Fakta
- I Sverige insjuknar omkring 2 500 personer årligen i lymfom.
- Två tredjedelar av patienterna är 65 år eller äldre.
- Lymfom är ett annat namn för cancer i lymfkörtlarna.
Lymfom är ett samlingsnamn för olika tumörsjukdomar i lymfsystemet. Vissa lymfom är aggressiva och snabbväxande, andra växer ofta långsamt och har ett mer stillsamt sjukdomsförlopp. Chansen att bli botad varierar mycket mellan olika lymfomtyper.
Granskad av: Mats Jerkeman, professor, överläkare, universitetssjukhuset i Lund
Lymfom är ett samlingsnamn för en rad olika former av tumörsjukdomar som utgår från lymfsystemet. I lymfsystemet finns en sorts vita blodkroppar som kallas lymfocyter. Det är de som har blivit cancerceller vid lymfom.
Prognosen och behandlingen ser helt olika ut beroende på lymfomtyp och andra egenskaper.
Ett vanligt symtom vid lymfom är att lymförtlarna på halsen känns svullna. Andra symtom kan vara att man känner sig trött, har feber och att tappar matlusten. Även att gå ner i vikt utan att man vill det och att svettas på natten kan vara symtom på lymfom.
De vanligaste symtomen på lymfom (lymfkörtelcancer) är
Lymfkörtlarna kan kännas svullna. De flesta som söker vård för lymfom har själva upptäckt en förstorad lymfkörtel. Ofta har de märkt av en svullen lymfkörtel på sidan av halsen, vid nyckelbenen eller någon annanstans på kroppen.
Ett lymfom kan växa ut ifrån lymfvävnad var som helst i kroppen. Symtomen beror då ofta på i vilket organ lymfomet uppstår.
Hodgkins lymfom ger oftast symtom på grund av förstorade lymfknutor.
De första symtomen på lymfom kan ibland misstolkas som en vanlig infektion med trötthet, feber och tappad aptit.
Andra symtom är ofrivillig viktnedgång, feber och svettningar på natten.
En del lymfom upptäcks vid läkarundersökning som görs av annat skäl, med eller utan blodprovstagning. Lymfomet behöver då inte ha gett några sjukdomstecken alls.
Här får du råd inför läkarbesöken
Alla lymfom utgår från celler i lymfsystemet och kan grovt indelas i
De olika typerna av lymfom skiljer sig åt. Vissa lymfom, de aggressiva, är ofta snabbväxande och kräver snabbt insatt behandling.
De indolenta lymfomen växer ofta långsamt och har ett mer stillsamt sjukdomsförlopp och ger ibland inte några symtom alls.
Patienter med ett sådant lymfom behöver därför inte alltid behandlas, men måste kontrolleras regelbundet så att behandling kan sättas in om lymfomet ger symtom eller ändrar karaktär.
Uppdelning mellan aggressiva och indolenta lymfom sker utifrån cellbild, inte utifrån debutsymtom.
Totalt finns ett drygt sextiotal olika lymfomtyper i nuvarande klassifikationssystem. Detta är den vanligaste lymfomformen och är ett samlingsnamn för alla lymfom som inte är Hodgkins lymfom.
Läs mer om Non-Hodgkins lymfom
Vid misstanke om lymfom får patienten gå igenom flera olika undersökningar. Allmän kroppsundersökning, olika röntgenundersökningar, blodprov och benmärgsprov är viktiga undersökningar som oftast behövs för att:
1. Fastställa diagnosen
Det görs genom ett vävnadsprov från förstorad lymfknuta, blod eller benmärg eller annan engagerad vävnad. Provet analyseras i mikroskop efter specifika färgningar. Ofta har man god nytta av specialundersökningar som flödescytometri och ibland av analyser av genetiska förändringar i lymfomcellerna.
2. Fastställa sjukdomsutbredningen
Här är olika röntgenundersökningar viktiga, liksom benmärgsundersökning.
3. Kartlägga vissa markörer i sjukdomsceller
Dessa kan ge information om prognos, bästa behandling, och senare vara en hjälp för att kunna bedöma om det finns kvar spår av sjukdomen efter behandling.
4. Kartlägga patientens allmänna hälsotillstånd
Den påverkan lymfomsjukdomen har på blodbildning och annan organfunktion, som lever, njurar, hjärta, lungor, kan också ha betydelse för val av behandling.
Det kan finnas många anledningar till att en lymfknuta är förstorad. Diagnosen lymfom kan ställas först sedan man undersökt ett vävnadsprov från en lymfknuta eller något annat organ som är sjukligt förändrat.
Blodprover kan analyseras på flera olika sätt. Antal och fördelning av de olika slags vita blodkropparna ger viktig information.
Hemoglobinbestämning (Hb) visar om det är brist på röda blodkroppar (blodbrist eller anemi). Denna kan bero på sjukdomen, men kan också ha andra orsaker som då behöver utredas. Blodbrist kan även uppstå senare av behandlingen.
Brist på blodplättar, trombocyter, kan bero på lymfomet, men senare också på behandlingen. Blodplättar behövs för att blodet ska kunna levra sig när det uppstått skador på blodkärlen.
Om det finns för många blodplättar kan risken för blodpropp öka. Finns det mycket få blodplättar blöder man lättare.
Ett benmärgsprov kan behöva göras eftersom vissa former av lymfom finns i och/eller påverkar benmärgen.
Provet innebär att läkaren efter vanlig lokalbedövning för in en nål i benmärgen, oftast i bäckenbenet, och suger ut lite av den rödaktiga vätskan som finns inne i skelettet.
Det är i benmärgen som blodkropparna och vårt immunförsvar bildas. Det går snabbt att ta ett benmärgsprov. Benmärgsprovet studeras i mikroskop och ibland med andra tekniker för att se om lymfomet finns i benmärgen.
I vissa fall kan lymfomceller hittas i benmärgen först sent i sjukdomsförloppet.
Datortomografi är en av de röntgenmetoder som används för att kontrollera var sjukdomen finns.
En datortomograf är ett röntgenrör som under undersökningen omsluter kroppen och tar många bilder som sedan analyseras i en dator. Om det inte finns några medicinska hinder kommer du att få röntgenkontrastmedel före undersökningen. Undersökningen är helt smärtfri.
Ultraljud, magnetkameraundersökning och PET (positronemissionstomografi) är också metoder som kan ge ytterligare upplysningar om sjukdomsutbredningen.
Få vår broschyr om blodcancer som praktisk pdf och läs när du har tid.
Genom att skicka din e-postadress samtycker du till att vi behandlar din e-postadress för att skicka information löpande. Läs mer i vår integritetspolicy
Få vår broschyr om blodcancer som praktisk pdf och läs när du har tid.
Genom att skicka din e-postadress samtycker du till att vi behandlar din e-postadress för att skicka information löpande. Läs mer i vår integritetspolicy
Genom att skicka din e-postadress samtycker du till att vi behandlar din e-postadress för att skicka information löpande. Läs mer i vår integritetspolicy
Lymfom delas in i olika stadier beroende på utbredning:
Stadium I innebär att sjukdomen är begränsad till ett område i kroppen.
Stadium II innebär att sjukdomen finns på två eller flera ställen, men bara i ena halvan av kroppen (antingen ovanför eller nedanför diafragma).
Om något organ utanför lymfsystemet, exempelvis huden eller en spottkörtel, är engagerat lägger man till bokstaven E (extranodalt) efter stadiet.
Stadium III innebär sjukdom i lymfknutor i båda delarna av kroppen (både ovan och nedom diafragma).
Stadium IV innebär spridd sjukdom, till exempel till benmärg, lever eller till andra icke lymfatiska organ.
Inför val av behandling är det också viktigt att veta om sjukdomen har gett upphov till symtom, såsom nattsvettningar, feber och viktnedgång.
Finns något av dessa symtom lägger man till bokstaven B i stadiebeteckningen. Om inget av symtomen finns anges det med A.
Vid andra lymfomtyper som vid kronisk lymfatisk leukemi, används också andra stadieindelningar som tar hänsyn till eventuell blodbrist.
Det finns många effektiva behandlingar mot lymfom. Vilken behandling som väljs beror på lymfomtyp och stadium och en mängd andra faktorer.
Indolenta lymfom behandlas oftast efter andra principer. Patienten får behandling om sjukdomen ger eller snart förväntas ge besvär.
Ofta är behandlingen mild, med måttliga biverkningar, och ibland ges enbart antikroppar eller andra så kallade biologiska läkemedel utan tillägg av cytostatika.
Ibland kan emellertid ett indolent lymfom behöva en mer intensiv behandling. Även om sjukdomen är spridd kan många patienter ändå räkna med att kunna leva länge, ibland mycket länge, med sin sjukdom utan mer påtagliga besvär.
Eftersom många patienter med kronisk lymfatisk leukemi inte besväras av några symtom när sjukdomen upptäcks, brukar man avvakta med behandling.
Men om patienten har tydliga symtom redan när diagnosen ställs, inleds behandlingen genast.
Hodgkins lymfom behandlas efter sjukdomsstadium, patientens ålder och allmäntillstånd.
Det finns även en rad andra faktorer som påverkar bedömningen av hur behandlingen av sjukdomen ska ske för att få maximal effekt.
Det finns flera olika cytostatikabehandlingar mot Hodgkins lymfom. Strålbehandling ges också ofta över mindre områden, om än i mindre utsträckning än tidigare.
Aggressiva lymfom behandlas oftast med en kombination av flera olika cytostatika varannan eller var tredje vecka över många månader. Om endast en lymfknuta är förstorad, kan man ibland också ge lokal strålbehandling.
Cancer behandlas i huvudsak på fyra olika sätt. Med operation, läkemedel, strålning och immunterapi. I den här filmen går vi igenom de olika metoderna.
Oftast innefattar behandlingen även en så kallad monoklonal antikropp. Kortisonkurer ingår också ofta. I dag finns en god chans till bot med dessa behandlingar.
Cytostatika är cellhämmande läkemedel som främst angriper celler som delar sig snabbt.
Eftersom inget cancerfall är det andra likt, är det din läkare som bäst kan svara på vad som gäller för just din sjukdom.
När läkaren i samråd med dig bestämmer sig för en behandlingsplan, tar hon eller han inte bara hänsyn till själva cancersjukdomen utan också till tidigare sjukdomar, ålder och allmänt hälsotillstånd.
Det vanliga är att kombinera olika cytostatika – i vissa fall ges upp till tio olika preparat för att få bästa möjliga effekt.
En vanlig kombination vid aggressiva lymfom är så kallad CHOP-behandling som består av fyra olika preparat. CHOP-behandlingen ges varannan eller var tredje vecka i 3-5 månader.
För att kunna ge behandlingen varannan vecka ges ofta injektion av tillväxtfaktorer för blodbildningen, så att vita blodkroppar återhämtar sig snabbare mellan behandlingarna.
Flera andra kombinationsbehandlingar med cytostatika används och ofta också monoklonala antikroppar.
Vid indolenta lymfom ges färre antal cytostatika samtidigt, ibland bara ett enda i tablettform och ibland endast monoklonala antikroppar.
Vid Hodgkinlymfom ges ofta kombinationer av 4–8 olika cytostatika under 4–6 månader.
De vanligaste biverkningarna av cytostatika är trötthet, illamående, kräkningar och håravfall. Många cytostatika ger dock inte sådana biverkningar.
Läs mer om cytostatikabehandling
Ibland finns en ökad risk för infektioner på grund av påverkan på de normala vita blodkropparna. Dessa biverkningar är övergående.
Kunskapen om hur olika obehag lindras har ökat betydligt de senaste åren och de flesta patienter behöver inte må illa.
En del cytostatika ger inget håravfall alls. Diskutera därför med din behandlande läkare och sjuksköterska om vilka besvär din behandling skulle kunna ge och hur dessa kan förebyggas.
Du kan få många råd om hur du ska leva under behandlingen för att må så bra som möjligt.
När cancercellerna utsätts för radioaktiv strålning kan de inte längre föröka sig och dör så småningom.
Strålbehandling kan ge en del biverkningar som beror på att även friska celler skadas.
Vanliga biverkningar är trötthet, hudirritationer, diarré samt håravfall på de bestrålade delarna av kroppen.
Strålbehandling under 1–2 månader var förr vanlig som enda behandling mot Hodgkins lymfom.
Sedan många år har man övergått till att i stället ge cytostatika med en mer begränsad eller ingen strålbehandling alls.
Vid andra lymfom ges strålbehandling oftast som tillägg till cytostatika, eller i andra sjukdomsfaser mot symtomgivande förändringar.
Lymfomcellerna har många olika markörer, så kallade antigener, på sin yta.
Teknik att framställa så kallade monoklonala antikroppar (ett slags gammaglobulin), som kan binda sig till dessa antigener och förstöra lymfomcellerna är väl etablerad, och många olika preparat är under utprövning.
Tre typer av monoklonala antikroppar är i dag godkända som läkemedel för behandling av lymfom: rituximab som sedan länge används vid många typer av B-cells lymfom, och ofatumumab och obinutuzumab som också kan vara effektivt vid kronisk lymfatisk leukemi.
Dessa nyutvecklade läkemedel ger i allmänhet relativt få biverkningar, men infektioner kan förekomma.
Rituximab ges som dropp eller som en injektion i underhuden och när läkemedlet via blodet nått fram till och har fäst sig på lymfomcellerna kan kroppens eget immunsystem angripa och förstöra dessa.
Rituximab har också en direkt avdödande effekt på lymfomceller, och behandlingen kan förstärkas med cytostatika.
Vid flera typer av lymfom kan monoklonala antikroppar användas ensamt, men de ges oftast i kombination med cytostatika.
En metod att behandla vissa mycket svårbehandlade patienter är så kallad högdosbehandling med cytostatika med efterföljande stamcellstransplantation.
Stamceller är omogna celler som finns i benmärgen och ger upphov till alla röda och vita blodkroppar och till blodplättar, trombocyter.
Tidigare brukade stamcellerna tas från benmärg som sögs ut från bäckenbenet sedan patienten hade sövts.
Numera samlas stamceller oftast i stället från blodet, vilket har vissa fördelar framför att ta benmärg.
För att locka ut stamcellerna i blodet får patienten tillväxtfaktorer (ett läkemedel som ges i spruta under huden).
Ibland görs detta i anslutning till en vanlig cytostatikabehandling. Vid lämplig tidpunkt efter denna behandling ökar antalet stamceller i blodet varvid patienten får genomgå leukaferes.
Detta innebär att blodet cirkulerar igenom en speciell apparat, ofta på blodcentralen, som plockar ut stamcellerna, medan blodet i övrigt går tillbaka in i kroppen.
Dessa kroppsegna, så kallade autologa, stamceller ges sedan tillbaka till patienten efter en stark cytostatikakur.
Denna högdosbehandling ges för att avdöda tumörceller och stamcellerna behövs för att blodbildningen ska kunna återhämta sig i rimlig tid.
Ibland används stamceller som tas från blod eller benmärg från en nära släkting eller från en obesläktad givare som visat sig ha en vävnadstyp som ”passar” patienten.
Detta kallas allogen transplantation, och kräver betydligt längre medicinering och kontroll.
Blodstamcellstransplantation rekommenderas främst för vissa typer och skeden av lymfomsjukdomarna till för övrigt friska patienter under cirka 70 år, eftersom äldre personer kan ha svårt att klara av den tuffa behandlingen.
Vid vissa former av lågmaligna lymfom opererar man ibland bort mjälten. Det kan medföra att besvären av sjukdomen minskar eller försvinner.
Mjälten har betydelse för bildandet av de skyddande immunglobulinerna som hjälper kroppen att känna igen främmande inkräktare i kroppen.
Dessutom tar mjälten hand om och förstör vissa typer av bakterier, till exempel pneumokocker som kan ge lunginflammation.
Alla patienter som får mjälten bortopererad vaccineras därför mot pneumokocker och ibland också mot andra bakterier.
Mjälten fyller en livsviktig funktion endast hos växande barn som håller på att utveckla sitt immunförsvar.
Hos vuxna har mjälten mindre betydelse för immunförsvaret, men verkar som ”städpatrull” för blodet.
Denna uppgift kan dock tas över av andra organ, bland annat av benmärgen och levern, om mjälten har opererats bort.
Det har de senaste åren kommit ett antal nya läkemedel mot indolenta, lågmaligna lymfom.
Gemensamt för dessa läkemedel är att de på olika sätt hämmar tumörcellernas signalvägar och därmed hämmas även tillväxten av cancerceller.
Exempel på sådana läkemedel är Ibrutinib, Idealisib och Venetoklax. Läkemedlen kan ges ensamt eller i kombination med andra behandlingar. De ges i tablettform.
Vid återfall av aggressiva B-cellslymfom finns också möjlighet till så kallad CAR-T –cellsbehandling.
CAR står för Chimeric Antigen Receptor, och innebär att patientens immunsvarsceller (T-lymfocyter) modifieras till att specifikt angripa lymfomcellerna och dessutom aktiveras.
Det är en behandling som ges vid ett enda tillfälle, och som oftast kräver sjukhusvård under 1-2 veckor, då biverkningar i form av överaktivering av immunförsvaret och symptom från centrala nervsystemet kan uppträda.
När man får en allvarlig sjukdom är det naturligt att man grubblar över vad som orsakat den. Varför drabbades just jag? Har jag själv gjort något så att jag har blivit sjuk?
Ingen vet i dag vilka faktorer som ligger bakom lymfom. Sjukdomen har under andra halvan av 1900-talet ökat i hela västvärlden.
Nedsatt immunförsvar ökar risken för olika typer av lymfom, som medicinering med immunhämmande läkemedel i samband med transplantationer, vid olika tumörbehandlingar eller vid obehandlad HIV-infektion.
Autoimmuna sjukdomar, som t ex reumatoid artrit, medför också en ökad risk för lymfom.
Omfattande studier pågår för att ta reda på varför vissa människor får lymfom.
I Sverige insjuknar omkring 2 500 personer årligen i lymfom, sjukdomen med många ansikten. De flesta lymfomtyper drabbar huvudsakligen äldre.
Åldersfördelningen liknar den vid många andra cancerformer där två tredjedelar av patienterna är 65 år eller äldre. Hodgkin lymfom kan drabba även unga personer, ofta yngre än 30 år.
Läs mer om statistik för lymfom
Lymfomsjukdomarna är oftast mycket känsliga för såväl cytostatika, monoklonala antikroppar som strålning.
Trots att många lymfom är spridda i kroppen redan vid upptäckt har man ofta mycket god effekt av behandlingarna och många lymfom kan försvinna för att aldrig mer komma igen, varvid patienten således botats från sitt lymfom.
Chansen att bli botad varierar mycket mellan olika lymfomtyper. Sjukdomens stadium och olika sjukdomsrelaterade riskfaktorer spelar också roll.
Du måste diskutera med din behandlande läkare för att få veta mer om prognosen för just din typ av lymfom.
Vid indolenta lymfom är chansen till bot mindre, men de flesta patienter lever många år och ibland till och med i decennier med sin sjukdom.
Ibland behövs upprepade behandlingar, men ändå är dessa patienters välbefinnande oftast mycket gott.
Lymfom (ej Hodgkins lymfom) relativ 5- respektive 10-årsöverlevnad 1980-2020. Ålderstandardisering enligt Cancer Survival Standard.
Grafen visar hur många procent som beräknas leva fem respektive tio år efter att ha fått sin cancerdiagnos.
Redan när du fått besked om att du har lymfom bör sjukvården sätta igång planeringen av din rehabilitering, så att du efter genomgången behandling kan leva ett så bra liv som möjligt, både kroppsligt och själsligt.
Din kontaktsjuksköterska har ansvar för att planera och samordna din rehabilitering.
Läs mer om cancerrehabilitering
Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.
Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
Ring 010-199 10 10 eller skicka ett mejl till Cancerlinjen.
Blodcancerförbundet är en patientförening för dem som drabbats av leukemi, lymfom, myelom, polycytemi och andra allvarliga sjukdomar som kännetecknas av okontrollerad tillväxt av celler i blod- och lymfsystemet.
Att få ett cancerbesked kan vara svårt. Det är vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. För många kan det vara skönt att dela sina tankar med andra eller få veta hur andra har hanterat känslorna.
Efter cancerbeskedet finns det också praktiska saker som måste tas om hand. Det kan handla om allt från sjukskrivning och ekonomi till hjälpmedel och rättigheter.
Få praktiska råd efter cancerbeskedet
Efter ett cancerbesked har du rätt till en kontaktsjuksköterska. Kontaktsjuksköterskan är med och samordnar vården, hjälper dig att veta vad som händer och fungerar som en central kontaktperson för dig som är sjuk och för närstående.
Vad gör en kontaktsjuksköterska?
För de som är närstående till någon som är sjuk kan det vara skönt att lära sig mer om sjukdomen och få tips och råd på hur man kan stötta.
För dig som är närstående till någon med cancer
Kunskapsbanken är ett kunskapsstöd för cancervården med alla nationella vårdprogram, standardiserade vårdförlopp (SVF) och Nationella regimbiblioteket från Regionala cancercentrum.
Kunskapsbanken, Regionala cancercentrum
Cancerfondens expertråd består av docenter, professorer, överläkare, diagnosansvariga och specialister inom onkologi, hematologi, kirurgi, gynekologi, urologi och dermatoskopi som faktagranskar våra texter.
Internetmedicin är en kunskapsdatabas för läkare med översikter för diagnostik och behandling av sjukdomstillstånd.
Blod- och lymfsystemet fungerar som en transportapparat för blodkropparna, som tack vare de här systemet kan nå ut till kroppens alla hörn.
I lymfkärlen, som finns spridda i hela kroppen, fraktas lymfan som är en genomskinlig vätska. Lymfa är latin och betyder ”klart vatten”.
De röda blodkropparna transporteras i blodet och tar upp syre i lungorna och avger det till vävnaderna, medan de vita blodkropparna i blodet och lymfan går till attack om kroppen invaderas av främmande ämnen.
Hittade du informationen du sökte?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.