“Det var jättetufft att berätta”

Efter en tuff period var Mia redo för en nystart. Hon hade nyligen fått sitt drömjobb och hon hade sålt radhuset och såg fram emot att flytta till en lägenhet i Stockholms innerstad tillsammans med sin tonårsdotter.

Nu skulle hon också ta tag i de där småkrämporna som hon känt av, men inte haft tid att prioritera. Bland annat bokade hon tid hos gynekologen. Det skulle innebära en vändning Mia inte hade räknat med.

Det är något här som inte ska vara här. 

Gynekologens kommentar som följdes av orden ”remiss” och ”cancerutredning” var svåra att greppa. Mia kände sig frisk. Kanske lite tröttare än vanligt, och hon hade haft en del ont i ryggen. Det måste vara ett misstag? 

Veckorna som följde minns Mia som ett töcken. Hon kallades till blodprover, biopsier, benmärgsprov och röntgen med radioaktiv kontrastvätska.

– Det var en fasansfull period. Det gjorde ont och jag var rädd. Och jag gjorde misstaget att googla, säger Mia.

En ovanlig cancerform

Hon hade förstått att läkarna misstänkte lymfom. På nätet läste hon att cancern fanns i två varianter: en aggressiv, snabbväxande typ som gick att bota, och en långsammare, kronisk variant som inte kunde botas. 

– Jag var helt övertygad om att jag hade den aggressiva varianten, den som gick att bota. Allt hade ju gått så fort sedan cancern upptäcktes.

På sin födelsedag, den 6 april 2022, satt Mia tillsammans med sin syster och väntade på besked från läkaren. Det visade sig att hon hade en ovanlig form av lymfom, nodalt marginalzonslymfom, vilket är kroniskt.

Den stora tumören i bäckenet hade brett ut sig i buken och även spridit sig till flera lymfkörtlar. Tumören tryckte dessutom på viktiga blodkärl som kunde påverka kroppens organ.

Det kändes helt overkligt. Det gick inte att ta in.

Mia gick in i förnekelse. Hon hade ju planerat att åka till London över påsk med sin dotter, och om cancern nu växte långsamt, kunde väl resan bli av? Men svaret från läkaren var tydligt: behandlingen måste påbörjas på en gång – det fanns ingen tid att förlora. 

Min dotter har bara en förälder

Mia fick en kombination av cellgifter och antikroppar. Hon beskriver behandlingen som "snäll", rent fysiskt. Men andra bitar var desto tuffare, som att berätta för sin dotter, som Mia haft ensam vårdnad om sedan start.

– Det var jättetufft att berätta, hon blev väldigt orolig. Hon har ju bara en förälder. Jag är hennes mamma och hon behöver mig, men jag ville samtidigt att hon skulle veta varför jag mådde som jag gjorde.

Från dag ett fanns Mias syster vid hennes sida. Hon satt med vid varje besked och hon bodde hemma hos Mia och hennes dotter när Mia fick sin behandling. 

Hon sov över här, lagade mat och fixade. Hon var en stor trygghet för min dotter. Och för mig. 

En annan person som betydde mycket för Mia under sjukdomstiden var hennes kontaktsjuksköterska, Elisabeth, "en fantastisk människa som blev mitt ankare i cancerstormen". Till Elisabeth kunde Mia ställa alla frågor hon hade om sjukdomen och även få känslomässigt stöd. 

Behandlingen gav goda resultat

Efter tre månader visade nya röntgenbilder att cancercellerna i lymfkörtlarna och runt blodådrorna var borta, och att det bara fanns en liten rest av den stora tumören i bäckenet kvar. Efter ytterligare tre månader var alla synliga tecken på cancer borta.

Runt omkring Mia undrade vänner och familj hur hon skulle fira. Hade hon något spännande resmål eller annat som hon nu ville göra?

– Men jag var helt sänkt. Fysiskt var jag slutkörd och mentalt hade jag ett halvårs trauma att bearbeta, säger Mia.

Det var först nu, som Mia kunde börja bearbeta att hon faktiskt kunde ha dött. Dessutom behövde hon förhålla sig till vetskapen om att cancern kunde komma tillbaka. Mia, som jobbat med höga befattningar och är van att kunna ta kommandot, stod inför något nytt och ovisst.

– Den första tiden kändes det som att jag hade ett fruktansvärt monster gömt i kroppen.

Att kunna kontrollera och planera var något Mia var van vid. Att pressa sig för att nå sina mål. Men att återhämta sig från cancer gick inte att skynda på. Mia fick ständigt påminnelser från sin kontaktsjuksköterska om att ha tålamod. 

När Mia fick en plats på Mössebergs cancerrehabilitering fick hon tid att läka både kroppsligt och själsligt. Där träffade hon också vänner som var i liknande situationer, vänner som hon fortfarande träffar en gång i månaden. Över lag är Mia imponerad över den vård hon fått. 

Musiken gav ny kraft

Träning och att äta hälsosamt har varit viktiga delar i Mias återhämtning. Och musiken. Som liten sjöng Mia i kör, och under behandlingen blev musiken en källa till kraft.

– Musik kan koppla an till så mycket känslor. Den kan ge styrka när man känner sig svag och den kan ge ro i själen.

Ett halvår efter att behandlingen avslutats bestämde hon sig för att ta tag i körsången igen. Hon sökte på nätet och hittade Gabriel Forss kör, Happy Voices – en kör som är öppen för alla som vill sjunga.

Hon minns hur överväldigad hon blev den där första måndagskvällen, det var så många människor där. Men snart lät hon sig omslutas av den varma energin. Sedan dess har måndagar blivit en av veckans bästa dagar. 

– Man kan vara trött och grinig när man kommer dit, men så fylls man av musiken och glädjen i gemenskapen. När du sjunger är du verkligen i stunden, det är en ventil, säger Mia. 

Kort efter att Mia börjat sjunga i kören stod de på Cancerfondens gala ”Sjung tillsammans mot cancer” för att samla in pengar till cancerforskningen. 

– Det kändes väldigt starkt. För mig blev det ett sätt att ge tillbaka. 

Jag vill berätta att det finns hopp

Tidigare har Mia inte velat prata så mycket om sjukdomen. Hon känner sig frisk och vill inte förknippas med den. Men samtidigt vill hon höja sin röst för andra drabbade. 

– Jag har en ovanlig cancerform, bara hundra personer om året drabbas. Det finns inte så mycket att läsa på nätet. Så jag tänker att min berättelse kan ge hopp till den som har samma diagnos och läser det här. 

Två och ett halvt år efter diagnosen mår Mia bra och är fortfarande cancerfri. Hon säger att hon är tacksam över erfarenheterna hon fått.

– Det har varit en otroligt stark upplevelse och jag har lärt mig mycket. I dag är jag så oerhört tacksam över livet. Det här har väckt frågor om hur jag vill leva mitt liv och vilka människor jag vill omge mig med. Jag har blivit bättre på att ta tag i saker, jag har lättare för att be om hjälp och jag vågar välja bort sådant som inte är viktigt. 

Och framför allt värdesätter hon tiden med familjen och dottern på ett nytt sätt.  

Jag tar varje chans jag får att vara med min dotter – hon är arton år nu, så man får passa på.

Mia sitter i den ljusa lägenheten på Söder. Den som hon flyttade till med sin dotter när allt kändes mörkt. Det har hänt mycket sedan dess. Mia ser inte längre sjukdomen som ett monster som lurar i kroppen.

Cancern är inte längre aktiv och min prognos ser väldigt bra ut så jag känner mig inte orolig. Det är som om jag fått en andra chans att leva livet som jag verkligen vill.