Analcancer

Granskad av: Per j. Nilsson, docent, överläkare, kolorektalsektionen, Karolinska Universitetssjukhuset

Vad är analcancer?

Analcancer är cancer som sitter i den nedersta delen av magtarmkanalen, precis innanför analöppningen.

Vanligtvis startar analcancer i skivepitelceller till skillnad från ändtarmscancer (rektalcancer) där cancern startar i körtelceller.

Skivepitelceller är platta celler som klär insidan av analkanalen för att skydda den mot slitage.

Omkring 90 procent av alla analcancerfall har koppling till infektion som orsakats av HPV-virus.

Symtom på analcancer

Vanliga symtom vid analcancer är en knöl eller förändring vid analöppningen eller i ljumskarna. Det kan också göra ont i anus. Andra tecken är sår, sprickor eller återkommande varbölder. Det kan kännas som att man ofta behöver gå på toaletten och ha svårt att hålla sig.

Var uppmärksam på

• knöl/förändring analt eller i ljumskarna
• smärta i anus
• sår, sprickor eller återkommande varbölder runt analöppningen
• blod i avföringen
• trängningar till avföring och/eller läckage.

Symtomen vid analcancer kan vara svåra att bedöma då de ofta är diffusa och liknar andra tillstånd som hemorrojder, analsprickor och inkontinens.

Hur upptäcks analcancer?

Det första som görs för att upptäcka analcancer är en läkarundersökning. Då inspekterar läkaren anus samt klämmer och känner vid analöppningen och på lymfkörtlarna i ljumskarna.

Sedan görs en endoskopi. Då går man in med en rörkamera i nedre delen av tarmen och man tar också vävnadsprov, biopsi. Om tumören orsakar svåra smärtor kan du få sova medan undersökningen görs.

Kvinnor erbjuds även en undersökning av vagina och livmoderhals för att utesluta cellförändringar på grund av HPV-infektion.

Om vävnadsprovet visar på analcancer görs en magnetkameraundersökning av lilla bäckenet och en PET-DT över hela kroppen för att se om sjukdomen har spridit sig.

Hur behandlas analcancer?

De flesta personer med analcancer kan få en behandling där man kombinerar strålbehandling och cytostatika, så kallad radiokemoterapi med syfte att bota sjukdomen, även de i hög ålder. 

Cancer behandlas i huvudsak på fyra olika sätt. Med operation, läkemedel, strålning och immunterapi. I den här filmen går vi igenom de olika metoderna.

Sköra personer med kort förväntad överlevnad och de med fjärrmetastaser behöver anpassad vård.

Efter att din sjukdom har diskuterats på en multidisciplinär konferens ska din läkare göra en behandlingsplan tillsammans med dig.

Där tar man hänsyn till tumörsjukdomen, ditt allmäntillstånd, dina andra eventuella sjukdomar och dina önskemål. 

Radiokemoterapi

Radiokemoterapi är en behandling som innebär att man ger strålbehandling och cytostatika samtidigt.

Strålbehandlingen ges i 5 dagar i veckan under 4–6 veckor. Vanlig strålbehandling med fotoner är det som vanligen används. Det pågår studier, bland annat i Sverige, där man istället använder protonbestrålning. Huvudsyftet med att testa protoner är att minska strålbiverkningarna.

Cytostatika ges antingen endast vecka 1 eller både vecka 1 och 5, beroende på tumörens storlek och om det finns spridning till lymfkörtlar. 

Strålbehandlingen riktas mot bäckenet och modertumören, eventuella lymfkörtelmetastaser och utvalda samlingar av lymfkörtlar där det kan finnas risk för mikroskopisk spridning.

Biverkningar

De två första veckorna av behandlingen är det framför allt cytostatikan som kan ge dig besvär. Du kan få inflammation i slemhinnor och dåliga blodvärden. 

Strålbehandlingen kan ge akuta besvär som trötthet, diarré, illamående och hudirritation i  det strålbehandlade området.

Du har högre risk för att drabbas av svåra hudreaktioner och försämrad läkningsförmåga om du röker, inte får i dig tillräckligt med näring, minskar i vikt före eller under behandlingen eller har infektioner.

Rökare bör absolut försöka sluta inför behandlingen, dels på grund av biverkningarna men också på grund av risk för sämre effekt av behandlingen.

För att minska hudbesvär är det bra om du är noggrann med din hygien och att lufta huden. Det hjälper också att undvika tätt sittande kläder och att använda oparfymerade produkter.

Radiokemoterapi mot bäckenet kan också ge långtidsbiverkningar. Undersökningar visar att det är vanligt med försämrad tarm-, urin- och sexualfunktion och även smärta flera år efter avslutad behandling

Operation

För en del personer kan kirurgi vara ett förstahandsval vid analcancer. Det kan vara vid små tumörer, mindre än två centimeter, som inte växer in i analkanalen. Då kan man vanligtvis ta bort tumören med en lokal operation. Det brukar inte finnas behov av att lägga upp en stomi då.

Ett fåtal personer, 5-10 procent, kan behöva lägga upp en avlastande stomi innan radiokemoterapin startar. Det kan vara aktuellt vid svår inkontinens, hinder i passagen eller om det har bildats gångar, fistlar, mellan ändtarmen och slidan.

Om det finns tumörceller kvar efter radiokemoterapin eller om du skulle få ett lokalt återfall rekommenderas operation där man tar bort hela ändtarmen inklusive anus och du får då en permanent stomi.

Det ingreppet kallas ofta salvagekirurgi och eftersom operationen utförs i vävnad som har strålats tidigare måste vanligtvis bäckenbotten repareras med hjälp av vävnad från bukväggen eller ena skinkan. 

Spridd analcancer

Fjärrmetastaserad analcancer är ovanligt. Om cancern sprider sig är det framför allt till lungor, lever och lymfkörtlar längs stora kroppspulsådern, aorta.

Behandlingen är anpassad beroende på bland annat hur spridd sjukdomen är och den sjukas allmäntillstånd.

Vid spridning av enstaka tumörer i lever eller lungor kan operation av metastaserna diskuteras men vanligare är att olika kombinationer av cytostatika används i första hand.

Hur vanligt är analcancer?

I Sverige insjuknar nästan 200 personer varje år. Av de som får diagnosen är 75 procent kvinnor och de flesta är över 65 år.

Man har de senaste åren sett en viss ökning av analcancerfall, men troligtvis kommer cancerfallen att minska i och med att såväl flickor som pojkar nu vaccineras mot HPV-virus.

Hur ser prognosen ut vid analcancer?

Prognosen beror på om sjukdomen är spridd eller inte. Cirka 90 procent av dem som får radiokemoterapi blir av med sjukdomen och av dem lever 60-80 procent efter fem år.

Prognosen är något sämre om cancern inte har någon koppling till HPV-virusinfektion. För dem med spridd analcancer är prognosen betydligt sämre.