Träning - en självklar del av behandlingen?

Det är förmiddag en tisdag i november och SATS Frösunda har precis öppnat för dagen. Ur högtalarna hörs muskelversioner av radions mest populära låtar.

Några medlemmar har hängt på låset och redan hunnit lyfta de första vikterna.

Bland dem är Per Gradin. Han är 37 år, bor i Solna, är gift och har två barn. Att han befinner sig på gymmet just i dag beror på att han deltar i ett pilotprojekt om träning och cancer.

Projektet leds av forskare vid Karolinska Institutet i ett samarbete med SATS och är en förstudie till ett stort projekt på samma tema som är tänkt att börja under hösten 2020.

Men vi hoppar tillbaka lite i tiden.

Per och frun Nor lever livet med lika mycket fokus på familj som karriär. Per arbetar som projektledare inom läkemedelsbranschen, mer specifikt inom onkologi. Karriären är väldigt viktig för både Per och Nor.

– Det var full rulle, som för vilken småbarnsförälder som helst. Min fru är en riktig entreprenör och reser mycket i sitt yrke och jag var karriärlysten och framåt, säger Per. 

Under flötet

I maj 2018 började Per känna sig “allmänt under flötet”. Det var huvudvärken som inte gick över, det var känslan av trötthet och orkeslöshet som han inte kände igen.

– Jag gick först till närakuten och fick sen komma till vuxenakuten på Karolinska. Där såg de att jag hade 300 gånger fler vita blodkroppar än normalt och då tog de benmärgsprov för att kunna ställa diagnos.

Där på Karolinska får Per näringsdropp och mår genast mycket bättre och tänker att det kanske är pollenallergin som är ovanligt påtaglig.

En sköterska säger att Per ska få ett helt rum för sig själv för det är flera patienter på väg in och det kommer bli ont om rum.

– Jag reflekterar inte över det ologiska i det då, det var nämligen helt tomt. Sen förstod jag att det är för att de ska ge mig ett jobbigt besked, säger Per.

Jag var nära på att svimma.

En hematolog kommer in i rummet och berättar för Per att de misstänker att han har en allvarlig blodsjukdom. Dagen efter kom den slutgiltiga diagnosen. Per har akut lymfatisk leukemi.

– Det var oerhört tufft att höra och jag var nära på att svimma, säger Per. 

Sen var maskineriet igång. Läkarna berättar för Per att akut lymfatisk leukemi, eller ALL, är en fullt botbar sjukdom och att han ska bli frisk.

Han blir inlagd på Karolinska i fem veckor utan möjlighet att komma hem och efter midsommar 2018 börjar den första blockbehandlingen som fortsätter till februari året efter.

Hur påverkar träning en cancerpatient?

Vi är tillbaka i november 2019. Innanför den nybyggda entrén till Karolinska sjukhuset gör folket som myllrar in och ut ur butikerna att det nästan liknar en galleria under helgrusningen.

Men de många personerna som är klädda i vita och blåa ställ vittnar om att det inte handlar om shopping. Yvonne Wengström möter mig vid en av trapporna.

Hon är legitimerad sjuksköterska och professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.

I en stor studie som startade 2013 med namnet OptiTrain undersökte Yvonne och ett forskarteam hur träning påverkade kvinnor med bröstcancer under pågående behandling.

Trötthet, så kallad fatigue, förlorad muskelstyrka och muskelmassa, muskelvärk och viktuppgång är vanliga biverkningar under en cancerbehandling.

Resultaten visade tydligt att kvinnorna som tränade under sin cytostatikabehandling mådde bättre, både på kort och lång sikt.

Forskarna åker till Australien

Förutom att ta reda på hur patienter med bröstcancer ska träna för att det ska ha en positiv inverkan på deras fysiska och psykiska välbefinnande så är förhoppningen att resultaten ska kunna användas som verktyg av beslutsfattare.

Och Yvonne anser att det är hög tid att införa träning som en naturlig del i cancervården. 

Vi måste utnyttja den infrastruktur som redan finns i samhället.

– Det här nya projektet är en effekt av OptiTrain. Vi insåg att vården inte kommer ha resurser att ta hand om alla patienter utan att vi måste utnyttja den infrastruktur som redan finns i samhället, säger Yvonne.

Tillsammans med forskargruppen bakom OptiTrain besökte hon en konferens i Australien som handlade om fysisk aktivitet och olika diagnoser för att presentera sina resultat och ta del av andras.

Yrkeskåren som Sverige saknar

Där får de nys om ett träningsprogram där fysioterapeuter efter att ha gått en webbutbildning tränar cancerpatienter på vanliga gym. 

– Vi blev såklart väldigt inspirerade och har översatt och anpassat det till svenska förhållanden, säger Yvonne.

– I Australien finns det dessutom en hel yrkeskår som heter exercise physiologists som inte finns i Sverige. Och deras uppdrag inom hälso- och sjukvården är att träna personer med olika kroniska diagnoser, däribland cancer, på vanliga träningscentra i samhället.

En kunskapslucka att fylla

I det nya pilotprojektet som kallas Ex Med Cancer Sweden har 14 personer med olika cancerdiagnoser under tre månader fått träna tillsammans med personliga tränare på tre olika SATS-anläggningar. Tränarna har fått gå en kortare utbildning som tagits fram inom projektet.

Deltagarna har sedan följt ett speciellt framtaget program med både styrke- och konditionsträning.

Forskarna vill ta reda på vilken effekt den här typen av träning har på cancerpatienter. Före och efter studien har de mätt deltagarnas styrka i ben och armar samt gjort ett gå-test för att se hur lång tid det tar att gå en viss sträcka.

I sitt kliniska arbete möter Yvonne ofta cancerpatienter som inte vet hur de ska träna under eller efter behandlingen och att kunskapen även saknas på gymmen.

Och att arbeta nära patienter kombinerat med forskning gör att hon har en förståelse för vilka lösningar som fungerar inom vården, samtidigt håller hon sig aktuell med den senaste forskningen.

Eldsjälar som vill göra det bättre för andra.

– Det finns en kunskapslucka som vi kan hjälpa till att fylla i. Tanken är ju att det här programmet ska kunna rullas ut nationellt och vara så pass enkelt att personliga tränare och gym kan hantera och ansvara för det, säger Yvonne.

Hon vill lyfta den altruistiska inställning som hon har mött hos de personliga tränarna som har anmält sig till projektet.

– De är ett gäng eldsjälar! De vill gärna göra livet bättre för andra som drabbas, för de vet vad det kan betyda. Jag tycker det är fantastiskt, säger Yvonne. 

På SATS Frösunda ligger Per Gradin på en bänk och gör bröstpressar med en 18-kiloshantel i vardera hand. Tänderna är hårt sammanpressade och svetten rinner nerför pannan. Carolin Borja, personlig tränare på SATS, står bredvid och ser till så att Per håller tekniken.

Som vilken träning som helst

Carolin säger att träningen inte behöver vara så annorlunda jämfört med personer utan cancer. 

– De har cancern gemensamt men i övrigt skiljer de sig åt lika mycket som alla andra. Någon har en taskig fotled, någon en taskig axel. Förutsättningarna och behoven ser olika ut och jag anpassar träningen efter individen precis som vanligt, säger Carolin. 

När Carolin fick frågan om hon ville vara med i projektet kändes det självklart att tacka ja. 

– Det kändes viktigt, intressant och verkligen på tiden, säger hon.

Per fick faktiskt höra om projektet genom sin fru Nor som sedan många år är kund hos Carolin.

– Nor och jag har ju setts några gånger i veckan de senaste åren så jag har genom henne fått vara med om hela resan. Det känns därför extra viktigt att få träna och peppa Per, säger Carolin.

Trygghet i sitt yrke

För henne har cancer tidigare känts “långt bort och läskigt” men att nu träna personer som har cancer har både ökat kunskapen och avdramatiserat sjukdomen.

Professionellt sett, menar Carolin, så lär hon sig alltid något nytt av sina kunder men det här projektet och utbildningen på Karolinska Institutet har verkligen breddat hennes kompetens.

– Jag är så stolt över att ha fått vara med och jag hoppas att det här kommer leda till något större, att fler tränare får rätt kompetens för att känna sig trygga och att träning i framtiden kommer ingå i behandlingen.

Kroppen är helt slut men hjärnan är pigg.

Tre veckor efter att Per Gradin påbörjade sin behandling förklarade läkarna att han var cancerfri. Behandlingen med cellgifter fortsätter dock till november i år för att förhindra återfall.

Och det är precis som i de flesta fall just behandlingen som nu gör honom trött och svag. 

Innan han blev sjuk var han “någorlunda fysiskt aktiv”. 

– Jag joggade och så. Och kanske inte så mycket under höst och vinter. Så när jag blev sjuk på våren var jag inte i så bra form.

I bättre form än någonsin 

När vi träffas har Per tagit sig genom halva träningsprogrammet och enligt honom själv är han i bättre form än någonsin. Han känner sig starkare och har bättre balans även om tröttheten inte är helt borta.

– Efter träningen känner jag mig pigg och uppfriskad. Kroppen är helt slut men hjärnan är pigg och jag kan känna nästan som ett rus. Träningsdagarna är något jag verkligen ser fram mot, säger han. 

Resultaten av pilotprojektet visar att deltagarna som grupp både ökade sin muskelstyrka och sin kondition signifikant.

Per tycker dessutom att träningen gett en ökad livskvalitet, ett värde som kommer att mätas i den stora studien som det här pilotprojektet är en början på.

Till syvende och sist handlar det om jämlik vård.

På sikt hoppas forskaren Yvonne Wengström på att träningsprogrammet kan rullas ut nationellt.

– Jag tror att förutsättningarna är ganska goda. Som forskare har vi möjlighet att påverka vårdprogrammen. Men de som ofta driver på förändringar är patienterna själva och jag tror att ju fler som efterfrågar att träning ingår i behandlingen så brukar det gå fortare att implementera i verkligheten, säger hon.

Träningen får inte bli en kostnadsfråga

Hon framhåller att forskningen har bevisat att de som tränat under och efter cancerbehandlingar mycket snabbare har kunnat gå tillbaka till arbetet vilket innebär en stor samhällsekonomisk vinning. 

– Men till syvende och sist handlar det om jämlik vård.  

Vilken typ av rehabilitering patienter får beror på var de bor. Och sjukskrivningen påverkar privatekonomin negativt. I Sverige har vi FaR, fysisk aktivitet på recept, vilket innebär att patienten kan få 10 procent på medlemskap på vissa gym. 

– Har man varit sjukskriven i en cancersjukdom under ett års tid eller längre så har man det inte så fett. Hur kan det då förväntas att man ska ha råd att betala ett medlemskap när rabatten är så låg? säger Yvonne. 

Hon fortsätter: 

–  Vi måste göra något så att det här blir subventionerat på riktigt. Det heter faktiskt hälso- och sjukvård och de känns som att hälsodelen tyvärr glöms bort.

Sjukdomen gav nya prioriteringar

Per Gradin torkar svetten ur ansiktet med en handduk och pustar ut. Han ser riktigt nöjd ut. 

– Jag måste se till att hålla upp det här nu, skaffa träningskort och så. Jag tycker att träningen är kul och det ger mig en boost. 

Cancern har gjort att Per har fått även andra prioriteringar. Förut var karriären viktig, det har han släppt nu. Under det gångna året har han lärt sig att uppskatta skogen och försöker vara mer ute i naturen. Per och familjen planerar dessutom en flytt till Jönköping för ett “enklare liv” som Per uttrycker det. 

–  Nu vill jag njuta mer av nuet och stanna upp lite mer.

FAKTA

• 200 personer kommer få möjlighet att delta i den stora studien som börjar i höst. Urvalet sker genom lottning och en väntelista kommer finnas för dem som inte först får en plats.
• SATS kommer fortsätta vara samarbetspartnern och projektet kommer vara baserat i Stockholm.
• Den stora studien finansieras delvis av Cancerfonden.