Marie Göranzon förlorade sin bästa vän i bröstcancer: ”Tycker ofta att jag ser henne på stan”

Vi ses på Hotel Diplomat på Strandvägen i Stockholm. Marie Göranzon bor ett stenkast härifrån, och ännu ett stenkast bort ligger teaterhuset som var hennes arbetsplats under fem decennier – Dramaten.

Blusen är välstruken, och på bröstet har hon fäst den rosa, karakteristiska rosetten – årets version av Cancerfondens rosa band, som hon själv har varit med och designat.

– Ska man använda sitt namn så ska det vara till något vettigt. Jag känner en tillfredställelse att vara engagerad i något som kan generera pengar till forskning. Så jag hoppas vid min gud att det här bandet säljer bra.

Dessutom var jag Cancerfondens ambassadör för några år sedan, så man kan säga att jag redan var i branschen. Jag skulle aldrig säga nej till ett sådant här uppdrag, det är så väldigt behjärtansvärt.

Marie Göranzon har flera nära vänner som har drabbats av cancer. Inte minst älskade Carin, hennes allra bästa vän. Det är trettio år sedan nu, men i de här sammanhangen har tidsfaktorn ingen betydelse. Marie önskar att hon hade fått dela livet med Carin, att de hade fått åldras ihop, se varandra fira jämna födelsedagar och få barnbarn.

– Men Carin fick bröstcancer och hon opererade bort det ena bröstet. Hon hämtade sig från det där, men en dag när vi var ute och promenerade på Djurgården så klagade hon över att hon hade så ont i benet. Magnetröntgen visade att hon hade spridd cancer. Hon blev omedelbart inlagd och ringde mig från Karolinska och berättade.

”Det är klart att det måste gå att rädda en 49-årig kvinna med tre barn, tänkte jag hela tiden.”

Då var Carin 49 år, och hon skulle aldrig fylla 50.

– Jag minns att mamma träffade Carin på en fest och i bilen hem så sa hon: ”Stackars Carin, det där kommer aldrig att gå vägen”. ”Men vad säger du?”, sa jag. Två månader senare dog Carin, det gick väldigt fort på slutet.

Jag hälsade på henne på sjukhuset kvällen innan hon dog. Jag hade inte tagit in att hon kunde dö, inte ens på begravningen tror jag att jag gjorde det. Det är klart att det måste gå att rädda en 49-årig kvinna med tre barn, tänkte jag hela tiden.

Trots att det har gått tre decennier tänker Marie på Carin nästan dagligen, och hon tycker ofta att hon ser henne på stan.

– ”Oj, det där ser ju ut som Carin”. Det är den gamla Carin jag ser, som hon såg ut då. Och jag funderar ofta över hur hon skulle ha åldrats och sett ut idag.

”När Lasse var sjuk hade jag precis samma förträngningsmekanismer som med Carin. ”Det här kommer vården att fixa, Lasse är ju så stark”.

För åtta år sedan dog Marie Göranzons exmake Lars Amble i njurcancer, 76 år gammal. Marie och Lars, eller Lasse som hon kallar honom, stod varandra mycket nära. Inte bara för det gemensamma barnet, dottern Lolos, skull. Utan för att de själva tyckte så mycket om varandra.

När det värsta såret efter skilsmässan hade läkt så började de umgås igen. De åt ofta middagar tillsammans med sina nya respektive, och Marie betraktade Lasse som en av sina absolut bästa vänner.

– När Lasse var sjuk hade jag precis samma förträngningsmekanismer som med Carin. ”Det här kommer vården att fixa, Lasse är ju så stark”. Sista gången jag såg honom var på sjukhuset. Jag hade varit där i flera timmar när han sa åt mig att gå. ”Va?” sa jag. ”Du har suttit här i två timmar och pratat som en kvarn, nu är jag trött”.

Jag gick till hallen och började ta på mig kappan när han plötsligt sa något. Jag hörde inte, så jag bad honom upprepa. ”Du har varit min allra bästa vän i livet”, sa han. ”Men varför säger du så?”, undrade jag. ”Men snälla Marie, är du helt dum i huvudet?”.

Och då förstod jag. Jag gick ut ur rummet och satte mig på en stol och storgrät. Jag förstod att jag aldrig mer skulle få se Lasse. Och så blev det, på natten dog han.

Framför allt saknar hon Lasse vid stora högtider. Som när barnbarnet Vincent tog sin läkarexamen för ett par år sedan. Det var mitt under pandemin och på grund av restriktionerna kunde hon inte vara på plats i Uppsala domkyrka. Men dottern Lolo var där och dokumenterade med sin mobilkamera, och filmen skickade hon till Marie.

– Jag hann titta i två sekunder innan jag började stortjuta. Vincent var så lik Lasse, de rör sig på precis samma sätt, det är nästan kusligt. Lasse hade varit så stolt över Vincent. Jag tittade på den där filmen om och om igen, jag såg den säkert tjugo gånger och jag tjöt lika mycket varje gång. Till slut sa maken: ”Nu får du sluta Marie, du håller på att bli sinnessjuk”.

Marie Göranzons make – Jan Malmsjö, också han skådespelare – brukar säga att hustrun kan prata omkull vem som helst, och att hon är ett socialt geni. Vi har inte ens slagit oss ner vid bordet, ändå har Marie Göranzon analyserat ombyggnaden av staden och den gångna sommarens väder.

Pratet har en uppenbar effekt: människor runt omkring henne slappnar av. Men när folk har varit sjuka runt henne har hon ibland tyckt att det har varit svårt att veta hur hon ska bete sig.

– Jag hälsade ofta på Carin, och ibland hade jag sällskap av Britt Ekland, som också var nära vän med Carin och den som en gång i tiden sammanförde oss. En dag när jag och Britten kom upp på Karolinska så sa Carin: ”Men se inte ut så där, Marie. Det är så jobbigt när du kommer. Kan du inte bara vara som vanligt?”.

– Jag såg väl ut så här, säger Marie och sjunker ihop med axlarna och spärrar upp ögonen.

”Britten hade lättare för att vara naturlig på sjukhuset. Hon hade med sig nagellack och fixade med Carins tånaglar. Jag fick försöka skärpa till mig.”

På den tiden hade Marie knappt varit i närheten av en sjuk människa, och att se sin nära vän lida var svårt.

– Jag var fullkomligt livrädd. Britten hade lättare för att vara naturlig på sjukhuset. Hon hade med sig nagellack och fixade med Carins tånaglar. Jag fick försöka skärpa till mig.

I dag hade hon säkert betett sig annorlunda. Hon har blivit äldre och har tvingats vänja sig vid att människor runt omkring henne blir sjuka och till och med dör.

– Jag gjorde det jag kunde med både Carin och Lasse. Jag besökte dem ofta, och jag tog med mig sådant som de gillar. Om jag däremot hade blivit personlighetsförändrad och stormat in till Lasse och sagt: ”Du vet hur mycket du har betytt för mig”, så hade han blivit tokig. Det är ju inte så jag är.

Rådet till andra som har sjuka i sin närhet är att försöka vara sig själv.

– För det är ju så den sjuke känner en och det är därför den tycker om en. Man är där av en anledning, man sitter ju inte på sängkanten hos en svårt sjuk människa om man inte tycker väldigt mycket om den personen. Men det behöver inte vara som på film för det.

Marie Göranzon beskriver sig som melankolisk och en ganska orolig själ. ”Lätt hysterisk” till och med. Inte minst när det handlar om barnen och barnbarnen. Hon vill ju så gärna att de ska ha det bra, att ingen ska må dåligt. Men för egen del är inte hon inte särskilt orolig av sig.

– Nej, jag går inte runt och oroar mig över att jag skulle få cancer eller något annat. Jag är så pass gammal att jag tänker att det är bättre att det händer mig än något av barnen eller barnbarnen.

”Självklart ska man gå på sina undersökningar. Det är vansinnigt att låta bli när vi har fri vård i Sverige.”

Marie Göranzon är född på fyrtiotalet och konstaterar att hon tillhör en generation som inte springer till läkaren i onödan. Skamset erkänner hon att hon har slarvat med kontrollerna för både bröstcancer och livmoderhalscancer.

– Jag är urusel på sådant. Jag har en väninna som är pensionerad gynekolog. Hon sa till mig att jag måste börja gå på kontrollerna. ”När går du då?”, frågade jag. ”Aldrig”, sa hon. Vi fyrtiotalister tror ju att vi är odödliga.

På något underligt sätt har jag lyckats undvika kontrollerna, och kanske handlar det om rädsla. En känsla av att om jag går till läkaren så hittar de väl något. Men det är ju ren idioti att tänka så. Det är ju så dumt att det inte går att bli dummare. Självklart ska man gå på sina undersökningar. Det är vansinnigt att låta bli när vi har fri vård i Sverige.

Och på andra plan gör hon vad hon kan för att ta hand om sig. Hon äter sparsamt med kött, och hon rör på sig så mycket hon kan. Hon städar, simmar och går långa promenader runt Djurgården.

– Men i somras tog jag det ovanligt lugnt, ingenting blev som jag hade tänkt mig. Jag blev en sådan där sittande, trött människa som jag alltid har tänkt att man inte ska vara. Jag kände mig onyttig och meningslös, men kanske fanns det trots allt en mening i det? Jag hade jobbat hårt och ibland är kanske vila det som kroppen behöver.

Hon hoppas att hon får hänga med ett tag till, hon vill ju se barnbarnen växa upp. Men hon är inte längre särskilt rädd för döden.

– Allt som är kvar är en bonus. Jag går inte och väntar på något. Det är ingen katastrof om jag inte får vara med längre. Jag skulle inte känna: ”Åh, vad orättvist att jag inte fick bli hundra”. Nej, man får vara nöjd med det som har varit. Däremot kan jag känna mig besviken på döden, jag tycker inte att den hör livet till. Vad ska allt det här egentligen vara bra för om vi ändå ska dö?

Och om hon nu skulle bli sjuk så känner hon en stor tilltro till vården.

– Man kan nog inte bli sjuk i ett bättre land. Jag är trygg med att veta att alla människor får vård, och jag är tacksam för all forskning som bedrivs, säger hon.