Paul tacklar biverkningarna med träning

I juni 2023 lade jag märke till att urinen hade blivit ovanligt mörk. Jag började dricka mer vatten, uppåt tre liter mer än vanligt per dygn, men det blev inte bättre.

Ett par veckor senare stod jag på jobbet och tvättade händerna när jag tyckte att mina ögonvitor såg lite gula ut. Jag tänkte att det kanske berodde på ljuset. Men när kom hem och frågade min fru sa hon bara: "Herregud". Ögonvitorna var jättegula, så jag kontaktade vårdcentralen.

De tog prover och gav mig en remiss till Näl, Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan. Efter fjorton dagar hade jag fortfarande inte hört något från dem. Under den tiden hade även huden, på insidan av armar och ben, börjat bli gul

Tumör på bukspottkörteln

En fredagskväll när jag kom hem från jobbet kände jag mig helt kraftlös, orkade knappt ta mig från bilen och in i huset. Jag åkte akut till sjukhuset och blev inlagd. Men de hittade inget. Efter ett par veckor tog de kontakt med Sahlgrenska och skickade röntgenbilderna dit. Där såg de direkt att jag hade en tumör på bukspottkörteln.

Jag hade ingen värk, men en dålig känsla. Samtidigt visste jag att det var så lite jag kunde påverka i det läget. Så i stället för att oroa mig bestämde jag mig för att bara åka med och låta läkarna göra sitt jobb.

Tack och lov gick tumören att operera. I oktober 2023 utförde man en så kallad Whipple-operation, en operation för att behandla tumörer och andra tillstånd i bukspottkörteln, tunntarmen och gallgångarna. De tog bort en tredjedel av bukspottkörteln där tumören satt.

De tog också bort tolvfingertarmen och den del av magsäcken som kopplats bort några år tidigare då jag gjorde en gastric bypass-operation. Dessutom tog de bort en bit tunntarm och ett trettiotal lymfkörtlar i magen.

Att vakna upp efteråt var det värsta jag varit med om.

Att vakna upp efteråt var det värsta jag varit med om. Anledningen till att operationen dröjt ända in på hösten berodde på att jag hade en infektion i magen, som de inte lyckats häva. Till slut kunde de inte vänta längre, utan beslutade sig för att operera trots infektionen. Jag låg två dygn på uppvaket med 40 graders feber.

Två gånger fick jag blodtrycksfall, blodtrycket försvann helt och hållet. Jag blev kvar på Sahlgrenska i nästan en månad. Sedan fick jag komma tillbaka till Näl, eftersom febern fortfarande höll i sig. Jag behandlades med antibiotika, både i tablettform och som dropp.

Sex månaders cellgiftsbehandling

Väl hemma igen, cirka sex veckor efter operationen, fick jag genomgå en sex månaders cellgiftsbehandling för att ta bort eventuell spridning.

De sista månaderna av behandlingen var riktigt tuffa. Det var nästan inte värdigt. Jag mådde fruktansvärt illa och hade ont i magen. Tarmsystemet var i uppror. Under den här tiden låg jag bokstavligen talat i fosterställning hemma och grät. Tack och lov sov jag också mycket.

I höstas fick jag magsmärtor igen, det var något som gjorde ont på vänstersidan nedanför revbenen. Jag tänkte att det kanske var förstoppning. Men när det inte blivit bättre efter en vecka sökte jag vård. Jag fick göra en datortomografi som visade att jag hade en återväxt, en tumör placerad bredvid bukspottkörteln.

Det var en riktig smäll, så klart. Jag kände mig så frisk och levande, men precis som första gången hade jag ändå anat att något var fel. Jag fick beskedet att det troligen var samma sorts cancer som tidigare och att den var kronisk.

Kunde varken stråla eller operera

Vid första vändan fanns förhoppningen att jag skulle bli frisk, även om oddsen inte är så goda vad gäller bukspottkörtelcancer. Men nu fick jag veta att min cancer varken går att stråla eller operera.

Det enda man kan göra är att ge cellgifter för att förhindra spridning och se till att tumören inte blir större. I bästa fall kommer den också att krympa. När jag började cellgiftsbehandling nummer två för tre månader sedan var tumören ungefär 2,5 centimeter.

Den extratid jag kan få tack vare cellgifterna är värd allt.

Tack och lov har denna cellgiftsbehandling hittills inte varit lika tuff som den första. Min spontana reaktion när de sa att jag skulle få cellgifter igen var att jag struntar i det. Jag avbryter alltihop.

Sedan satt min fru och jag uppe och pratade hela helgen. Vi kom fram till att det är klart att vi kör, vi gör det som går att göra. Ingen kan säga om jag lever i sex månader eller sex år till. Den extratid jag kan få tack vare cellgifterna är värd allt. 

Rakade av hår och skägg

Även om jag inte mådde lika dåligt denna gång tappade jag håret. Jag har haft skägg i 30 år, så det kändes konstigt att raka av sig det. Första veckan när jag tittade mig i spegeln började jag att gapskratta. Jag kände inte igen människan som mötte mig i spegeln. Efter ett par veckor började det glesa ut även på huvudet, så då rakade jag av det också.

Styrketräning har alltid varit viktigt för mig, men nu är träningen min livlina. Biverkningarna från cellgifterna blir betydligt lindrigare när jag tränar. Jag är inte mycket för maskiner utan kör fria vikter och lyfter tungt.

Samma dag som jag får cellgifter klarar jag inte av att träna. Dagen efter, däremot, kör jag på även om jag är lite tröttare i kroppen.

Tränar fem dagar i veckan

Jag försöker träna minst fem dagar i veckan och brukar hålla på i 30–45 minuter. Ibland orkar jag inte mer än en kvart, men det är mycket bättre än ingenting.

För mig passar det bäst att köra en muskelgrupp åt gången. En dag armar, en dag bröst, en dag rygg, en dag axlar, en dag mage och så vidare. När jag går ut från gymmet är tröttheten och illamåendet borta.

Jag har valt att inte bli helt sjukskriven, utan jobbar 75 procent. Dagen jag får cellgifter är jag ledig. Dessutom är jag ledig på morgonen två dagar innan cellgiftsbehandlingen för att ta prover. Jobbet ger mig energi.

Skulle jag bli sittande ensam hemma tror jag inte att jag hade mått speciellt bra psykiskt. Jag har också en fantastisk arbetsgivare som tillåter mig att komma och gå som jag vill. Det är knapp att jag behöver säga till när jag ska på behandling eller provtagning.

Vill ha mer tid

Vänner och bekanta har frågat mig om jag har någon bucketlist, men jag drömmer inte om att resa till USA eller köpa en sportbil. Det enda jag vill ha är mer tid. Tid att vara med min fru, mina barn och barnbarn.

Min första tanke när jag fick veta att jag hade en återväxt var att jag skulle sälja av alla grejer jag har i garaget, inklusive min motorcykel, så att frugan slipper stå med allt sedan.

Men hon vägrade, sa "du säljer inte motorcykeln – den är ditt liv". Och det stämmer. Motorcykeln är en viktig del av min terapi. Jag rensar skallen när jag är ute och åker. Jag har kört motorcykel sedan jag var 16 år. Det har hänt att jag försökt att vara utan, men det går inte. Om jag säljer av en hoj så står det en ny där efter några månader.

I går fick jag svar på den senaste datortomografin. Känslan i kroppen när min fru och jag åkte in till onkologen var inte speciellt bra. Jag har haft lite mer värk än vanligt och på ett annat ställe i magen de senaste dagarna.

Hade en känsla av att det blivit värre

Dessutom fick jag träffa en annan onkologläkare än den jag brukar, så även det kändes lite udda. Läkaren frågade hur jag mådde och hur det var, och jag berättade om värken och att jag hade en känsla av att det blivit värre, att jag inte skulle bli förvånad om det spridit sig. Han svarade: "Du har ingen spridning och din tumör har minskat tre millimeter".

Det var som om ett tungt ok släppte från axlarna, även om jag knappt kunde ta in vad han sa. Läkaren förklarade att den ökade värken och att den flyttat på sig kunde bero på att tumören sitter intill en nervbana, och att jag kanske hamnat på rygg i sömnen omedvetet trots att jag brukar undvika att ligga på rygg på grund av smärtan.

På vägen hem stannade min fru och jag hos en fiskhandlare och köpte oss var sin krabba. Vi struntade faktiskt i träningen och bara njöt av tiden och känslan av att få lite andrum. I morse när jag gick upp hade jag näst intill en euforisk känsla, jag var full av energi och hade en vilja att förgöra tumören."