Knölen vid örat var spridd hudcancer

Rune har gått på hudkontroller under större delen av sitt vuxna liv. Basalcellscancer, skivepitelcancer, det är många fläckar han har tagit bort genom åren.

När läkaren tog ett prov från en leverfläck i pannan och återkom med beskedet att det var ett malignt melanom tog livet en ny vändning.  

Han skickades till Karolinska sjukhuset för en operation där leverfläcken skulle tas bort. Precis innan Rune åkte hem sa läkaren att han hoppades att de skurit tillräckligt djupt.  

Rune som tagit bort flera fläckar tidigare tänkte inte så mycket på det, det hade ju gått bra hittills.  

– Ja det blir säkert bra sa jag och tackade, hurtfrisk som jag var. Jag tänkte inte så mycket mer på det.  

Gått på kontroller sedan 80-talet 

Det var en fläck på ryggen som fick honom att gå på en kontroll från första början, någon gång i mitten av 80-talet. Efter det fortsatte han att gå dit med jämna mellanrum. Att regelbundet gå och kolla sin hud var inget han bekymrade sig över. 

– Jag var mer bekymrad över att jag aldrig blev brun. Men det var ju så på den tiden. Att man skulle bränna sig rejält en gång varje år för att sen bli brun. Med tanke på hur mycket jag bränt mig är det konstigt att jag inte blivit sjukare tidigare. 

Kände en knöl vid örat 

Tre år efter att fläcken i pannan opererades bort hade coronapandemin brutit ut i Sverige och Rune kände en liten knöl vid örat. Han trodde det var ett lipom, en fettknöl under huden.  

– Men det var ju hysterisk stämning i samhället då. Bara man så mycket som tittade på en annan människa skulle man dö i covid kändes det som. Så jag kunde ju inte söka vård för den tänkte jag.  

Efter några dagar tyckte han dock att knölen hade vuxit och Rune tänkte att han inte skulle se klok ut om han inte fick hjälp att ta bort den, så han gick till sin vårdcentral och bad om att få ta bort knölen.  

Tog nya vävnadsprov 

Läkaren var avvaktande med hänvisning till olika nervtrådar som går precis där knölen satt. Han ville vara helt säker på vad det var för slags knöl innan beslut togs om hur de skulle göra.  

Så Rune, som enligt restriktionerna skulle undvika kollektivtrafiken, promenerade upp till Södersjukhuset och tog ett prov på knölen.

Dagen efter ringde husläkaren Rune igen och berättade vad provet hade visat. Det var cancer. Malignt melanom som hade spridit sig.  

– Åh katten, tänkte jag då. 

Fler undersökningar hos onkologen 

En knapp vecka snare kallades han till Karolinska där han fick göra en skiktröntgen och redan dagen efter ringde onkologen, Hildur Helgadottir, upp och berättade vad bilderna visade.  

– Hon sa att det var allvarligt. Jag hade cancer i huvud, hals och lungor, och behövde komma dit på en gång för ett informationsmöte och en första behandling.  

På sjukhuset möttes Rune av läkare och sjuksköterskor som tycktes vara beredda på att han fullständigt skulle bryta ihop.

De var inkännande och frågade hur det var med honom, hur han mådde, hur det kändes. 

– Men min kommentar var bara, ‘dör jag så dör jag’. Jag har ju levt mitt liv, jag var 73 år då och tänkte att det ju är så många som dör när de är mycket yngre. Då kan man vara förtvivlad. Men inte för det här. Jag ville inte dö såklart, men det var ingen riksolycka.  

Fick frågan om att delta i studie 

Rune tillfrågades om han kunde tänka sig att delta i en forskningsstudie han behövde inte ge besked där och då men han svarade ja på stående fot.  

– Om jag skulle dö nu men kunde vara till nytta en sista gång var det fullkomligt självklart för mig. Lika självklart som att skriva in Cancerfonden i mitt testamente. 

En vecka senare sattes den första behandlingen i gång. Rune skulle få immunterapi, en behandlingsmetod som har visat sig ha goda effekter på just malignt melanom.  

Behandlingarna blev pauser från isoleringen 

Pandemin pågick fortfarande och Rune satt för det mesta hemma ensam. Inför varje behandling blev han hämtad med sjuktransport för att inte behöva åka kommunalt. 

– Att få åka på behandling var faktiskt jättekul tyckte jag. Det var som att få ett nytt sammanhang, jag fick komma i väg och träffa människor som surrade omkring mig och vi diskuterade och hade saker att prata om. 

När Rune kom hem efter första behandlingen valde han att skriva ett meddelande till alla sina vänner på Facebook där han berättade vad som hade hänt.  

– Jag ville att alla skulle veta, även om jag inte då visste åt vilket håll det skulle gå. 

Blev väl bemött på sjukhuset 

Totalt fick Rune sex doser immunterapi fördelat på tre tillfällen. Han berättade för sköterskan att han uppskattade att få komma dit och prata med någo.

Efter det ordnade hon så att hon satt med administrativa uppgifter intill honom samtidigt som han fick sin behandling.  

– Hon satt bredvid mig en hel timme och småpratade, det var verkligen världens bästa ställe, KS. Jag är så imponerad av den där avdelningen och av Hildur, onkologen, som är så klar och konkret i kommunikationen och inte håller på med massa onödigt tjafs. Hon gav alltid svar på mina frågor, talade om vad hon hade att säga och sen var det bra.  

Levern tog stryk 

Mellan behandlingarna märkte Rune inte av några som helst biverkningar. Men han hade fått stränga tillsägelser att höra av sig om det hände något som inte var normalt.

En morgon fick han kraftiga smärtor i magtrakten. Han ringde det direktnummer han fått av mottagningen och ombads komma in med detsamma.  

– De frågade om de skulle skicka ambulans, men jag ville inte att grannarna skulle tro att jag var sjuk. Så de skickade en sjuktransport.  

På sjukhuset tog läkarna blodprov och kunde konstaterade att det var levern, att den nästan varit på väg att lägga av och läkarna beslutade sig för att avbryta immunterapin.  

Rune skickades på en datortomografi och där visade bilderna att cancern var helt borta.  

– Jag tog dock inte ut någon seger där och då, på något sätt förberedde jag mig på att den skulle komma tillbaka. Jag bara tackade och tog emot beskedet. 

Sen kom biverkningarna 

Först efter att behandlingarna avslutades kom biverkningarna. Han hade fått höra att biverkningarna slog olika men att de i de allra flesta fallen kom först efter avslutad behandling.

Och nu kom de. Den ena åkomman efter den andra. Rune blev stel i lederna, fingrarna, handlederna, fötterna, knäna. Han fick psoriasis och Bakercystor, svullnader knävecken som inte försvann på över ett år.  

– De åren, efter behandlingarna, de var inte kul alltså. Jag blev så ostadig i benen att jag var tvungen att gå med käpp. 

Men nu är det bättre. Rune känner sig frisk och hans onkolog har valt att glesa ut de uppföljande kontrollerna, de har trappats ner från en gång i kvartalet, till en gång i halvåret till nu bara en gång om året. Stelheten i knäna är dock kvar.  

–Men jag har blivit fem år äldre också. Det är svårt att säga vad som är ålder och vad som är rester från biverkningarna.  

Påverkan på känslolivet 

Erfarenheten av att livet är skört, hur gott det än varit, har gjort Rune mer lättrörd nu än vad han var innan.  

– Jag tror det är så mycket uppdämt, att det var så ensamt under pandemin, att jag inte pratade så mycket då. Jag gråter för minsta lilla nu för tiden, det behöver inte ens ha med cancern att göra, men det är inte mycket som krävs för att sätta igång mina känslor. 

En annan förändring som kommit efter cancern är livsstilen. Han är mer noggrann med hur han lever än han var innan. 

– Jag hade en period i livet då det var mycket alkohol, framför allt för att mitt jobb då kom med den livsstilen. Men nu har jag börjat motionera och träna mer. Jag lever sundare. Jag vill ju faktiskt gärna leva tills jag blir hundra i ärlighetens namn. Mamma blev 96 så det vore kul att slå henne.