"Jag vill berätta om cancerbaksmällan"

Överlever personen eller dör den? Och det är i bästa fall. Inte sällan är den cancersjuka bara en bi-karaktär som ska ge den riktiga huvudkaraktären någon insikt om livet i och med sin död.

Det ingår liksom i vår tid att man ska bli en bättre människa av att gå igenom trauman eller ha någon typ av begränsning. ADHD är en superkraft, att inte ha några ben ska inte stoppa en från att bestiga Mount Everest, en nära döden upplevelse ska få en att verkligen uppskatta livet. 

När jag själv fick cancer, oväntat och utan minsta symtom, blev det smärtsamt tydligt att jag själv skulle komma att tillhöra en sån historia. En lycklig eller olycklig. Bli en som man gärna beskriver som en sån som ”kämpat och vunnit striden mot cancer” eller en sån som ”förlorat” den. Och jag hatade det.   

Därför skrev jag till slut min egen historia, som inte ens kom att handla om själva sjukdomstiden utan om tiden efteråt. Den som ibland kallas Cancerbaksmällan. Ordet jag inte hörde förrän alldeles nyligen och som beskrev den märkliga tiden efter.

Tiden när jag trodde att allt var över och att jag, på toppen av adrenalinkickarna som kom efter dom djupa ångestdalarna, aldrig mer skulle kunna klaga på något eller må dåligt.

För i relation till att ha cancer så kändes allt annat överkomligt. Och jag, som den ateist jag är, hade ju legat med knäppta händer och bett på natten i sjukhussängen:

Jag lovar att jag aldrig ska klaga över något igen utan bara vara tacksam och lycklig för evigt om jag bara för överleva det här. 

Jag var såklart bara med om cancern en enda gång i realtid.

Och jag hade ju fått min bön hörd. Så vem var jag att klaga på att det efter operationen gjorde ont att ha sex. På plötsliga, intensiva smärtor i magen. På att vara psykiskt helt slutkörd och pank. På känslan av att alla andra kommit någonstans medan jag börjat om från noll. 

Sjukt, tv-serien på SVT Play, komedin som handlar om tiden efter att jag blev ”friskförklarad”* från den livmodershalscancer som vänt upp och ned på mitt liv, tog 3 år att skapa - från första ord till premiär.

Jag var såklart bara med om cancern en enda gång i realtid, men har återupplevt det oräkneliga gånger efter genom arbetet med serien.

Varje dag när jag öppnade manusdokumentet på datorn slog känslorna från då över mig, Smärtan, sorgen, rädslan, ilskan. 

Men också finare stunder, stunder då glädjen över ett framsteg eller en ljusglimt i vardagen översköljt en, och även dom rent ut sagt roliga när man inte kunnat göra annat än att skratta åt eländet.

Som gången när jag skulle göra en smärtsam undersökning och gynekologen med allvarlig uppsyn skulle sätta sig men missade stolen och jag såg hur hon försvann mellan mina särade ben som i en avancerad slapstick-sketch.

De känslorna ingår alla i sådant vi kan acceptera från någon som går igenom en traumatisk upplevelse. Det som var allra jobbigast att påminnas om var de fulare känslorna, de som är svårare att acceptera att man känner. Orättvisa, bitterhet och avundsjuka. 

Jag försökte föreställa mig hur det är att vara död. 

Jag läste mina dagböcker från den tiden och märkte hur jag pendlade mellan att försöka vara själva sinnebilden av en ädel kämpe som tar vara på livet och dom kolsvarta känslor som kröp fram sent på natten när alla andra sov.

När jag försökte föreställa mig hur det är att vara död. Att sluta existera. Försökte förskjuta bilderna av min egenbegravning.

Jag försökte att inte tänka på hur jag skulle bli ”vännen som dog”, som alla först skulle sakna och gråta över men som med tiden skulle blekna i minnet och tillslut bara vara det tragiska livsöde som gav mina vänner lite lagom djup.

Riktigt sent på natten när jag låg och vred mig i sängen och klarvaket stirrade ut i mörkret kunde jag tänka det man inte får. Att jag skiter i svältande barn. Jag skiter i klimatet.

Jag vill inte ha något gemensamt med horden av kvinnor online som skriver om att gå in i klimakteriet efter en hysterektomi eller lägger upp bilder på sina kala huvuden och ber om skönhetsråd. Jag vill slippa den gemenskapen.

Det är inte kul att inse att man inte är Luke Skywalker utan Darth Vader.

För - mitt liv är annorlunda, det är viktigare än alla andras, för jag är jag och min värld existerar bara i mig. Dör jag dör den med mig. Det var en så vansinnig tanke att världen skulle få fortsätta som om inget hänt, utan mig.

Sedan kom ångesten, att jag just för att jag tänker så inte förtjänar att överleva. I alla skildringar om cancer, är det med någon slags stolthet och ödmjukhet som den sjuka ofta får fungera som en påminnelse till publiken om att livet är skört.

Det är inte kul att inse att man inte är Batman utan Bane i historien, inte Luke Skywalker utan Darth Vader, inte Ripley utan Alien mamman. Jag är egoistisk, cynisk och självisk. Tänker ensamma, missunnsamma tankar istället för stoiska och starka. 

Vem är jag att och tycka synd om mig själv?

Sen kom ångesten av ångesten, fy fan vad själviskt att göra anspråk på att veta hur det känns att vara döende när diagnosen är förhållandevis god. Vem fan är jag att gå runt och tycka synd om mig själv när andra har det tusen gånger värre.

Så äckligt att vara rädd för att dö när man inte ens behövt strålas, när man inte behövt tappa håret, när man inte behöver stomipåse eller fått det där beskedet att det inget finns kvar att göra.  

Efter sådana nätter var jag extra snäll mot den hemlösa mannen utanför matbutiken för att väga upp för dom obehagliga tankar jag inte ville kännas vid. Efter en utekväll då jag trotsigt tagit några bloss av en cigarett fastän jag slutat för länge sen började jag löpträna.

Jag drack kallpressade juicer i ena sekunden och tröståt donuts i den nästa. All den dålig karma jag samlat på mig måste inte bara vägas upp utan bekämpas och det gav mig i alla fall känslan av kontroll i kortare stunder. 

Jag har burit min ensamhet som en sköld.

Allt det där upplevde jag på nytt genom orden i min dagbok. Det gjorde ont att bli påmind om allt jag en gång känt. Samtidigt som jag också, genom arbetet med Sjukt, plötsligt kunde se hur hård jag varit mot mig själv.

Hur otillåtande och snäv jag varit i min definition av hur man bör känna när man lever genom ett trauma.

Hur jag burit min ensamhet som en sköld istället för att våga söka den där gemenskapen med andra med gynekologisk cancer som såklart visat sig ha haft liknande känslor. Och som såklart gjorde att jag kände mig mindre ensam. 

Att börja skriva om det gjorde att min blick på mig själv blev mildare. Jag älskar varenda karaktär jag skrivit i alla serier jag jobbat på, inte för att dom är bra och starka eller gör rätt utan för att dom tydliggör mänskliga dilemman.

Att dom har brister och fel och problem som de på mer eller mindre lyckade sätt försöker hantera. För det är vad det är att vara människa. 

När jag skrev Sjukt blev ”jag” istället karaktären Alice - och henne var det omöjligt att hata på det sätt som man bara kan hata sig själv.

Precis som resten av karaktärerna i serien som på olika sätt har påverkats av att se en närstående få cancer. Jag började älska Alice, och på så sätt också ge mig själv lite av den kärlek som jag ofta förvägrat mig. 

Den är som livet, inte så lätt att definiera. 

För min cancerberättelse är inte en av två. Den är komplex, mångbottnad, ett tveeggat svärd utan början, mitt och slut. Den är som livet, inte så lätt att definiera.

Det finns inte två typer av berättelser om cancer. Det finns trilliontals. Och det här är den jag kan berätta. 

*Livmoderhalscancer blir man inte friskförklarad från

Skriven av Lisa Ambjörn

Läs fler personliga berättelser