Om sorg och att sörja

Uttrycket står för den stora ansträngningen att inse förlusten och att leva vidare.  Det betyder inte att den man förlorat ska glömmas.

Sorgearbete kräver mycket energi, och är på så sätt ett rättvisande namn på den mödosamma bearbetningen av förlusten. Därför är sörjande människor ofta mycket trötta.

Vi människor är olika och kan också reagera mycket olika vid en närståendes bortgång. Men det finns ändå vissa drag som är gemensamma i de flesta människors sorgearbete. Dessa faser utgör inte avgränsade perioder i sörjandet, utan växlar fram och tillbaka.

1. Chockfasen
   Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
2. Reaktionsfasen
   När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.
3. Bearbetningsfasen
   I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
4. Nyorienteringsfasen
   Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Ensamhetskänsla präglar starkt den vanliga sorgebilden. Den kan vara länge och kanske aldrig upphöra. Tanken på en framtid utan den som dött kan ge hopplöshetskänslor och missmod.

Nedstämdhet, ängslan och gråtattacker är vanliga reaktioner, liksom rastlöshet, oföretagsamhet och ointresse för allt omkring en. Många tycker att minnet och tankeförmågan sviker under den första tiden efter dödsfallet.

Koncentrationssvårigheter är vanliga. Påfrestningarna i samband med förlusten ger också ofta stressymtom såsom irritabilitet, oförmåga att fatta beslut och utbrott av ilska och avoghet.

Man tycker inte att man är sitt gamla jag och kan undra om upplevelsen av sorgen är normal. En del känner, förutom sorgen, skuld för att inte ha räckt till under sjukdomstiden.

Andra bär på självanklagelser för vad de sagt eller gjort under den sista tiden. Somliga kan också känna sig mindre värda utan den avlidne.

Sorg innebär stress, vilket förklarar att man kan uppleva olika slags kroppsliga reaktioner – under tiden före och närmast efter dödsfallet, men också senare.

Kraftlöshet, ont i magen, tryck över bröstet samt värk av olika slag, ibland i muskler och skelett är inte ovanligt. Känslan av att vara sjuk, men där någon sjukdom ändå inte kan konstateras, kan leda till att man söker läkare gång på gång.

Det är bra om man vid dessa läkarbesök berättar att man nyligen mist en närstående.

Det vanligaste är att de fysiska besvären går över med tiden när sorgen går in i ett senare skede.