"Det är inte julafton som är svårast"

Du måste ge det ett år, sen blir det lättare. Det var många som sa så till mig under det första året efter Mickes död. Ord för att trösta, både mig och kanske även sig själva. Jag undrade i mitt inre hur de kunde veta.

Varför skulle sorgen just efter ett år, tolv månader, 365 dagar, förändras? Finns det en sorts sorgens numerologi? 

Ovan vid rollen som tilldelas en när man blir ensam kvar, ovan att inte vara stark, ovan att plötsligt bara ta hand om mig själv, hur skulle allt det lösa sig på ett år? 

Minnen som blir svåråtkomliga

Fick häromdagen höra om en man vars fru nyss gått bort. Han är numera mån om att minutiöst vårda hennes blommor och växter, det är så viktigt att de hålls vid liv och mår bra. Plötsligt slog det mig att det kanske är såna saker som förändras efter ett år.

Jag bävade för att sortera viktiga papper. 

Jag var livrädd för att mina minnen skulle försvinna, blekna. Försökte krampaktigt hålla fast vid materiella saker, hade svårigheter att  ta tag i allt det praktiska, sortera, göra mig av med saker. Jag bävade för att sortera viktiga papper men tyckte mig mest sitta med teknik, sladdar och laddare.

Väskan som innehöll allt som var bra att ha när Micke skulle ut och filma, som inte behövde packas upp emellan resorna. Även den innehöll sladdar, adaptrar, högtalare, hörlurar.

Drabbades av sorg över att vårt digitala leverne gör att våra minnen finns i datorer och mobiler och blir svåråtkomliga.

Rädd för att byta telefon för risken att inte ha kvar gamla sms, rädd för att glömma lösenord ifall jag skulle vilja läsa något, behöva komma åt information. Trots det så skrev jag inte upp dem. Plötsligt glömde jag betala räkningar, tankarna var någon annanstans.

Jag har fortfarande inte sagt upp Mickes telefonabonnemang, kan helt enkelt inte förmå mig. Anledningen är att hans röst finns kvar på svararen. Det är helt irrationellt men känns så fruktansvärt att avsluta. Inte för att jag ringer dit – men jag vet att rösten finns där, som ett fruset ögonblick. Det har gått fyra år, det kanske börjar bli dags. 

Helger och högtider är vidriga.

Det första året är även speciellt för att man är så synligt skör, allting är ovant och nytt. Helger och högtider är vidriga för att de är så sammanbundna med gemenskapen vi delat. Jag såg till att ha våra vänner och barnen runt mig, närheten till andra som delade saknaden gav tröst.

Ord som tröstar än i dag

Försöker göra nya saker under högtider, i nya konstellationer med vänner. Men det är inte julafton som är svårast, snarare juldagsmorgonen.

Stunderna efter, småpratet, analyserna, skratten. 

Inser att jag i början var bra på att skydda mig från uppenbart tunga situationer. Jag har sett till att undvika ensamma perioder och förstod tidigt att ett sätt att överleva var att ha andra människor runt mig. Nu när tiden gått är jag inte längre lika noggrann.

I somras satt jag plötsligt där, ensam, på landet. Hade längtat efter lite tid med mig själv. Men det blev inte alls som jag tänkt mig – jag drabbades av en djup sorg och saknad, tomrummet är fortfarande så enormt.

Allt det vi gemensamt skapat  är ju fortfarande detsamma, allt det materiella finns kvar, men den delade glädjen är inte längre delad. 

Sorgen och saknaden kommer att följa mig resten av livet.

Nu när åren går blir det ibland en motsatt känsla, jag som var rädd att glömma. Ibland önskar jag att jag få kunde få den frånvarande att bli mindre närvarande.

Återvänder till dikten av Jaques Werup som en vän skickade till mig som tröst för fyra år sen:

Hur tomt än rummet ska bli
Och kylan finns inuti
Hur långt än glädjen far bort
Du tillhör mig.
…
Jag har varit med om dig
Jag kan aldrig förlora dig.

Den tröstar än i dag. Sorgen och saknaden kommer att följa mig resten av livet och långsamt börjar jag vänja mig vid det. 

Krönika av Catharina Nyqvist Ehrnrooth, scenograf och produktionsdesigner.

Läs fler personliga berättelser