Frågor & svar om sorg

De flesta sörjande menar att man aldrig fullt ut kan förbereda sig på hur det känns att förlora någon man älskar. Ändå kan det vara en hel del skillnader mellan sorgen vid ett plötsligt, oväntat dödsfall och sorgen när någon dör efter en tids sjukdom.

När man vet att en närstående kommer att dö av sin sjukdom, börjar man ofta sörja under tiden före döden. Detta kallas antecipatorisk sorg.

Denna förberedande sorg kan förvisso vara mycket smärtsam, men också ge värdefulla vinster. En sådan är tillfällen till samtal med den sjuke och möjlighet att tillbringa tid tillsammans.

Man kanske vill diskutera praktiska eller ekonomiska saker, klara upp sådant som man varit oense om eller utbyta tankar kring sjukdomen och det som komma ska. Att få tid att ordna upp eller reda ut saker kan vara lugnande och ge bättre kvalitet åt den återstående tiden tillsammans.

Samtidigt är det viktigt att inte ta ut döden i förskott, utan att fortsätta livet tillsammans. Ibland kan man, för att slippa smärtan för det som ska komma, sluta att räkna med den döende som en person och tala över huvudet på hen eller kanske fly till andra aktiviteter.

Det finns inget svar som passar alla. Men de flesta önskar att få vara med vid dödsbädden, kanske för att hålla den döendes hand, smeka kinden eller läsa något.

En medvetslös människa kan förnimma tal och beröring, något som kan tänkas skänka den döende trygghet. När man talar i samma rum som en döende person bör man tänka på att hen kanske uppfattar det man säger.

Att inte vara närvarande vid dödsfallet ger ibland skuldkänslor. Många efterlevande berättar att den döende tycktes passa på att sluta sina dagar ensam. Kanske vill man bespara de närstående själva avskedets trauma?

Många som inte varit med funderar över hur slutet var. Att få detaljerad information om tiden före och vid dödsögonblicket är viktigt för dem som inte kunnat vara närvarande. Ofta kan vårdpersonalen berätta hur det gick till när den sjuka avled.

I allmänhet är det bra att se den avlidna och få möjlighet att ta farväl. Om man önskar kan man få vara med och göra i ordning kroppen.

Det kan kännas viktigt att den dödes anletsdrag är naturliga, håret i ordning och att omtyckta plagg ersätter sjukhusklädseln.

Det är värdefullt att efteråt få prata med vårdpersonalen för att få svar på frågor. Kommer frågor upp senare kan man ta förnyad kontakt.

Dödsbeviset kan till exempel vara skrivet så att man inte förstår dödsorsaken. Den ansvarige läkare kan då kontaktas för att förklara.

Det är normalt och vanligt att ha sådana tankar. Ältandet är en nödvändig del av sorgearbetet, men kan ibland komma att dominera, i synnerhet i letandet efter en ”syndabock”. Ibland kan man känna egen skuld.

Man kanske förebrår sig själv för att man inte fick iväg honom eller henne i tid till doktorn. Det är viktigt att veta att dessa tankar är en del av sorgeprocessen i och med att man försöker att acceptera det oundvikliga.

Har man funderingar kring behandlingar kan man be att få ett samtal med läkare eller vårdpersonal för att räta ut frågetecknen.

Du ska inte behöva förklara eller försvara ditt sätt att sörja för andra. Men om du vill kan du säga till dem som undrar, att du behöver de fasta, vardagliga rutinerna som ett stöd för att orka igenom sorgen. Så är det för många människor, både barn och vuxna.

När hela tillvaron ställts på ända, kan det vara viktigt att få fortsätta gå i skolan eller jobba precis som vanligt, även om inget är som vanligt. Rutiner kan vara ett gott stöd i sorgen.

Det är ganska vanligt att oroa sig över att ens sorgereaktioner är onormala på något sätt. Det finns emellertid inga regler för hur man ska sörja. En del gråter mycket och ofta. Helt oförutsägbara saker, som associerar till den avlidna, kan utlösa gråten.

Det kan kännas som om man inte kan sluta gråta, vilket kan kännas besvärande när man är i sociala situationer. Gråtattackerna minskar vanligen med tiden. Gråten är ett naturligt uttrycksmedel och en hjälp i sorgeprocessen.

Andra har långt till tårarna utan att deras sorg är mindre för det. Den som inte förmår att gråta har kanske andra känslomässiga uttryckssätt. Befriande gråt kan för en del komma långt efter förlusten.

Det underlättar om omgivningen är tillåtande inför den sörjandes sätt att reagera och för att sorgen inte går över, men att man lär sig att leva med den.

En nackdel kan vara att medicinens dämpande effekt hindrar dig från att ”vara med” känslomässigt under begravningen. Att få släppa fram sina känslor är viktigt i bearbetningen av sorgen.

En begravning kan vara ett bra tillfälle att få gråta och visa sin förtvivlan. Då finns också andra människor runt omkring som kan trösta och ge stöd. 

Det kan inte läggas etiska eller moraliska aspekter på viljan att tillfälligt dämpa svåra och starka känslor.

Men med för mycket lugnande medicin i kroppen kanske man inte riktigt tar tillvara begravningens syften, som att kunna känna och ge uttryck för sin sorg, få tillfälle att dela saknaden med andra eller ta till sig tröstens ord.

Det finns inga allmängiltiga svar, eftersom förluster upplevs olika. Sorgearbetet måste få ta sin tid. Det kan vara bra att ta det lugnare än vanligt, men ändå försöka hålla igång dagliga rutiner.

Man kan räkna med att bli trött och okoncentrerad eftersom en hel del energi går åt till att försöka förstå att den närstående avlidit och att en del av koncentrationen tas i anspråk av detta. Att sörja kräver omställning, som i sin tur kräver energi.

Många behöver tillfällen att tala med andra om sin sorg och om den som gått bort. Oftast brukar vänner, bekanta och närstående kunna ge det stöd som behövs.

Den sörjande kan ibland upprepa sig och upplevas som lite tjatig, men det är viktigt att få tala om den avlinde och gemensamma upplevelser om och om igen. Dels hjälper det vid bearbetningen av den nya situationen, dels är det ett sätt att "hålla kvar" den avlidne och att inte glömma. Något som kan kännas mycket väsentligt.

Om sorgen känns överväldigande kan man söka professionell hjälp. Samtal enskilt eller i grupp kan vara sätt att komma vidare i sorgen. Man kan vända sig till kyrkan eller till den vårdinrättning som vårdade den avlidne i slutfasen för att få information om möjligheter till professionell hjälp.

Det har forskats en del kring detta, men forskningsresultaten går isär. Likheterna är sannolikt fler än olikheterna.

Men män tycks tala mindre om sin sorg än kvinnor gör. Många kvinnor tycker att det känns bra att tala om sorgen, medan många män i stället kan bearbeta sin sorg genom till exmpel fysisk aktivitet.

Ta gärna kontakt. Det är svårt för en sörjande att själv ta initiativ till kontakt. Visa att du finns till hands och är beredd att lyssna. Den som sörjer behöver tala om sina känslor och sina minnen gång på gång.

Börja inte prata om din egen sorg, utan låt den sörjande själv tala. Undvik att komma med goda råd, men hjälp gärna till med det praktiska. Undvik inte den sörjande, utan sök kontakt och fråga hur det går. Orka stanna kvar och lyssna, även lång tid efter dödsfallet.

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att bearbeta. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåraste perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över, omkring tre månader efter förlusten.

Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning.

Det kan vara så att vänner och andra närstående inte lägre har den sörjande i fokus. Man hör av sig mer sällan, vilket bidrar till känslan av ensamhet. Det är också vanligt att man, utan grund, känner sig tjatig och som en belastning för omgivningen.  

Ilska och vredesutbrott är ganska vanliga reaktioner hos den som förlorat en älskad person. Man känner sig orättvist behandlad – ”varför skulle det hända just oss?”

Det är också naturligt att känna ilska mot den avlidna för att han eller hon lännat en, även om man förnuftsmässigt förstår att det är orättvist.

Känslorna av irritation kan vara starka och skapa förvåning både hos en själv och hos ens bekanta. Ibland går det ut över människorna i omgivningen.

Den känslomässiga påfrestning som sorgen medför kan ta sig många uttryck. Det gäller att förstå att den sörjande inte riktigt är sig själv.

I sorgearbetet är det nödvändigt att upprepa tankar och minnen gång på gång. Det är ett arbete som pågår - ett sorgearbete. för att kunna förstå att det hänt och att den avlidne aldrig kommer tillbaka.

Det svåra är att hitta personer som orkar och vågar lyssna. Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.

Om de man pratar med inte förstår att man behöver tänka på den som har dött, får man förklara det eller försöka hitta någon annan som lyssnar. 

Det kan kännas meningslöst att ensam göra saker som man tidigare gjorde tillsammans och som skänkte glädje. Dagliga promenader lockar kanske inte längre eller så klarar man inte av dem för att man har gångsvårigheter och behöver en arm att hålla i.

Aktiviteter i eller utanför hemmet kan avstanna. Isolering och stillasittande är emellertid inte bra i återhämtningen efter förlusten. Vänner och bekanta kan ge en välbehövlig puff ut i livet igen, men bör samtidigt respektera att sorgen tröttar.

Praktisk hjälp kan vara betydelsefull, då man till exempel kanske inte orkar städa som tidigare. Livslusten kommer oftast igen med tiden genom samspelet med andra människor.

Humörsvängningar är vanligt och normalt i sorgeprocessen. Ena dagen känns tillvaron enbart dyster, andra dagen kan sinnelaget vara ljusare och ge ökad livslust.

Växlingarna kan vara många och täta, men oftast minskar de mörka stunderna och de ljusare ökar.

Det är dessvärre inte ovanligt att sörjande använder alkohol för att försöka lindra sorgen. Mat-, rök- och dryckesvanor ändras ibland utan att man reflekterar över hälsoriskerna. En del använder även lugnande och sömngivande medel för att komma bort från smärtan i sorgen.

Att använda alkohol och läkemedel för att lindra sorgen kan dock vara bedrägligt och man bör vara uppmärksam på ett ökande behov.

Nej, inte alls. Detta är något som händer många människor som mist en kär närstående. Upplevelserna kallas förnimmelser. Man tycker sig känna närvaro av den man förlorat, eller få syn-, hörsel- eller beröringsupplever.

Man kan också förnimma att man samtalar med den bortgångna. Förnimmelserna är ofta kortvariga, men tydliga och intensiva. De sägs vara till hjälp i sorgen.

Ändå är det ovanligt att man berättar om sina förnimmelser för någon annan, ofta av rädsla för att bli betraktad som lite konstig.

Det kan vara svårt för den som inte sörjer att förstå att förnimmelserna kan vara trösterika i stället för skrämmande. Hur rationell man än är, kan det kännas som om den avlidne ser efter en och att man har en viss kontakt.

Sorgen måste få ta tid. Det kan vara bra att sänka vardagstempot, men försök hålla igång med rutiner.

Räkna med att vara trött och okoncentrerad då mycket av din energi går åt till att sörja. Om sorgen känns överväldigande kan det vara klokt att söka professionell hjälp. 

Alla högtider som ska firas det första året utan en kär anhörig är alltid tuffa. För att klara av julen är det bra om du kan hitta en balans mellan sorgen och det som är ljust i livet.

Tillåt att sorgen och saknaden får ta plats.

Julen kan också vara en tid då ni tillsammans minns den som inte finns med längre. Trots saknaden finns det säkert många fina och ljusa minnen som ni kan dela med varandra.

På så sätt kan sorgen få pendla mellan det svarta och roliga minnen att le eller skratta åt.

Ja, det finns olika verktyg som går att använda. Vad som passar bäst varierar från person till person och du får försöka att hitta ditt sätt.

Metoder som kan fungera är avslappningsövningar, andningsövningar, mindfulness och massage.

Att göra saker som vanligtvis får dig att må bra kan också underlätta. Det kan vara att träffa vänner, lyssna på musik, promenera i naturen eller någonting annat som du gillar.

Ja, eftersom sorg är en form av stress för kroppen är det inte ovanligt att människor i sorg kan få kognitiva och fysiska symtom.

Kroppen uppfattar sorg som en form av stress.

Långvarig stress kan ge fysiska symtom som kan leda till sjukdom hos den sörjande. Även den psykiska påfrestning som sorg medför kan göra att man inte tar hand om sig på bästa sätt.

Därför kan sorg ibland leda till så allvarlig sjukdom och nedsatt allmän hälsa att man kan dö.