På andra sidan sorgen

Magnus Carlson har legat rejält nerbäddad men trots feber och halsont har han inte lämnat återbud. Magnus Carlson ställer ogärna in. Ett arv från hans föräldrar, tror han.

– Man skulle göra rätt för sig, inte svika. Mina föräldrar var vänliga mot alla, bekanta som främlingar. Att de var väldigt omtyckta märktes inte minst på deras begravningar. Det kom människor från alla håll, gamla, unga, kompisar som jag hade haft som barn.

Förlorade båda föräldrarna i cancer 

Sommaren 2014 dog Magnus Carlsons mamma i cancer. I augusti året efter avled hans pappa, drabbad av samma sjukdom. Magnus, deras enda barn, sjöng på begravningarna.

– Det var självklart. Mina föräldrar var alltid så stolta över mig, i både med och motgång. Det låter kanske märkligt, men att sjunga på begravningar kan vara den mest maxade musikupplevelsen. Man kan inte rymma, inte fly från känslorna, aldrig är musiken så berörande.

De var klassresornas barn 

Elsie och Jananders, kontoristen och muraren som sedan kom att arbeta fackligt med arbetsmiljöfrågor, ingår i en berättelse som många svenskar känner igen. De var klassresornas barn, de som stretade framåt, uppåt, lämnade landsbygd för storstäderna.

Hyresrätten i ett miljonprogram blev ett radhus, cykeln byttes mot bil när ekonomin tillät. Och slutligen; drömmen de vågade drömma, att deras söner och döttrar skulle slippa den fattigdom de själva upplevt.

Fick mycket kärlek hemma 

I Magnus Carlsons historia ryms lägenheten i höghuset i Älta med utsikt mot BP-macken och sedan det alldeles nybyggda kedjehuset i Tumba.

– Pappa reste en del i jobbet, men vi lekte mycket när han var hemma. Jag var Emil och pappa Alfred, min morfar täljde en bysse till mig. Vi spelade fotboll, gick på Bajens alla matcher. Då var mamma också med. Jag fick uppmärksamhet, kärlek och en massa leksaker. Jag tror att de köpte för att de själva aldrig hade fått. Som enda barn var jag nog ganska bortskämd, men det var inga lösa boliner hemma.

Det är väl också kärlek, att sätta gränser menar jag?

– Absolut. Det fanns vissa grundprinciper.

Som?

– Man skulle inte ligga någon till last. Lån skulle betalas, dokument vara i ordning, på valdagen klädde man upp sig. De var sprungna ur en klassisk socialdemokratisk uppväxt. Jag har lärt mycket av dem, en syn på livet som jag försöker ge mina barn.

"Mamma var så tapper"

För mamma började det med en fläck, en obetydlig kan tyckas, men följderna blev katastrofala. Metastaser i lungor och hjärna.

– Mamma var så tapper, slet med behandlingar och smärta och pappa gjorde allt; bar, matade, tvättade, tröstade henne i sin egen sorg.

Efter cancerbeskedet tog Magnus med sig föräldrarna till Sardinien.

– De reste inte så mycket utomlands. Vi åkte till Halmstad, på sin höjd, när jag var barn. Kanske Öland eller Gotland. Tiden i Italien blev ett bra minne trots att de var skröpliga.

"Vårdarna gjorde långt mer än de skulle"

När Elsie blev sämre fick de hjälp av ASIH, Avancerad sjukvård i hemmet.

– De var fantastiska. Och kuratorn, vilken klippa! Jag minns vården av mamma som otrolig. 

Samtidigt blev Magnus Carlson pappa för andra gången, han slets mellan att vilja vara med sina föräldrar och klara av det liv som måste levas med småbarn och ett arbete som krävde många resor.

– Vårdarna gjorde långt mer än de skulle. Det var en enorm trygghet när jag inte kunde vara där. För pappa blev hjälpen ovärderlig. 

"Döden kom inte som en överraskning"

De kände på sig när slutet närmade sig. Magnus sov på soffan den natten och en moster hade kommit, pappa delade dubbelsäng med sin älskade Elsie, höll henne i handen.

– Döden kom inte som en överraskning. Det fanns inget att reda ut, inget osagt mellan oss. Mamma var inte kontaktbar, men jag hade hört att hörseln är det sista som försvinner så jag höll om henne, sa att hon kunde släppa taget om livet och vara trygg med att allt skulle gå bra för oss. 

Elsie log, tog sedan två andetag och en sista utandning.

Det var en befrielse när mamma fick vila. Pappa och jag klädde henne fint och satt hos henne tills bårbilen kom.

Samma dag ringde Magnus sina bandmedlemmar, han tänkte ställa in kvällens spelning men pappa blev upprörd. ”Elsie skulle aldrig vilja det. Arbetet måste göras. Sjung för din mamma.”

Musiken tog fart med Weeping Willows

Att musiken skulle bli hans yrke förstod Magnus Carlson först i 30-årsåldern. Visserligen hade han sjungit mycket, men bara för sig själv. I pojkrummet var väggarna tapetserade med affischer på bandet Kiss, sedan kom punken. Långt senare, efter jobb som lärarvikarie, klassföreståndare, vaktmästare och bartender, blev det musik på heltid.

– Några på restaurang Kvarnen, där jag arbetade, hörde mig nynna och undrade om jag inte kunde hoppa in som sångare. Det drog igång på allvar när vi bildade bandet Weeping Willows.

"När mamma dog gav pappa upp"

Ganska snart efter mamma Elsies bortgång fick Jananders diagnosenlungcancer. Han hade varit trött länge – alla trodde att det var sviter efter åren med hustruns sjukdom.

– När mamma dog gav pappa upp. Det var ett tag nästan som om han ville bli sjuk för att följa henne. Men så repade han mod, sa att han skulle ta nya tag trots ensamheten och den cancer han själv drabbats av. Jag blev så glad! Men så fick han plötsligt lunginflammation.

Bytte hemtjänst flera gånger 

Erfarenheterna från vården av mamma kom inte att upprepas vid pappans sjukdom. Jo, kuratorn som hade varit ett enormt stöd, fanns också för Magnus pappa. Men hemsjukvården fungerade inte.

– Jag bytte hemtjänst flera gånger. De som kom visste inte vad de skulle göra, en del kunde inte språket, inte laga mat. Ingen hade tid att prata. Jag var där så ofta jag kunde, fyllde kylen med god mat, försökte till och med få honom att flytta till oss, men han ville inte. Var han här och åt eller lekte med barnen, ville han alltid hem. Han skulle till mamma, sa han, och berättade att han ofta såg henne stå vid deras säng. 

Tackade sin pappa för allt 

– Pappas död kom plötsligt trots att han var sjuk. När läkarna berättade att hoppet var ute och att de gradvis skulle stänga av andningshjälpen kändes det märkligt. Jag fick ju lita på experterna, men har ägnat mycket tid åt att fundera om jag gjorde rätt. Skulle jag ha vägrat? Hur vet man?

Magnus ringde några släktingar, sin familj och några vänner som kom till sjukhuset. Medan de väntade – läkarna hade sagt att det skulle ta några timmar – tackade Magnus sin pappa för allt, höll hans hand.

Det är en stor tröst att båda mina föräldrar fick träffa våra barn.

Magnus var tveksam till att ta med barnen till sjukhuset, frågade läkarna vad de tyckte, men alla sa att det var bra. Efter att Jananders hade dött åkte Magnus hem och hämtade sin pappas finaste kostym och en slips.

Långt senare kom sorgen 

Magnus Carlson höll ihop, fortsatte arbeta, började röja föräldrarnas lägenhet, ordna med allt praktiskt som ryms i ett liv.

– Jag fick nästan tunnelseende. Först långt senare, när jag stod i badrummet kom sorgen som en blixt från en klar himmel. Jag grät som ett barn, blev helt tömd på tårar.

Detsamma hände i programmet Så mycket bättre när Magnus Carlsons liv skulle berättas och hans sånger tolkas av de andra artisterna.

– Jag hade talat om mina föräldrar men bestämt mig för att inte gråta. Det kändes inte rätt att sitta och grina i rutan. Plötsligt började musikerna spela – när jag hörde låten bröt jag fullständigt ihop.

"Man ska gråta, det hjälper"

Några veckor före inspelningsstart hade musikern och vännen Freddie Wadling dött. Han skulle ha varit med i programmet. Nu spelade man Freddie Wadlings version av Broken Promise Land, en låt som Weeping Willows gjorde succé med 1997 och som alltid avslutar deras spelningar.

– Det var pappas älsklingslåt. När jag hörde Freddies röst brast det. Jag gråter så jävla sällan, men när det händer är tårarna så otroligt förlösande. Man ska gråta, det hjälper. Det lärde min pappa mig.

Saknar syskon att dela sorgen med 

Han har saknat syskon. Kanske inte som barn, då fanns kompisar i överflöd i det nybyggarområde som familjen flyttade till, men som vuxen.

– Under mina föräldrars sjukdom och död saknade jag, för första gången i mitt liv, verkligen ett syskon. Det är ensambarnets förbannelse, att inte ha någon att dela bördan, sorgen och alla minnen med. Utan min fru Elin och barnen vet jag inte hur det hade gått.

Försöker leva som sina föräldrar 

För några år sedan flyttade familjen till en förort i södra Stockholm och den villa som Magnus Carlson köpte för de pengar han ärvde av föräldrarna.

– Jag ser huset som en gåva från mamma och pappa till våra barn. Det är inte bara ett hus, här försöker jag leva som mina föräldrar. Det ska alltid finnas plats och något att käka för barnens vänner, våra vänner. Jag är tränare för min dotters fotbollslag, vi engagerar oss i skolan och grannskapet. När mina tjejer blir stora, ska de tillskansa sig det vi ger dem nu.

Hur?

– Man får föregå med gott exempel. Du kan till exempel inte säga åt barnen att inte vara taskiga om du själv snackar skit om andra.

"Jag går inte omkring och är rädd"

Dina föräldrar dog i cancer, din mormor och morfar likaså. Är du rädd att sjukdomen ska drabba dig?

– Kanske tänkte jag lite extra på det efter morsan och farsan, men…nej. Jag går inte omkring och är rädd. Men jag röker inte, det aktar man sig nog för efter att ha tillbringat mycket tid på olika lungavdelningar.

Med barn är det lättare att välja livet, fortsätter han.

– Det finns en mening med att försöka våga skratta igen och orka kämpa för saker man tror på. Och… skulle jag dö nu har jag haft ett ganska bra liv. Man får vara nöjd.

Magnus besöker ofta minneslunden 

I minneslunden på Katarina kyrkogård vilar stoftet av Magnus Carlsons föräldrar. Elsie och Jananders ville inte ha en gravsten.

Saknar du en särskild plats att gå till?

– Nej, mina föräldrar var så bestämda. Kanske tänkte de att en minneslund skulle bli lättare för mig, jag vet inte. Men jag går ofta dit, talar med dem, avger en liten rapport om barnen och livet. Det känns bra.

"Vi ingår alla i ett kretslopp"

Samma dag som Magnus Carlson fyllde 50 år var han sommarvärd i Sveriges Radio och ägnade hela programmet åt det intresse som hade väckts cirka tio år tidigare och bara vuxit: hotet mot miljön, klimatförändringar, Östersjöns katastrofala situation.

– Många reagerade, undrade om jag kunde tänka mig att engagera mig mer.

Nu hämtar Magnus en burk från köket. Gyllengult innehåll, en symbol för naturens kraft – och kärlekens. På etiketten står det Weeping Willows.

Efter sommarprogrammet fick han och bandet frågan om de ville sponsra en bikupa. Insekterna är i fara och med dem hela mänskligheten. ”Gärna, om den får stå på Katarina kyrkogård”, svarade Magnus.

– Det tog lite längre tid än jag trodde, men nu surrar bina där. Pollinerar växter, får marken där mamma och pappa vilar att blomma. Vi ingår alla i ett kretslopp. Det är en fin bild, tycker jag.

Läs fler personliga berättelser