Utmattningen var hjärntumör

När Melker uppsökte vårdcentralen och läkaren förklarade att hans trötthet, yrsel och glömska berodde på utmattning lät det helt rimligt i hans öron.

Han var mitt uppe i småbarnsåren, yngsta dottern Juni som fötts för tidigt hade genomgått en hjärtoperation, han hade haft ovanligt stressigt på jobbet där han behövt axla rollen som både arbetsledare och inköpare i föräldrarnas verkstad där han var anställd. 

Hans symtom var typiska för utbrändhet. Det fanns ingenting att undersöka tyckte läkaren när Melker berättat om sin livssituation. 

Så hjärntumören slank förbi. 

Fyra år senare ramlade Melker ihop på verkstadsgolvet. Han hade fått ett stort generaliserat epileptiskt anfall och fördes med ambulanshelikopter till Visby lasarett. I Melkers huvud växte en 70 mm lång elakartad tumör. 

Vi sitter i Melker och Lindas hus i det lilla samhället Stånga på Gotland.

På övervåningen hörs barnskratt och det doftar gott från ett bröd i ugnen. Sexåriga Juni tittar då och då nyfiket in i köket där vi sitter och pratar. Storasyster Idun som är lite småförkyld får hålla sig i sitt rum idag. 

Melker drar en hand genom håret som döljer ärret över hjässan.

– Det har växt ut helt efter strålbehandlingen i våras då jag var kal här på sidan.

Det har gått drygt ett år sedan Melker föll ihop på jobbet. Vi pratar om tiden innan, om tröttheten, yrseln och minnesluckorna som kom allt tätare, ibland tre till fyra gånger om dagen.

Linda berättar hur Melker höll sig för huvudet när yrselanfallen kom och sedan en kort stund efteråt inte kunde få fram ett ord. 

Hon blev allt mer orolig.

– Jag var på honom att han skulle söka för det. Men han ville inte, tyckte inte att han hade tid. Det var hektiska år. Vi kopplade det till hans utbrändhet.

I efterhand har de fått veta att det var små epilepsianfall, ett vanligt symptom på en hjärntumör som växer. 

Han är glad att han ramlade ihop på jobbet. Hade anfallet kommit en halvtimme senare hade han suttit på cykeln på väg hem. Vad hade hänt då? Nu fanns det folk omkring honom som kunde ingripa och ringa efter ambulans.  

Linda stod i konsumkön med barnen när Melkers mamma ringde och berättade att Melker fallit ihop och inte var kontaktbar.

Stressen och chocken innan hon var på plats är svår att beskriva. Hon visste inte vad som hänt, om han skulle överleva, om hon skulle hinna i tid. 

Både Melker och Linda blir tysta en stund.

– Det här är svårt att prata om. 

Melker var bara strax över 30 år, småbarnspappa mitt i livet. Att hans diffusa symtom på trötthet och yrsel skulle kunna vara en tumör i hjärnan, det hade de aldrig kunnat föreställa sig.

Symtomen hade smugit sig på. Trött, det hade han väl varit ända sedan gymnasiet, glömsk det trodde han var ett personlighetsdrag, vad var vad? Vad har med hjärntumören att göra? Hur länge har den funnits där?

Inget av de har läkarna kunnat svara på men när Melker blev förd från Visby lasarett till Karolinska sjukhuset fick han veta att han hade en långsamväxande grad två gliom som satt nära talcentrum på vänster sida av hjärnan.

En tumör stor som ett ägg, men som skulle gå att operera bort. 

Konstigt nog var han inte alls nervös inför operationen som skulle ske i vaket tillstånd. Han var först sövd men blev väckt. Han fick en iPad framför sig och fick berätta vad han såg på bilderna.

– Läkarna förklarade att det är ett sätt att hålla koll på att inga vitala delar i hjärnan förstörs under operationen, att de inte går så långt att till exempel talet påverkas. 

I två timmar satt Melker vaken och svarade på frågor samtidigt som operationen pågick.

– Jag hade ingen som helst tidsuppfattning. Det är svårt att beskriva tillståndet. Jag kommer ihåg att jag satt där och jag kommer ihåg ljuden, men det var inte obehagligt.

Vaken operation innebär snabbare rehabilitering. Melker kände snart att han ville börja jobba igen. Han åtog sig enklare sysslor på verkstaden och fick möjlighet att vila så snart han behövde.  

– Jag lärde mig vilket slags jobb jag kunde göra utan att trötta ut hjärnan. Efter två timmar la jag ner och då kunde jag fungera hela eftermiddagen hemma, vara med familjen och inte bara somna i soffan. 

Efter cirka sex månader när svullnaden i hjärnan lagt sig upptäcktes rester av tumören. Men det gick inte att operera mer utan att riskera Melkers talförmåga.

– Beskedet om strålning kom som en snyting, säger Melker. För mig var det som en sista klapp på axeln, typ hjälper inte det här kan vi inte göra mer.

Men nu vet jag bättre, strålning är inte sista anhalten. Forskningen och utvecklingen har gått så mycket längre än jag visste. 

Melker genomgick sex veckors protonstrålning på Skandionkliniken i Uppsala. 

– Det är en behandling där strålningen riktas med stor precision mot tumören, förklarar Linda och visar masken som Melker satt fast i då behandlingen pågick. 

– Jag vill göra en lampa av den, men det vill inte Linda säger Melker och skrattar. 

Melker har lätt till skratt. För honom har det varit lättare att skaka av sig de jobbiga känslorna. För Linda har det senaste året varit ett långt trauma som hon ännu inte kommit över. Rädslan att förlora Melker har satt sig djupt.

– Nu när han har börjat må bättre då kan jag släppa, nu kommer tårarna, nu kommer orkeslösheten. Jag som alltid tyckt om att ha hundra järn i elden har fått gå hem från jobbet för  jag har panikångestattacker.

Ja har haft både akut stressyndrom och hälsoångest, jag har blivit oerhört rädd att dö själv. 

Linda har fått anhörigstöd via Melker. Hon har gått och pratat med en kurator. Det har varit bra. Även barnen har erbjudits stöd. 

– Som anhörig ska man ta emot all hjälp man kan få, betonar hon. Att ens partner blir allvarligt sjuk i en obotlig cancer är en större stress än man kanske själv förstår. 

Melker säger att han tar det med ro. Han har ännu inte velat prata med någon kurator. 

– Jag har inte samma känsla som de runtomkring mig, jag är lugn. Det är vad det är. Läkarna gör vad de kan. Jag har tilltro till det. Vi ska alla dö någongång och jag kan inte påverka när det ska ske. Så jag lever i nuet. 

Juni kommer in i köket och frågar om vi inte pratat klart snart för hon vill ha nybakt. 

Melker och Linda reser sig och strax är de vardagliga bestyren i fokus igen.

Journalist Lena Bäckman Lägerdal 

Läs fler personliga berättelser

Läs mer om bland annat symtom på hjärntumör