Tidig upptäckt räddade Marias liv

Kanske är det de 30 åren som sjuksköterska som gjort att hon inte tar livet för givet. 

– En av tre får cancer, varför skulle inte jag få det? konstaterar hon sakligt.  

Hon var bara 41 år när hon förstod att något inte stämde. Hon blödde från ändtarmen och eftersom hennes mamma fått tjocktarmscancer vid 58 års ålder, fick hon direkt remiss för undersökning och koloskopi vid kirurgiska mottagningen på Centralsjukhuset i Kristianstad.   

Det stod ganska klart att även om Maria ärvt en massa bra gener hade hon även några riktigt elaka tjocktarmsgener.   

Vid första undersökningen hittade läkaren åtta polyper (utväxter i slemhinnan) som togs bort och undersöktes. De visade inga tecken på cancer. Men nu var Maria inne i vården och kallades på kontroller med ett och ett halvt års mellanrum. År efter år. Utan att känna några som helst symtom.  

”Jag hade i alla fall koll”  

– Jag tänkte ibland när jag gick ut från sjukhuset och de hade hittat typ 14 nya polyper, att jag i alla fall visste vad jag hade i min tarm. Det vet inte många andra och tarmcancer ger oftast inte kännbara symtom förrän det är för sent, säger Maria Danielsson.  

Efter sex år och uppåt 80 funna och borttagna polyper hittade läkaren vad de fruktat och hållit utkik efter. Maria fick beskedet 23 september 2020. Cancer i tjocktarmen.  

– Det var som om någon drog bort mattan under fötterna på mig.  

Det var som om någon drog bort mattan under fötterna på mig.

Maria, kirurgsjuksköterskan som varit med om så många operationer, kände till allt som kunde gå fel. Och förutom hela tjocktarmen skulle också livmoder, äggstockar och äggledare opereras bort, för att minska risken för spridning.

Men realisten Maria, som precis hade börjat utbilda sig till diakon, insåg att det inte fanns någon garanti för ett lyckligt slut.   

– Då tog jag ett av mitt livs bästa beslut. Jag bad att få gå i samtal hos en kurator en gång i veckan under den månad som var kvar fram till operationen. Jag ville få ur mig allt. Det skulle vara rensat i mitt huvud och jag pratade om allt…    

Ensam i en covid-bubbla   

Den 16 november 2020 rullades Maria in för operation på Centralsjukhuset i Kristianstad. Operationen tog sex och en halv timme.  

– Efteråt var jag så lugn, så rensad, så harmonisk, säger Maria, fortfarande själv lite förundrad.  

Allt förberedelsejobb hos kuratorn hade gett resultat. Nu återstod det stora efterarbetet, att lära sig leva på ett nytt sätt.   

Värst var de två veckorna på sjukhuset i en mycket ensam covid-bubbla. Inga kramar, inte ett besök. Bara maskerad personal på minst en och en halv meters avstånd, illamående, kräkningar och att möjligen kunna få i sig ett par matskedar filmjölk och lite vatten till middag.   

Det vände när Maria fick lämna sjukhuset och hon och hennes man Patric tillsammans flyttade ut till sommarstugan – ”framtidsboendet”. Där fick Maria sakta krafterna tillbaka.  

– Tuffast var att hitta sig själv i att inte ha någon tjocktarm och sedan small ju det till i och med att jag kom direkt in i klimakteriet också, eftersom man opererat bort äggstockarna, säger Maria.  

Men hon är inte den som ger sig över. 

– Jag ser det som att det är bara framåt som gäller.  

”Att vara öppen har varit min räddning” 

Numera är hennes tunntarm direkt fogad till ändtarmen så alla processer i kroppen går snabbt. Men Maria kan äta allt, dricka allt och klagar inte. Tvärtom är hon djupt tacksam över livet.  

– Jag äter festmåltider varje dag och har valt att gå ner i arbetstid. Jag jobbar enbart fyra dagar i veckan. För livet är här och nu.  

Och hon valde en egen strategi för att hantera allt. 

– Jag sa till mig själv ”nu ska du leva till 80 procent och så får du prata om cancern 20 procent”. 

Och det har varit hennes räddning. Att alltid vara öppen och prata om det. Och omgivningen vet att ingen fråga är för dum för att ställas.  

– Jag har varit öppen inför mina vänner och de har funnits där för mig hela tiden. Vi har varit ledsna tillsammans och vi har kunnat skratta mitt i eländet. 

"Jag kom i tid"

Marias två vuxna barn screenas nu regelbundet för tarmcancer. Den DNA-utredning som Maria fått göra visade visserligen inte på genetisk ärftlighet, men tarmcancer har drabbat mamma, mormor, mormors morbror…

Och så mormors mormors mor som ”hade något som växte i buken, då kunde man ju inte undersöka det, men man la groblad på det”.   

Fem generationer senare har Maria Danielsson fått mer effektiv vård än groblad, tack vare forskningen. Och tack vare att den omärkliga hotande faran i tjocktarmen, de växande polyperna som inte kändes, avslöjades av regelbundna undersökningar.  

– Jag kom i tid, säger Maria, tacksam för den vinsten i livets lotteri.  

Hon avslutar med en uppmaning: 

– Självklart ska du ta chansen att delta i screening för tarmcancer när du får erbjudandet. Det finns hjälp att få om du kommer i tid.