Magnus kliande födelsemärke var hudcancer

"Jag heter Magnus Jogmar, är 47 år och bor med min fru Emma, våra två barn Freja och Melvin och vår hund Sally i Oxie utanför Malmö.

Våra liv förändrades när fick jag malignt melanom, en sorts hudcancer.

Födelsemärket kliade, blödde och ville inte läka

2019 upptäckte jag ett födelsemärke på mitt högra bröst. Det kliade, blödde och ville inte läka. Jag kontaktade en hudmottagning i Malmö där födelsemärket opererades bort. 

Tyvärr visade det sig vara malignt melanom. 

Kort därefter hittade jag ännu ett misstänkt födelsemärke, den här gången på huvudet. Det visade sig också vara ett malignt melanom, och den här gången opererade läkarna bort ett hudområde stort som en golfboll.

För att ersätta huden gjordes en transplantation från halsen, där de samtidigt tog bort några lymfkörtlar.

Behandling och kortvarig glädje

I januari 2020 påbörjade jag immunterapibehandling, en process som varade i 12 månader. När jag friskförklarades efter behandlingen kändes det som att jag hade fått livet tillbaka. 

Men den lyckan blev tyvärr kortvarig. 

Den 19 januari 2024, under en dag på jobbet, fick jag ett krampanfall och fördes med ambulans till Ystad. 

På Ystad lasarett gjorde de en röntgen som visade tre metastaser i hjärnan – två små på vänster sida och en större, stor som en knytnäve, på höger sida.

Vidare undersökningar i Malmö visade att cancern hade spridit sig till min lever, mina lungor och till olika ställen under huden. Jag förflyttades till Lund där de har specialistkunskap för att hantera min typ av spridd hudcancer.

Metastasen i hjärnan började blöda

Den stora tumören i hjärnan opererades akut när den började blöda, och de mindre tumörerna behandlades med strålning.

Lyckligtvis krympte de i storlek, men vid en röntgen i oktober 2024 upptäckte läkarna en ny tumör i hjärnan och en på vänster sida av ryggen. Min immunterapi pausades och ersattes med bromsmedicin i tablettform.

Stödet från omgivningen har burit mig

Mitt arbete i Ica-butiken har varit en viktig del av min vardag, även om jag inte alltid kunnat vara lika aktiv som tidigare.

Våra fantastiska medarbetare har ställt upp från dag ett, och våra kunder har varit otroligt omtänksamma. De frågar ofta hur jag mår och skickar hälsningar hem, något som verkligen värmer hjärtat.

Min kamp är inte över, och jag tänker fortsätta kämpa – för min familj, för mig själv och för alla som behöver hopp i sin kamp mot sjukdom.

Min familj har varit min största styrka under den här tiden. Trots allt som hänt har vi försökt skapa fina stunder tillsammans, och vår hund Sally har varit en ständig källa till glädje.

Att ha min familj och våra gemensamma intressen har hjälpt mig att hålla fokus och orka kämpa vidare.

Tänker inte ge upp

Under den här perioden har jag lärt mig att inte ta någonting för givet. Livet kan förändras på ett ögonblick, och det gäller att uppskatta varje dag.

Mitt råd till andra som går igenom liknande situationer är att försöka tänka positivt, även när det känns som mörkast. Min inställning har hela tiden varit att jag ska klara det här – jag tänker inte ge mig.

Jag känner en djup tacksamhet till vården och till de som har forskat fram behandlingarna som hjälpt mig.

Mitt största hopp för framtiden är att bli helt frisk och kunna bidra till forskningen.

Jag känner en djup tacksamhet till vården och till de som har forskat fram behandlingarna som hjälpt mig. Ingen kan göra allt själv, men tillsammans kan vi åstadkomma så mycket.

Delar med mig för att inspirera

Att dela med mig av min berättelse känns viktigt för mig. Jag vill inspirera andra och visa att det finns hopp, även när livet är som svårast.

Min kamp är inte över, och jag tänker fortsätta kämpa – för min familj, för mig själv och för alla som behöver hopp i sin kamp mot sjukdom.

Berättat för Sanna Percivall