Mitt under coronapandemins utbrott kände hon knölen i sitt bröst. Världen stod inför en sällan skådad katastrof – och som socialminister var Lena Hallengren en av de ytterst ansvariga i Sverige. Nu berättar hon om tiden efter cancerbeskedet.
Den där dagen runt julhelgen 2020 när hon kände knölen i sitt vänstra bröst visste hon redan. Hade åtminstone anat. I flera månader hade hennes hand stannat till… Visst var där något hon inte kände igen, en förhårdnad… Men vänta, nu verkade den vara borta?
Lena Hallengren ler överseende åt kraften i sin egen förträngningsförmåga. Men det var ju en ovanligt arbetsintensiv period. Som socialminister hade hon det övergripande politiska ansvaret för bekämpningen av coronapandemin, folkhälsoarbetet och sjukvården.
Till slut blev hon ändå tvungen att inse att knölen verkligen fanns där. Och måste undersökas.
Beskedet att det var en cancertumör kom en torsdag. Hennes man var med på Länssjukhuset i Kalmar.
– Jag tror han blev mer chockad än jag. Eftersom jag på något plan var förberedd, även om man aldrig riktigt kan sätta sig in i något förrän det verkligen inträffar. Direkt när läkaren sa ordet cancer kändes det overkligt; detta händer inte mig.
Hennes arbetsrum på socialdepartementet i Stockholm är ljust och luftigt. Men just nu är det inte minister Hallengren som sitter där, mest är det nog Lena Hallengren från Kalmar.
Hon som minns att det svåraste inte var att få ett cancerbesked, utan att berätta det för barnen. Dottern Klara och sonen Olle var då 16 respektive 12 år gamla.
För första, och enda, gången under vårt samtal bryts hennes röst. Ögonblickligen förflyttas vi hem till hennes kök den morgon när barnen skulle få veta.
– Det blev min man som sa det. Själv klarade jag det inte.
Hur tog barnen det?
– Vår dotter var nog den som blev mest bekymrad. Som kunde ta in vad det betydde. Vår son ville mest få bekräftat: ”Men det blir bra, va?”
Hur rädd var du själv?
Hon sitter rak i stolen nu, säger – och försäkrar att det är ärligt – att hon aldrig blev riktigt rädd. Eftersom hon vet att ett bröstcancerbesked inte behöver betyda en dödsdom.
Hon har tillit till vetenskapen och till de forskningsframsteg som gjort att drabbade kvinnor idag lever längre. Att knölen hon känt egentligen var två, som satt ihop, och att 6 av 11 lymfkörtlar var angripna, rubbade inte hennes övertygelse om en positiv utgång.
Och snart rullade hennes liv på, ungefär som vanligt.
– Jag skulle kunna ha varit en dramaqueen och låtit min sjukdom ta över allt. Men jag är inte den sorten. Och om man verkligen menar att en bröstcancerdiagnos inte är en dödsdom, då kan man inte leva som om den vore det.
Den coronakommission som så småningom tillsattes kom bland annat fram till att regeringen varit alltför ensidigt beroende av Folkhälsomyndighetens bedömningar.
Vi går inte närmare in på slutsatserna, Lena Hallengren konstaterar kort att man var tvungen att utgå från det man visste och inte oroa sig för det som saknade vetenskaplig grund.
– Det var enda sättet att palla. Kanske hjälpte det mig lite privat också. Jag har bara oroat mig för det som jag behövde oroa mig för. Läkarna jag mötte var också positiva, det fanns ingen anledning att jag själv skulle skapa en katastrofsituation.
Vid operationen avlägsnades hennes vänstra bröst. Sedan följde efterbehandling med både cellgifter och strålning; samtidigt som Lena Hallengren alltså gav järnet på jobbet.
Många kvinnor i samma situation varken kan, vill eller orkar vara lika aktiva. Finns det inte en risk att…?
Hon klipper av, vet vad jag ska fråga – och har svaret redo:
– I alla sammanhang där jag talar om min sjukdom poängterar jag att vi är olika. Och att ingen ska behöva göra våld på sig själv. Att jag kunnat arbeta hela tiden har gett många kvinnor stöd men några har reagerat ”Jaha, ska man inte få vara sjukskriven nu när socialministern jobbar vidare trots att hon har cancer.”
Den känslan vill jag verkligen inte att människor ska ha.
Å andra sidan, hon säger det med eftertryck, var hon tvungen att få göra det som kändes rätt för henne.
– Jag har världens bästa jobb. Och jag mådde inte dåligt. Därför såg jag ingen anledning att vara hemma när jag inte behövde.
Och dina barn?
– Man kan väl säga att det har varit en bra tid att ha cancer. I och med att alla jobbade så mycket hemifrån under pandemin kunde jag stanna i Kalmar och sköta mycket av mitt arbete digitalt. För barnen var det absolut ett plus. Även om de själva inte alltid var hemma visste de att jag fanns där.
Allvarliga sjukdomar får många att regrediera. Skörheten oavbrutet närvarande.
Hur är det då att befinna sig i direktsända tv-intervjuer och pressträffar varje vecka?
Lena Hallengren medger att frågan fanns där i början: Kommer man att se något på mig?
– Men det gav också en styrka att klara sjukdomen parallellt med jobbet.
Från Lena Hallengrens första besök på vårdcentralen, där hon fick remiss till en mammografiundersökning, fram till operationen gick bara några veckor.
Kan man tänka sig – frågan måste ändå ställas – att Sveriges socialminister fick extra snabb och bra vård?
Hon protesterar direkt, säger att hon fått den vård som erbjuds alla andra.
– Ingen har tassat på tå runt mig, absolut inte. Sen kan jag förstås inte veta hur det är att inte vara socialminister i samband med en canceroperation eftersom jag nu är det.
Två gånger under cellgiftsbehandlingen blev hon tvungen att söka sjukhusvård för lätt feber och alltför låga blodvärden. Behandlingen blev intravenös antibiotika i förebyggande syfte.
Finns det någon erfarenhet från din sjukdomstid som du kunnat ta med dig in i rollen som socialminister?
Lena Hallengren har svårt att ge några konkreta exempel.
– Men säg att jag förstått hur utlämnad man kan känna sig. Och att vården inte är en jättemaskin, en anonym apparat, utan alla dessa människor som arbetar där.
Problemet är väl väntetiderna, att det kan ta så lång tid innan man väl kommer in …
Nej, det håller Lena Hallengren inte med om:
– Så jävla svårt att få vård i Sverige är det inte, ärligt talat. Ibland kan man höra att någon hade ”tur” som fick bra vård. Det var inte tur. Det är den sjukvård vi har.
Sen kan man ha otur ibland, det är en annan sak. Även människor inom vården kan göra misstag men i grund och botten har vi en fantastisk sjukvård.
Ord är mer än bokstäver, de påverkar också vårt sätt att tänka. Lena Hallengren vänder sig mot den krigsterminologi som ofta används i samband med ett cancerbesked. Vi talar om att ”strida” mot sjukdomen, som om det gällde att vinna eller förlora en kamp. Där den svagaste förlorar, det vill säga dör.
– Så är det förstås inte. Även om jag tror att vårt psyke spelar in när det gäller att hantera ett cancerbesked så formar det inte utgången. Så mycket annat spelar in.
Det är fredagslunch och snart ska hon åka hem till Kalmar. Som född och uppvuxen i stan har hon kvar många gamla vänner. För dem är hon, fortfarande, mest Lena.
– För andra är jag väl den Lena som blev socialminister.
Ett bevis på kalmariternas lojalitet med sin minister är att ingen, inte ens de som sprang ihop med henne på vårdcentralen eller sjukhuset, läckte hennes hemlighet. Hon gick själv ut och berättade om sin cancer i TV4 våren 2021.
Det hon talat mindre om är behandlingens biverkningar. Vallningarna hon får när hon nu äter antiöstrogentabletter. Naglarna som föll av. Och håret.
Eller rättare sagt; hon stod inte ut med tanken att stora hårtussar skulle ligga på huvudkudden så hon rakade av alltihop. Hennes son var med hos frisören i Kalmar.
– Han tyckte jag såg riktigt cool ut efteråt.
Själv föredrog hon en peruk, förvillande lik hennes tidigare frisyr. När den åkte av kom blondinen Lena Hallengren ut som brunett.
– Nu får håret växa ut så får vi se vad jag gör. Men jag kommer inte att ha kort, mörkt hår resten av livet.
Och bröstet som inte finns? Jo, hon har redan bestämt att göra en rekonstruktion. Men först efter sommaren, så hon äntligen får bada. Sen kommer valet som inte kan äventyras av en ny operation och eventuella krav på konvalescens.
Nu är det socialministern som talar, med given prioritering:
Valet går först, bröstet kommer sedan.
Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i Sverige. Fler än 20 kvinnor insjuknar varje dag.
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
