"Det var skönt att skriva av sig"

”I september 2015 var jag med om en frontalkrock. Jag hade ingen aning om att jag var sjuk i leukemi. Det fick jag veta när de röntgade mig efter olyckan. Jag visste inte riktigt vad leukemi var, men när jag såg mamma och pappas reaktion förstod jag att det var illa.

Jag frågade läkaren om jag skulle dö.

Jag kände mig inte sjuk. Det var surrealistiskt. Jag frågade läkaren om jag skulle dö. Han kunde bara svara att det är behandlingsbart. Om jag skulle överleva visste han inte.

I drygt ett halvår behandlades jag med cytostatika. Jag hade aldrig kommit i kontakt med cancer innan. Folk undrade hur det hade gått efter bilolyckan och jag skrev en text på Instagram som jag även delade på Facebook.

Därefter skrev jag ytterligare ett långt inlägg där jag förklarade att jag även var sjuk. Jag märkte att det var skönt att skriva av mig, att få ur mig känslor och tankar.

Täckte för speglarna hemma

Jag fortsatte att dela bilder och texter. Det blev som en liten dagbok. Jag skrev mycket om hur jobbigt det var att tappa håret. Det kändes som att jag förlorade min identitet. Innan hade jag långt, vackert hår som gav mig massvis med komplimanger.

En period täckte jag för alla speglar hemma. Jag klarade inte av att se mig själv, kände mig som ett spöke. Jag skrämdes av hur förändrad jag blev. Men genom att skriva och lägga upp bilder började jag själv inse och acceptera. Det hjälpte mig att förstå att jag var sjuk. 

Att känna sig förstådd och sedd betydde mycket.

Jag kunde också lättare se att det trots allt gick framåt, vilket motiverade mig. När jag började dela med mig i sociala medier hörde även andra sjuka av sig och vi kunde följa och peppa varandra. Att upptäcka att det fanns andra som förstod mig kändes skönt, speciellt andra tjejer som också tappat håret. Att känna sig förstådd och sedd betydde mycket.

I februari 2016 fick jag beskedet att jag var cancerfri och jag genomgick då även en stamcellstransplantation. Nyligen var jag på kontroll och allt såg jättebra ut. I dag oroar jag mig inte för återfall.”

Berättat för Lina Norman till Rädda Livet nummer 1 2020