”En dag hörde min donator plötsligt av sig”

I oktober 2018 kände jag mig vansinnigt trött. På ett sätt var det inte konstigt, jag hade precis kommit hem från Tyskland efter att ha dansat i en fyratimmarsföreställning med dansare som var avsevärt yngre än jag. Men att bli så utmattad bara av att gå i trappor var inte naturligt, så jag ringde för att be om tid för blodprov.

Till min förvåning sa sköterskan att hon tyckte att jag skulle åka in till akuten. "Nej, så sjuk är jag inte att jag åker in till Södersjukhuset en fredagskväll", protesterade jag. Men hon gav sig inte –  och det räddade troligen livet på mig.    

Hon gav sig inte –  och det räddade troligen livet på mig.

För när jag väl hade tagit taxi till S:t Görans sjukhus agerade läkarna direkt. De hittade blodproppar i lungorna, de tog massor med prover och tre dagar senare fick jag besked om att jag hade aggressiv leukemi. Jag hann knappt vara sjuk innan jag befann mig på Karolinska sjukhuset med cellgifter i kroppen, och direkt bestämdes det att jag tre månader senare, skulle göra en benmärgstransplantation. 

”Vem tusan är den människan?”   

Vem som var donator fick jag förstås inte veta, men lite information läckte ut. En ung man, 23 år gammal, troligen från Tyskland eftersom de har flest donatorer i världen, han skulle vara helt identisk med mig på 13 av 14 punkter för att transplantationen skulle lyckas.   

Han skulle vara helt identisk med mig på 13 av 14 punkter för att transplantationen skulle lyckas.   

Naturligtvis väcktes nyfikenheten. Vem tusan är den människan som är så otroligt lik mig, inte bara i blodgrupp utan även rörande cellernas identitet? Vem är denna person som är mer lik mig än min egen son och som jag inte har en aning om? 

Snart började tankar om en ny föreställning växa fram. Först såg jag det som ett stand-up-nummer där jag själv fantiserade om den här okända donatorn. 

Men en kväll på Folkoperan i Stockholm fick jag syn på en vansinnigt spännande artist: Sofia Södergård, dansare och drag king-artist. Då väcktes något annat till liv. Jag bjöd in henne att vara med och då handlade våra diskussioner oftast om att jag i och med transplantationen hade fått en Y-kromosom.

Om han är identisk med mig, hur är han då? Snygg, begåvad, intelligent, musikalisk?   

Tidigt bestämde vi oss för att båda skulle vara ’drag’ – klädda som män – och att Sofia skulle agera donator men även sköterska, läkare, vän och själva stamcellen. I bakhuvudet fanns helt tiden tanken på denne donator: om han är identisk med mig, hur är han då? Snygg, begåvad, intelligent, musikalisk? Det blev en självironisk och rolig scen att improvisera fram.  

”Då vände allt på nytt” 

Snart hade föreställningen Transplantation tagit form och det var då allt vände på nytt. På midsommarafton 2021 dök det upp ett mejl: ’I am Mirco, your donor from Germany.’    

Det hade gått två år sedan transplantationen, den tid som krävs för att mitt sjukhus ska få höra av sig till donatorn för att få medgivande att söka kontakt, och jag hade tänkt tanken. Men nu hann Mirco först. Inte så underligt förstås – han var lika impulsiv som jag.    

Donationen tyckte han var det största han hade gjort i sitt liv.

Vi började kommunicera. Det visade sig att han var en tysk 23-årig kille som utbildade sig till murare, han gillade att köra MC och spela fotboll. Donationen tyckte han var det största han hade gjort i sitt liv, och jag berättade om föreställningen som jag satt ihop. Han blev nyfiken och tyckte det var spännande.   

I februari 2022 när vi spelade på Dansens hus i Stockholm var Mirco på plats och vi träffades för första gången. Han hade aldrig tidigare varit på teater men var stolt som en tupp och sa att han gillade föreställningen. Naturligtvis hade jag vid det laget också vävt in hans brev i slutet på varietén. 

Att träffa personen som är orsaken till att jag lever är förstås fantastiskt!   

För egen del har allt detta lärt mig mycket. Att få träffa personen som är själva orsaken till att jag lever är förstås fantastiskt! Och minst lika fascinerande är det att ta del av hans perspektiv: att detta är lika stort för honom. Mirco beskrev beskedet om att han skulle få donera som att vinna på lotteri. Det hade jag inte fattat tidigare. Jag hade mest sett min egen tacksamhet över att ta emot, inte att det också fanns en sådan glädje i att donera.    

Och egentligen är det väl det som min föreställning handlar om, ett kärleksbudskap om den stora gesten ’att ge av sig själv till en annan medmänniska och också att kunna ta emot’. 

Charlotte Engelkes varieté Transplantation ger sig ut på ny turné hösten 2022, med stopp från Malmö i söder till Skellefteå i norr.