"Elin kommer alltid vara livet jag inte fick"

”Tuta om du kan latin.” Det var vad David Andersson skrev på latin, på ett chattforum för drygt 12 år sedan. Och det tog inte lång tid innan en person svarade David, också på latin. Hon hette Elin.

– Vi hade ett gemensamt intresse för språk och klickade direkt. Jag var 22 år och hon 18 när vi träffades. Jag jobbade, men det hindrade mig inte att sitta vaken om nätterna och prata med Elin tills det var dags att gå till jobbet, säger David. Efter många och långa samtal via chatten bestämde de sig för att träffas. Och kort därefter blev de ett par.

Fick kraftig huvudvärk

Elin tog examen som gymnasielärare och 2010 gifte de sig och flyttade till ett hus på landet utanför Karlstad. Snart bestämde de sig även för att fylla huset med ljud från små fötter.

I maj 2018 var Elin föräldraledig igen med parets första son, Ivar, 6 år. De ville ge honom lite ensamtid med sin mamma, innan det var dags för lillebror Harry att komma till världen ett par månader senare. 

– Efter två veckor började Elin få kraftig huvudvärk. Vi tänkte att det kunde bero på att hon tidigare hade jobbat hårt. För det var en del av hennes person. Hon brann för sina elever och ville göra allt för dem. Efter att havandeskapsförgiftning uteslutits gjordes avslutningsvis en röntgen för att se att det inte var en stroke, berättar David. 

Den mest aggressiva formen

Röntgen följdes av flera undersökningar och det visade sig att Elin fått en hjärntumör. Elin opererades i juni och den 16 juli förlöstes Harry med kejsarsnitt, eftersom läkarna var rädda att Elins hjärna inte skulle klara belastningen vid en naturlig födsel.

– Dagen efter vi kom hem med Harry vaknade Elin med total afasi. En satellittumör hade vuxit snabbt och skapat ett tryck på delar i hjärnan som bland annat styr talet. Den tumör som hade opererats var en elakartad gliomtumör av grad 4, som är den mest aggressiva formen. De sa att det var en tumör som inte går att bota. Läkarna satte nu snabbt i gång behandling med strålning och cytostatika.

Elins personlighet försvann

– Behandlingarna var väldigt tuffa och innebar att min Elin försvann bit för bit. Man kan säga att min separation med Elin började i oktober 2018. Tumören tog över och sköt bort delar av hennes person. Hon hade alltid varit en osjälvisk person som värnat om andra, men sjukdomen tog också det ifrån henne. Till slut blev Elin inskriven på ett vårdhem i kommunen.

– Jag insåg det ohållbara i situationen. Min Elin höll långsamt på att dö. Under året hon var sjuk fick hon ett extremt kontrollbehov. Det var hennes trygghet. Vid medicindelningen på vårdhemmet fick personalen sitta kvar tills hon hade räknat alla tabletter för att kolla att hon hade fått rätt antal.

– Rätt antal tabletter i hennes värld var det som jag hade skrivit i hennes mobil, eftersom hon bara litade på mig. Men i slutet av maj 2019 slutade hon att ta sina mediciner. Elin gick därefter in och ut ur medvetslöshet och den 19 juni drog hon sitt sista andetag.

Kallar tumören för "trollet i hjärnan"

– Harry är för liten för att komma ihåg mamma. Han kämpar fortfarande med att lära sig säga pappa. Men när det gäller Ivar försöker jag prata mycket om mamma. Och när det kommer upp saker som hon gjorde under sin sjukdom som inte var så snälla, säger vi att det ju inte var mamma. Det var trollet i hjärnan. Det har hjälpt Ivar att göra det abstrakta begripligt.

Fick ovärderligt stöd

För att gå vidare i livet har David hittat träningen och börjat jobba deltid. Han tänker också ofta på vad stödet från vänner och familj har betytt. Men även från samhället i stort.

– Jag trodde att jag bara hade några få vänner, men det var jättemånga som hörde av sig. De har kommit hem och lagat mat, städat, handlat eller frågat om de ska passa barnen. Och innan Elin försvann in i dimman sa hon att det som kallas sjukvårdskrisen, hade hon inte sett röken av.

– Elin kommer alltid att vara livet jag inte fick. Men hon kommer också vara våra elva lyckliga år tillsammans. För mig är Elin 19 år och sprudlande. Hon är 23 år och student. Hon är 25 år och mamma. Hon är allt detta på en och samma gång. Vi var inte alltid överens, men vi hade alltid samsyn. Framför allt så älskade vi varandra väldigt mycket. Och jag älskar henne fortfarande. Jag är bara lite arg över att hon lämnade mig.

Mer forskning behövs!

Tack vare forskningens framsteg överlever i dag två av tre cancer. Vi har kommit långt men vi är inte framme än.

Bli månadsgivare