Lovisa Ström var 21 år när hon drabbades av äggstockscancer. Under behandling och djupa svackor vek vännerna inte från hennes sida.
Lovisa Ström i centrum för vännernas uppmärksamhet. Med hjälp av ett fantastiskt stöd från – bland andra – vännerna Miranda Samuelsson och Felicia Röding tog hon sig igenom den svåra tiden med behandlingar. Foto: Jann Lipka.
– Mina vänner ställde upp från första dagen. Det fanns ingen tveksamhet. Och det betydde allt. Verkligen allt.
När Lovisa Ström, i dag 24 år, ska berätta vad vännerna gjorde för henne under tiden med cancer kan hon prata hur länge som helst.
De hjälpte mig att göra något fult väldigt fint.
Om schemat de gjorde så att hon alltid skulle ha sällskap på sjukhuset. Eller om ”hårhippan”, då de åkte runt på stan och drack bubbel medan de testade peruker och sjalar tillsammans.
Födelsedagsfesten som vännerna ordnade två dagar innan cytostatikabehandlingen började, hur de dansade och sjöng karaoke.
– När jag ser tillbaka på det nu minns jag de där fina stunderna – trots att jag också mådde skit.
De hjälpte mig att göra något fult väldigt fint, säger Lovisa och tittar på Felicia och Miranda som sitter intill henne.
Trodde det var en cysta
Lovisa trodde först att magsmärtan berodde på en cysta på äggstocken, att livet snart skulle fortsätta som vanligt.
Det visade sig vara långt värre; äggstockscancer i form av en tumör stor som en handboll. Cytostatikabehandlingar väntade och till en början var den stora skräcken att förlora håret.
Lovisa förklarar att det var det hon kunde ”greppa”.
Vi försökte underlätta för Lovisa på vägen.
– Det kändes oerhört jobbigt, och det var det också, men inte bara. Vi rakade av mitt hår tillsammans och samtidigt som det var helt absurt skrattade vi åt det.
De momenten jag trodde skulle bli värst har vi lyckats vända till något... ja, roligt.
Vännerna Felicia och Miranda visste att de inte kunde göra något åt Lovisas cancer, men de kunde i alla fall försöka underlätta för henne på vägen. Foto: Jann Lipka.
Felicia Röding och Miranda Samuelsson är två av de vänner som har funnits vid Lovisas sida. Plötsligt såg de den vän som alltid har varit den starka, den som har stöttat andra, i en helt annan situation.
– Vi kunde inte göra något åt själva cancern, men vi kunde i alla fall försöka underlätta för Lovisa på vägen, säger Felicia.
Uppfattade inte vännernas oro
Det handlade inte bara om att vända det värsta till något fint, som när de rakade av håret och senare gav sig ut på ”hårhippa”, utan i första hand om att finnas där, att lyssna på Lovisa och försöka förstå hennes behov i stunden.
Lovisa kom alltid i första rummet.
– Som kompis mår man också jättedåligt, men Lovisa kom alltid i första rummet. Det gällde att göra allt för att hjälpa henne. På det sättet lyckades jag hjälpa mig själv i sorgearbetet också, berättar Miranda.
Lovisa säger att hon knappt uppfattade att vännerna var oroliga, att de höll ihop inför henne.
Foto: Jann Lipka.
– När man ser en nära vän så svag finns det inte utrymme för två att vara svaga, säger Miranda och berättar att hon kunde bryta ihop och gå in i sorgen med andra människor som var starka och kunde ta emot det.
Kände sig utanför
Den värsta tiden kom med pandemin, då de sjukhusbesök de hade varit så noga med att schemalägga inte längre var tillåtna.
Felicia, Miranda och de andra vännerna skickade meddelanden och videohälsningar, men det var inte samma sak.
Foto: Jann Lipka.
– Då upplevde jag att Lovisa var på bristningsgränsen och det fanns inte så mycket jag kunde göra, säger Felicia och tårarna kommer när hon fortsätter: Man fick bara säga ’snälla Lovisa, fortsätt kämpa nu’.
Lovisa var arg och kände sig ensam. Hon ville inte vara stark, bara frisk. Och när hon såg att livet fortsatte för vännerna kände hon sig utanför.
Men jag förstod så klart att de inte kunde pausa sina liv.
Och även då fanns det utrymme, så fort Lovisa var på benen efter behandlingarna, till promenader i solen – om än med visst avstånd. Miranda beskriver en stor tacksamhet över att få vara med Lovisa.
Vänskapen har fördjupats
– Då kände jag mig inte svag utan bara uppfylld av att få ha Lovisa som vän och av de stunder vi delade, både svåra och glada.
För mig var det ett uppvaknande i att ta vara på alla tillfällen, det behöver inte vara festligt och speciellt, allt är värdefullt, säger Miranda.
Vänskapen har fördjupats, det är alla tre överens om. Det finns en ännu starkare tillit och trygghet efter allt de har gått igenom tillsammans.
När Lovisa var färdigbehandlad för sin äggstockscancer firade vännerna i en lada genom att alla hade peruker på sig. Foto: Jann Lipka.
– Det värsta tror jag är att känna att folk försvinner för att de blir rädda för vad de ska säga. Om något blir fel så får det bli det, bara man finns där, säger Felicia.
Och precis som de började med en fest innan behandlingen firade de med en stor fest när Lovisa äntligen var frisk.
– Vi var i en lada och alla hade peruker på sig. Det var det allra finaste, att få fira det med sina vänner, berättar Lovisa.
Vad kan man göra som vän?
Miranda: Försöka att känna av vad som behövs här och nu. Man behöver inte vara peppande hela tiden. Ibland ville Lovisa sätta upp mål och bli peppad, men ibland ville hon bara få ur sig de jobbiga tankarna och bli bekräftad i att det var skit.
Felicia: Framförallt finnas där. Jag tror också att det är viktigt att hjälpa till att koppla bort, att prata om något annat än sjukdomen. Lovisa behövde komma ihåg vad hon kämpade för att komma tillbaka till.
Lovisa: Inte sluta höra av sig även om man inte alltid får svar. Jag har själv alltid känt att man vill komma med en lösning, men det är inte alltid det man behöver. Ibland ville jag bara gå in i att jag var sjuk och ibland ville jag höra om deras liv, inte bli utesluten från det.
Pernilla kände stickningar och en knöl i bröstet men läkaren sa att knölen var ofarlig. Ett halvår senare gjordes ett ultraljud. Tio dagar efter det fick hon en kallelse till operation.
