Stefan Sauk om den tuffa behandlingen

I september 2018 samarbetade jag med Prostatacancercentrum på S:t Görans sjukhus för att hjälpa dem lobba för allmän screening för män och Stockholm3-testet, som är bra för att upptäcka prostatacancer.

Resultatet visade förhöjd risk

I samband med det fick jag frågan om jag ville testa mig, och det gjorde jag. Med resultat att jag den 10 september samma år, i samband med ett återbesök, fick veta att det fanns förhöjd risk. Efterföljande magnetröntgen visade att det högst troligt var något i min prostata som krävde behandling. 

Jag tänkte: Okej, hur lång tid har jag kvar?

Det var naturligtvis chockartat. Att höra att man kanske har cancer är som att få en dödsdom. Jag tänkte: Okej, hur lång tid har jag kvar? Är det år, månader, veckor eller dagar? 

På sådant fanns naturligtvis inget svar då. De skulle göra en biopsi för att ta reda på mer. 

Själv började jag förbereda mig på hur jag skulle tackla allt. Till saken hör att jag i samma veva hade fått reda på att min höft behövde opereras, och jag tänkte att om jag nu ska behöva ta itu med cancer så vill jag kunna göra det på två ben.

Så i väntan på svar från biopsin åkte jag till Belgien för att operera höften, för att därefter komma hem och ta emot det besked som jag redan hade förberett mig på: att jag hade prostatacancer.

Med mig upp till Prostatacancercentrum på S:t Görans sjukhus i Stockholm den dagen hade jag som tur var den bästa wing lady jag kunde tänka mig – min vän Mimmi Ekberg, före detta operationssköterska som hade ägnat 20 yrkesverksamma år åt cancermedicin.

Viktigt att ha en samtalspartner

Det var viktigt, för när beskedet kom var jag i något slags chocktillstånd. Dessutom nyopererad. Och eftersom jag alltid vill gripa mig an problem genom att placera in dem i en box och bena ut alternativ på hur de ska lösas, var det viktigt att ha en samtalspartner. 

Vi övervägde många alternativ – ett tag var jag till exempel på väg till Prag eftersom de strålar med protoner istället för fotoner som vi gör i Sverige – men vi landade till slut ändå i att jag skulle behandlas hemma, med så kallad Rapid Arc-teknik vid 25 tillfällen, och via brachyterapi där man punktskjuter direkt mot tumören två gånger. Parallellt med detta skulle jag äta hormontabletter.

När jag ser tillbaka på de här två åren kan jag säga att strålbehandlingen visserligen var tuff men ingenting mot det riktiga helvetet – hormontabletterna som jag tog löpande i två år.

Hormontabletterna stängde av testosteronet

En sjuksyrra förvarnade mig i ett obevakat ögonblick om vad som komma skulle: ‘Du kan bli lite rund om magen och få lite pinnigare ben’, sa hon. Jag undrade om jag hört rätt men det hade jag. Och så blev det också.

Hormontabletterna som stängde av testosteronet förändrade hela kroppen; jag tappade kroppsbehåring, fick fett runt magen, förlorade muskelmassa. Jag försökte motverka genom att träna mer men var chanslös. 

Jag vet numera hur det är att vara i klimakteriet

Dessutom fick jag vallningar. Jag vet numera exakt hur det är att vara i klimakteriet och det är ingen rolig upplevelse. Någon sa: ‘Vad bra, då får du släppa fram dina kvinnliga sidor!’ Men då vet man inte ett skit om vad som händer.

Det är inte så att jag är kokett och inte kan ta lite fetma, I don’t give a shit, faktiskt. Det är så mycket mer. Det är en förändring av hela den kropp du alltid har levt med. Det är inte kul längre. Jag gick rakt i backen av det där. 

Nu är det tack och lov till ända och jag kan säga att det är sådana här erfarenheter som lär en om livet.

Det är först när cancern hälsar på som vi människor vaknar

När jag för många år sedan gjorde en monolog i filmen Yrrol, i rollen som Mr Cancer, och talade om att det är först när cancern hälsar på som vi människor vaknar och börjar sätta värde på livet, fick det stort genomslag. Antagligen för att det är så sant.

Monologen har en passus där Cancer säger: ’Det är som om jag skulle ha öppnat en dörr till livet. Men… varför har ni inte öppnat den själva?’ Och så är det ju. Plötsligt blir allt som är viktigt just viktigt, medan triviala saker blir så oviktiga som de faktiskt är. 

Innan jag drabbades brukade jag alltid säga: ‘Life is for living’. Skit i vad flocken tycker – lev! Följ ditt hjärta, följ din magkänsla – lev! Gör det du tycker är roligt – så det dammar om det! Och jag har verkligen försökt, och haft förmånen att kunna göra mycket av det jag älskar – oavsett om det har handlat om racing, fallskärmshoppning, flyga häftiga flygplan eller vad som helst. 

Men de här åren… Det har varit som att leva i halvkoma och det är först nu – efter en lång, lång semester – som kroppen börjar återgå till något som är mer normalt. Och ja, jag säger fortfarande att ‘life is for living’. Men upphöjt till fem.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Läs fler personliga berättelser