"Plötsligt kändes handbollen ganska oviktig"

Sent i oktober 2021 satt handbollsstjärnan Isabelle “Bella” Gulldén” i en bil tillsammans med sin pappa på en parkeringsplats utanför sjukhuset i Lund. Regnsmattret mot rutorna gjorde det svårt att tyda ljudet från mobilens högtalarfunktion. Bella kunde höra läkarens röst och mammas oroliga frågor men knappt ett ord från systern Rebecca.  

Och det var henne allt handlade om.  

– Jag hade fått ledigt från handbollen och mitt lag i Norge för att åka ner över dagen. Det här var mitt under pandemin och Rebecca fick bara ha med sig en person in på sjukhuset. Det blev mamma för hon är starkast av oss. Jag hade definitivt aldrig klarat det, minns Bella.  

Systern Rebecca säger att hon var avsevärt lugnare inne på mottagningen. Av flera skäl: 

– Dels var jag lite neddrogad eftersom jag hade varit sövd under undersökningen, dels var jag nog ganska chockad.  

Operation var uteslutet

Beskedet var tydligt: cancern på livmoderhalsen hade spridit sig och var så aggressiv att operation var utesluten, istället skulle cytostatika sättas in omedelbart. Just den informationen nådde också fram via högtalaren till bilen utanför.  

– Det var hemskt, pappa skakade som ett asplöv bredvid mig, säger Bella. 

Hon är fortfarande förvånad över att systern var så samlad under den här tiden:  

– Men jag har alltid sett upp till Rebecca för det. Jag är världens känslomänniska och har svårt att kontrollera mig, medan hon alltid har varit stark, tagit hand om sig själv och sällan bett om hjälp.  

Det är nog bara en infektion.

Rebecca var troligen också den i familjen som var mest förberedd på beskedet. Redan under sommaren hade hon sökt vård för smärtor i magen, tagit prover och väntat på besked som dröjde. Om inte förr förstod hon allvaret när hon i början av oktober tvingades åka akut till sjukhuset.  

– När tre radiologer kommer in för att prata med dig förstår du att det inte är ett positivt besked, säger Rebecca. För mig var nog den stora smällen där och då. Jag hade åkt in lite naiv och hoppats på det bästa, “det är nog bara en infektion” typ.   

Under sensommaren hade Rebecca haft mycket kontakt med systern Bella som nu befann sig i Norge dit hon flyttat 2021 för spel i Vipers Kristiansand. Det här var Bellas fjärde utländska klubb sedan hon lämnat Partilleklubben Sävehof 2011. Den bild Rebecca förmedlat av sitt hälsotillstånd hade, med facit i hand, varit alldeles för förskönat. Bella hade aldrig fått en chans att förbereda sig på allvaret. 

– I början berättade jag väl att jag hade ont men kanske inte exakt hur ont, säger Rebecca.  

– Nej, det kom nog mer fram gradvis och jag ville väl inte heller tro det värsta, säger Bella. Till och med när jag fick höra att de hade hittat något på röntgen började jag googla på alla andra tänkbara orsaker än cancer.  

Tappa håret var jobbigare än jag trott.

Efter det första beskedet om att läkarna hade upptäckt förändringar tvekade dock inte Bella att direkt lämna handbollen bakom sig och resa till Lund för att finnas till hands.  

– Bella tog det väldigt hårt och det har varit jobbigt att se henne och resten av familjen ledsna under den här tiden, säger Rebecca. Samtidigt har Bella varit ett fantastiskt stöd. Det är henne jag vänt mig till när jag mått dåligt, hon har ett lugn som smittar av sig. Med henne nära känner jag mig alltid trygg.  

Tryggheten har behövts. För cytostatikabehandlingen, som drog igång redan veckan efter den definitiva diagnosen, har i omgångar varit tuff. Bella har pendlat Kristiansand–Lund tur och retur för att vara så nära hon kunnat.  

De jobbiga ögonblicken har varit flera, som första gången Bella kom till Lund och mötte Rebecca avmagrad och utan hår.  

– Att tappa håret var jobbigare än jag trott. Men Bella och mamma kom hit i den vevan, och de sa att jag klädde i snaggat hår. Jag litade på dem, säger Rebecca. 

Ljusa stunder har det också funnits gott om, som när de båda systrarna unnade sig en spaövernattning på hotell i Ystad. Något som de tidigare inte har haft möjlighet till eftersom Bella varit ute i Europa och spelat handboll med antingen klubb- eller landslag, medan Rebecca har kuskat runt i sitt tidigare jobb som flygvärdinna.  

 – Att umgås på det sättet har vi inte varit bortskämda med, det har känts lyxigt att få den tiden tillsammans, säger Bella.  

Gradvis började Bella överväga att flytta hem för gott.  

– Jag har bott i Danmark, Rumänien, Frankrike och nu Norge och de senaste åren har funderingen på när det är dags att vända tillbaka funnits med i bakhuvudet hela tiden. Samtidigt har det varit svårt att bara bryta, nya utmaningar har dykt upp hela tiden. Men när det här hände kändes plötsligt handbollen ganska oviktig, samtidigt som behovet av att vara nära familjen växte. 

Så hon bestämde sig för att bryta kontraktet med Vipers Kristiansand ett år i förväg. Hon skrev på för Lugi istället, ett kontrakt som utöver en roll som spelare erbjöd möjligheten att påbörja ett jobb som ungdomsansvarig i Lundaklubben. Vilket i sin tur betydde att systrarna för första gången på ett drygt decennium skulle komma att bo i samma stad.  

Nu väntar nya tider

Rebecca är nu inne i slutskedet av de planerade cytostatikabehandlingarna. Beskeden längs vägen har varit att allt sett så bra ut som man kunnat hoppas.  

Under försommaren flyttade Bella ner till Lund. Nu väntar nya tider för systrarna. 

– När vi växte upp var vi inte kompisar utan bråkade mest, säger Bella. Vi var så olika. Hon gillade att leka med Barbie och sjunga, för mig var det bara bollar, bollar, bollar. Det var först när jag flyttade hemifrån vi hittade varandra, och sedan jag drog utomlands har hon varit min allra bästa vän. Nu har vi plötsligt en massa gemensamma intressen. Inte minst mat och matlagning.  

Rebecca delar synen på systerskapets utveckling. Under de senaste åren har de varit hänvisade till att umgås på distans och bara vid enstaka tillfällen kunnat dela varandras glädjestunder på plats tillsammans. 

– När Bella vann EM-silvret 2010 med landslaget var jag faktiskt där, annars är det bästa minnet när hon vann Champions League med CSM Bucaresti. Den matchen följde jag på tv, fast jag åkte ner till Rumänien veckan efter och firade med laget.  

Vill värdesätta det viktiga 

Det de längtar mest efter nu är vanlig, hederlig vardag. 

– Att njuta av tillvaron, att ta dagarna som de kommer och inte ligga tio steg framåt i tanken hela tiden, det är något jag tar med mig från allt det här jag varit med om det senaste året. Det är väl ett sätt att värdesätta vad som egentligen är viktigt i livet, säger Rebecca.  

Bella håller med:  

– Tidigare har vi alltid fått planera allt noga efter när jag är hemma på besök. Nu ser jag fram emot att bara vara spontan. Att Bella och jag kan ta en lunch om vi vill, att vi lagar god mat tillsammans eller bara bestämmer oss för att vi kör lite taco på fredag…  

Bella kommer på sig själv och inflikar:  

– Ja, det hörs väl att vi gillar mat.  

Rebecca skrattar:  

– Ja, men mat ska jag verkligen unna mig! Jag har ju inte kunnat äta som vanligt under behandlingen, så de stunderna kommer jag att njuta av ännu mer nu.