Stickningar och obehag i bröstet var bröstcancer

– Jag hade stickningar och en känsla av obehag i vänster bröst hösten 2023, samtidigt kände jag en knöl. På vårdcentralen sa de att jag inte behövde oroa mig, de sa att den kändes ofarlig, som en bindvävsknuta (fibroadenom). Men eftersom knölen var kvar så skickades remiss för mammografi.

Kallelser till mammografiscreening skickas ut via det nationella screeningprogrammet till kvinnor i åldrarna 40-74 år och Pernilla hade inte ännu blivit kallad till sin första mammografi ännu utan remissen ledde till hennes första mammografiundersökning.

Pernillas mammografi gav falskt lugnande besked

Pernilla Ganics mammografi visade inte heller något att oroa sig för. Pernillas bilder fick mammografikod 1 av 5.

– Efter en avvikelseanmälan skulle det visa att det var en felbedömning, det borde varit mammografikod 3, berättar hon. 

Vid mammografi används en femgradig skala av läkare:

1. Normal

2. Godartade fynd 

3. Ospecifikt fynd där malignitet ej kan uteslutas 

4. Fynd med malignitetsmisstanke 

5. Fynd som motsvarar eller inger starkt malignitetsmisstanke

– Det var brist på radiologer när jag skulle utredas men jag blev tryggad i att jag skulle få ultraljud, men att det bara var en rutinundersökning, att det inte fanns något som oroade på bilderna. 

Rutinultraljudet ledde till akut biopsi

När Pernilla gör sitt ultraljud ett halvår senare går hon dit ensam och tar inte med någon närstående eftersom hon tror att det bara är en rutinundersökning för att kunna avsluta ärendet.

Men bara någon minut in i undersökningen ändras stämningen i rummet och det blir genast obehagligt.

– Läkaren säger "så här är det, du har förändringar i ditt bröst och vi behöver göra en biopsi på det här idag". 

Efteråt ringde Pernilla till mottagningen igen och blev återigen tryggad i att de flesta prover var goda och att hon inte behövde oroa sig.

– 10 dagar senare får jag en kallelse i 1177-appen till kirurgmottagningen, jag blir glad och lättad eftersom jag lidit av diskbråck ett halvår och väntar bedömning av kirurg. Men istället för att det står om diskbråcket läser jag "invasiv cancer" i min journal. 

Pernilla satt i majsolen, hennes man klippte gräset, hon försökte logga in och ut från journalen i olika rum, men orden "invasiv cancer” stod kvar. Hon hade drabbats av bröstcancer.

Hon gick till sin man i trädgården, han förstod direkt vad som hänt när han såg Pernillas ansiktsuttryck. 

Att berätta för barnen och stilla deras oro

– Att prata med barnen var det absolut svåraste, och att ha så lite möjlighet att stilla deras oro, berättar Pernilla.

– Vi är en familj som tror på transparenta samtal och öppenhet så det var självklart för oss att berätta. Eftersom barnen är i olika åldrar fick vi anpassa informationen till varje individ. 

Pernilla och hennes man berättade för de äldsta barnen först så de kunde få lite tid att smälta allt. Hon berättar att de sedan kunde vara stöd åt de yngre syskonen.

För sin yngsta son Adrian, som var sex år när Pernilla blev sjuk, berättade de om konkreta förändringar som skulle ske.

– Vi berättade att mamma har en dum knöl i bröstet som heter cancer. Den ska opereras bort, och hon kommer få superstarka mediciner. Vi sa att det är så tokigt att om dessa funkar riktigt bra så kommer mamma tappa håret. 

– Genom den skildringen hoppades vi på att håravfallet, som var ett faktum, skulle bli mindre dramatiskt och istället ge hopp.

– Adrian frågade hela sommaren "har du tappat hår mamma? Hur mycket har du tappat idag?" Han ville se det. Vi förstod att han ville veta att medicinen skulle börja funka. 

Vi förstod att han ville veta att medicinen skulle börja funka.

Hemma har Pernilla låtit barnen prata om cancern så mycket och lite de vill. 

– Ibland vill de skoja med mig om min skallighet eller stappliga gång, det är också ett sätt att bearbeta. De testar att prata om cancern utan att gå sönder. 

– Barnen bär min sjal och funderar över hur det är att vara jag. Ibland vill tonåringen borsta min kala skalle och säga att jag "har tovigt hår". 

Ibland vill de skoja med mig om min skallighet eller stappliga gång, det är också ett sätt att bearbeta. De testar att prata om cancern utan att gå sönder. 

– Vi läker så, i mellanmänskliga möten där inga tankar är så dumma att vi inte kan dela på dem och så samsover vi mer nu än tidigare, för Adrian vill gärna vara nära, berättar Pernilla.

Bröstbevarande operation och biverkningar av cytostatika

Pernillas operation var bröstbevarande och de tog bort hennes sentinel node, portvaktskörtel.

– Det var först efter operationen som vi fick veta att cancern var mycket mer aggressiv än vad man först såg på biopsin. 

Nu behandlas Pernilla med cytostatika och får antikroppar. Nästa år ska hon strålas och påbörja en hormonbehandling som kommer pågå i flera år. Under behandlingen har hon varit sjukskriven. 

– Under cytostatikabehandlingarna har måendet växlat en del. Jag har fått biverkningar som håravfall, sömnstörningar, blåsor i munnen och på huden. Hjärntrötthet, anemi, infektion, svårläkta sår, smärtor i skelett, stelhet i leder, illamående, huvudvärk och yrsel. 

– Jag har blivit inlagd på sjukhuset en gång för en allvarlig infektion, då fick jag intravenös antibiotika i en vecka.

Familj, vänner och köksbordspingis för humöret

För Pernilla har hennes vänner och familj betytt mycket.

– Och, jag började spela pingis hemma vid matbordet!

– Pingis håller igång mig, är lättillgängligt och något jag och barnen kan göra tillsammans. När vi spelar pingis får inte cancern så mycket utrymme. Jag märkte också att rörelse var smärtlindrande för mig!

Humor och skrivande som strategi för att orka

Pernilla har använt humor och skrivande för att orka med sjukdomen, bland annat på Instagram.  

– Jag tror att det förenar, skapar broar för möten och slår hål på stigman om hur sorgeprocesser "ska se ut eller kännas". Jag började skriva "mincancerdagbok24" på Instagram genom den plattformen har jag fått möta en otroligt viktig gemenskap.

Pernillas råd till andra i samma situation är att ”ta en dag i taget och gör mycket av det du tycker om, tillåt känslor vara så som de är. Spela pingis! Och skratta om det går, för det är så himla läkande.”

– I samband med sjukdomen har jag fått fler existentiella tankar. Jag njuter mer av att njuta än tidigare och jag uppskattar min tid och mina relationer högst av allt. För det är de (och att skratta) jag inser att jag kommer sakna, om jag inte skulle överleva. 

Förhoppningar för framtiden

– Jag hoppas att jag kommer botas och får leva cancerfritt i resten av mitt liv. Jag hoppas också på framgångar i cancerforskningen så att alla kommer kunna botas utan de allvarliga och livslånga biverkningar som flera behandlingsalternativ som finns idag, tyvärr ger.

– Den största drömmen hade varit att man kunde förebygga och utrota cancer helt.