Oscar fick sitt första barn – och samtidigt cancer 

Bilförsäljaren Oscar Karlsson från Torsby diskade undan för kvällen och allt blev overkligt.  Det var mars 2020 och nu stod plötsligt sambon Josefin Kullberg med graviditetstestet i högsta hugg och sa som det var: vi ska bli föräldrar! 

Efter flera års försök att skaffa barn landade budskapet nästan som ett mirakel i huset i Åsteby, ett par mil norr om värmländska Torsby.  

– Det var svårt att fatta, men ren lycka! säger Oscar Karlsson.  

Ännu svårare att förstå: samtidigt som ett nytt liv skapades inuti Josefin så hade något helt annat börjat växa i Oscars kropp. Han kände av det första gången i april 2020 när han var på väg till arbetet och utan förvarning fick svår smärta i sin högra höft. Han åkte hem igen och fick samtidigt feber.  

– Det var i pandemitider så jag stannade hemma ett par dagar och åt värktabletter. Värken släppte, liksom febern. Så jag gick tillbaka till arbetet igen och tänkte att det måste ha varit en överansträngning.  

Smärta och feber 

Oscar har alltid älskat fordon. Han är numera säljchef på en bilfirma och mekar gärna med gamla Saab-bilar på fritiden. Som sommarbil har han en Saab 900 turbo från 1985.

Men under den här tiden, våren 2020, fick livet ytterligare en dimension. Tillsammans med Josefin inhandlades barnvagn, bilbarnstol, spjälsäng och i gemensamma huset – Josefins barndomshem – renoverades ett barnrum.  

Tankarna kretsade mest kring det nya livet som skulle komma – men också kring Oscars höft.  

Smärtan återkom efter några veckor, liksom febern. Han kontaktade läkare på Torsby lasarett. 

Jag hade ingen tanke på cancer… jag menar – ont i höften kan väl inte vara cancer? 

– De testade rörligheten i min höft och sa att allt var bra, men att jag var för svag i mina muskler. Jag hänvisades till sjukgymnast.  

Oscar tyckte det var märkligt, inte minst att han alltid fick feber i samband med smärt-skoven. Samtidigt visste han med sig att han sällan tränade och att han hade ett stillasittande arbete.  

– Jag hade ingen tanke på cancer… jag menar – ont i höften kan väl inte vara cancer? 

”Så här skulle det inte vara?” 

När hösten kom var värken närmast outhärdlig, en molande, skärande smärta som hade börjat sprida sig ända ner i foten. Oscar kunde inte sova, han gick upp och badade – det enda som hjälpte – ibland två-tre gånger per natt.  

Intill låg Josefin, nu höggravid, och såg sin sambo kämpa. Så här skulle det väl inte vara? Var det inte hon som skulle ha svårt att sova? Och nu – i början av november – hade hon dessutom gått över tiden.  

Den 8 november 2020 föddes äntligen Frans, med kejsarsnitt, och så var de tre och allt kunde ha varit bra om inte allt var så dåligt samtidigt. Oscar hade fått träningsprogram från sjukvården och råd om simkort och gymkort och… men nu gick det inte längre.  

– Då var det en AT-läkare på Torsby lasarett som förstod att något var riktigt fel. Febern, mitt försämrade allmäntillstånd, att allt bara blev sämre… 

En undersökning med magnetkamera visade en sju gånger sju centimeter stor ”boll” i Oscars höft. En ortopedläkare kallade Oscar till sjukhuset i Torsby. ”Ska du ta med dig någon?”, frågade han. ”Jag vet inte”, sa Oscar, ”ska jag det?”. Frågan fick inget svar. Oscar gick dit själv.  

– De sa till mig att det inte såg bra ut. Att de inte visste vad det var. Att jag skulle få åka till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.  

”Trodde julen skulle bli min sista” 

Det var dagarna före julafton 2020. Oscar Karlsson gick in och läste i sin journal medan Frans jollrade borta hos mamma Josefin. Det talades om en stor och troligen snabbväxande tumör. Han förberedde sig på att dö.  

– Mina minnen är suddiga från den där tiden, men jag tänkte att jag skulle njuta av den här första julen med min familj, för jag trodde det skulle bli min sista.  

Julafton tillbringades i hemmet med Josefins familj och Oscars mamma.  

Jag tänkte att jag skulle njuta av den här första julen med min familj, för jag trodde det skulle bli min sista. 

Under mellandagarna borrade läkarna i Göteborg ut en biopsi ur tumören i Oscars höft. Han fick veta att det var en variant av Ewings sarkom, en elakartad tumör som växer i kroppens stödjevävnader.  

– Men läkarna gav mig hopp. De sa att cellgifterna ofta biter på den här tumören.  

Cytostatikabehandlingen påbörjades i januari 2021. Josefin var med en stund, men var förstås tvungen att åka hem till Frans.  

– Och då var jag själv… det var helvetiska dygn. Jag hade ont hela tiden, jag var trött och slut av cellgifterna, jag hade mörka tankar… 

2021 bestod av gränslös kärlek när Oscar fick vara hemma långa stunder med Frans, men också gränslöst med kirurgi, oro och ångest.  

Men läkarna gav mig hopp. De sa att cellgifterna ofta biter på den här tumören.  

Läkarna såg förändringar på Oscars lungor och under en period trodde man att tumören hade spridit sig. Han opererades i bröstkorgen och man kunde konstatera att förändringarna på lungorna var ofarliga. De hade inte med sarkomet att göra. 

Svarade på cellgifterna  

Strax före sommaren 2021 opererade Oscar in både en ny höftled och bäckenprotes och blev därefter sängliggande hela sommaren.  

Men det fanns också något fantastiskt.  

Oscars kropp hade svarat över förväntan på cytostatikan. Redan efter första behandlingen kände han smärtan ge vika. Och efter två kurer var tumören i det närmaste borta.  

Julen 2021 genomgick Oscar sin sista cytostatikabehandling. 

– Jag låg på sjukhus över nyår och kom hem igen på nyårsdagen. Då visste jag att jag var färdig med allt. Det var fantastiskt.  

Oscar Karlsson tycker att han blivit en annan person. 

– Förut var jobb och tanken på att tjäna mer pengar min grej. Nu känner jag att allt det där är skit samma bara man får vara frisk.  

Han är djupt tacksam över den vårdpersonal han träffat på onkologkliniken på Sahlgrenska sjukhuset. Vissa av dem har han träffat så ofta att han numera betraktar dem som vänner.

Var tredje månad kontrollerar han att tumörsjukdomen håller sig i schack och lika ofta kontrollerar han höftprotesens funktion. Inte förrän efter tio år avslutas alla kontroller.  

Men Oscar Karlsson fokuserar på här och nu.  

Och nu närmar sig julafton. Den första som cancerfri småbarnspappa.  

Med en tvåårig son som för första gången ska få träffa jultomten.  

– Ja, vi får väl se vem som tar på sig den uppgiften, säger Oscar och skrattar. Det känns helt fantastiskt att få gå in i ett nytt år utan den där tumören. Det är en nystart nu.