Mariann Jonasson
- Ålder: 54.
- Bor: Hällefors, som ligger i Örebro län.
- Familj: Make och två utflugna söner.
- Gör: Arbetar som ekonom på Hällefors kommun. Gillar att träna, vara ute i naturen.
Knölen kändes tydligt och Mariann misstänkte att något var fel. Dold i tät bröstvävnad fanns en tumör som inte syntes på mammografibilderna. I dag har hon opererat bort båda brösten och känner stor tacksamhet till vården som tog hennes farhågor på allvar.
Mariann Jonasson stod i duschen när hon reagerade på någonting hårt på ovansidan av vänster bröst. Det hade bara gått två månader sedan hon varit på mammografiscreening. Svaret då var att allt såg bra ut.
– Knölen jag kände var stor, som en halv golfboll. Jag klämde och klämde på bröstet en hel helg, när jag duschade, när jag låg ner och sedan tänkte jag att det här går ju inte, säger hon.
När jag hörde det laddade ordet ”cancer” var det som att rummet snurrade flera varv.
Hon fattade beslutet att kolla upp knölen. Först kom hon till vårdcentralen. Där misstänkte man inte cancer. För säkerhets skull remitterades hon ändå vidare. De nya mammografibilderna visade bröstvävnad som såg ut som den skulle.
– Men jag kände ju knölen och hårdheten, säger hon.
Mariann bor långt från sjukhuset och eftersom hon ändå var där tyckte läkaren att de lika gärna kunde göra en biopsi. Det beslutet skulle visa sig vara avgörande. Biopsisvaret lät dröja på sig, men till sist blev hon kallad.
– Jag hade sökt vård för att jag misstänkte detta, men när jag hörde det laddade ordet ”cancer” var det som att rummet snurrade flera varv, minns hon.
Tumören hade inte synts på mammografin, då den varit gömd i tät bröstvävnad.
Utanför satt maken i väntrummet. Han fick beskedet först. Men det fanns fler att underrätta och det bävade hon för.
– Jag vill ju vara den som lyfter mina närstående, inte den som gör dem ledsna. Det svåraste för mig var att berätta för min mamma, jag är enda barnet. Och hon blev jätteledsen.
Näst svårast var en sex veckor lång väntan på operation, med stark oro för en växande tumör i kroppen.
Operationen var stor. Hela bröstet togs bort. En jobbig period av cellgifter följde. Mariann klippte håret, men någon peruk ville hon inte ha. I stället tog hon på sig en scarf och åkte till jobbet så ofta hon kunde.
– Jag fick biverkningar, som illamående av cellgifterna. Dag tre var jag helt utslagen i soffan. Men jag klarade mig ändå rätt bra. Eftersom jag visste att jag skulle må psykiskt bättre om jag inte var ensam hemma med mina tankar valde jag att jobba rätt mycket, säger hon.
Och så träffade hon sin mamma.
– Mamma fick se att jag hade gjort en cancerbehandling och att jag ändå kunde jobba, att jag i stort sett var som vanligt – det var en tröst för henne, tror jag.
– Eftersom jag tränar mycket var det svårt att inte vara symmetrisk. Jag var tvungen att bära en protes som studsade runt för att inte få ont i axeln som bar det kvarvarande bröstet. Men rädslan att få tillbaka samma cancer i andra bröstet vägde tyngst, förklarar hon beslutet.
Beslutet att inte göra en bröstrekonstruktion var självklart.
– Vi är alla olika, både vad gäller rekonstruktion av bröst och om man vill ha peruk eller inte. Det får man ha respekt för tycker jag. För mig är bröst bara förknippade med cancer. Det är skönt att de är borta, säger Mariann.
Det går inte att veta om jag har ett år kvar eller 30. Jag ska inte förstöra tiden med att oroa mig.
I dag känner hon stor tacksamhet över att hennes farhågor togs på allvar. Den här gången upptäcktes cancern tack vare biopsin. Men tekniken utvecklas ständigt.
– Tänk om AI hade kunnat se skillnaden mellan tät bröstvävnad och tumör på bilderna. Om någon vill träna AI på mina bilder så får de gärna göra det, säger Mariann.
Nu återstår hormontabletter. Hon har tagit dem i ett år, fyra år återstår. Under tiden tänker hon njuta och tillbringa tid med sin man och utflugna barn – och träna. Hon vet att det är vanligt att tro att olika symtom beror på att cancern kommit tillbaka.
– Den här sorten som jag har tycker om skelett och lungor. Men jag försöker att inte förstora upp symtom, säger hon.
Tack vare samtal med en terapeut har det gått ganska bra.
– Det går inte att veta om jag har ett år kvar eller 30. Jag ska inte förstöra tiden med att oroa mig. Jag tänker att jag har fått mer tid nu. Och jag vill vara med, säger hon.
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.