Maria lever med kronisk bröstcancer 

Det var i slutet av 2010, jag var 45 år, som jag fick beskedet om bröstcancer. Hela höger bröst plus samtliga lymfkörtlar i armhålan opererades bort. Jag fick därefter frågan om jag ville vara med i en forskningsstudie och svarade ja. För då skulle jag få gå på fler kontroller.

Min onkolog sa ”titta inte på statistiken, det är så individuellt – och varje år du överlever är du med om ytterligare ett år av forskning".

Inför studiens start röntgades jag och blev sedan återkallad till läkare. Jag gick dit ensam eftersom jag trodde att jag bara skulle få information om hur den var tänkt att gå till. I stället fick jag veta att jag inte skulle kunna delta då de upptäckt metastaser i levern och en skugga på ena lungan.

Ingen tumörtillväxt på mer än tio år 

Jag grät inte. Jag var nästan beredd. Jag hade läst på så mycket om min typ av bröstcancer, HER2-positiv. Min onkolog sa ”titta inte på statistiken, det är så individuellt – och varje år du överlever är du med om ytterligare ett år av forskning”.

I dag har jag inte haft någon tumörtillväxt på mer än tio år. Men livet med en livsomvälvande sjukdom är en bergochdalbana som fortsätter att utmana. Även om man inte har någon tumör som växer och för stunden inte tar mediciner som ger biverkningar, kan man ändå ha biverkningar kvar från tidigare behandlingar.

Jag är heller inte samma person längre. Det har varit svårt för omgivningen att greppa.

Jag är heller inte samma person längre. Det har varit svårt för omgivningen att greppa. Många går och väntar på att jag ska bli densamma igen – och vara precis som förr. Vissa förstår inte att jag måste sätta gränser, att jag har en kronisk sjukdom och behöver hushålla med min energi. Sjukdomen styr så mycket i livet. 

Tidigare var jag den som ofta hade bordet dukat för 18 personer. Och jag var klasslärare med världens driv. Det var jättesvårt i början att acceptera att jag inte orkade på samma sätt längre. När det inte fungerade på jobbet kände jag mig misslyckad. Jag gick ner till halvtid men det var ändå svårt att räcka till.  

Skaffade två hundar 

En dag låg jag i sängen och hade ont i ryggen. I en av Lärarförbundets tidningar såg jag en artikel om bokhundar som kan fungera som stöd för barn som har det svårt med läsningen. I dag har jag två hundar, Gilbert och Miss Lee, som är just utbildade bokhundar.

När jag jobbar med hundarna fungerar jag som bäst. De ger både mig och barnen lugn och ro. Båda hundarna är kontaktsökande och duktiga på att läsa av olika människor och situationer.

Även utanför jobbet betyder Gilbert och Miss Lee mycket. Framför allt Gilbert är väldigt inkännande. Om jag mår dåligt kommer han och lägger sig bredvid och kryper jättenära. Gråter jag slickar han bort tårarna i mitt ansikte. Är jag glad blir han glad, viftar på svansen och pussar mig. 

Nu känner jag mig lugn tack vare den forskning som pågår. Det har hänt mycket sedan jag blev sjuk.

När jag fick min diagnos hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle leva tio år senare. Nu känner jag mig lugn tack vare den forskning som pågår. Det har hänt mycket sedan jag blev sjuk. Jag känner mig trygg i att det finns en lång hylla med preparat som jag inte har provat än.

Jag var tidigare engagerad i Bröstcancerförbundet och umgicks med många kvinnor med spridd bröstcancer och såg hur nya mediciner avlöste varandra. Det jag måste prioritera nu är att ta hand om mig själv och inte ge allt till något annat, till exempel jobbet.  

Ingen annan avgör ens värde 

Jag ska försöka hitta tillbaka till det som jag av erfarenhet vet att jag mår bra av; träningen och promenader i skogen, tid med familjen och i trädgården. Just nu är jag sjukskriven men funderar på att utbilda mig till specialpedagog och ha hundarna som mina arbetsredskap.

Ingen annan avgör ens värde eller vad man orkar. Det är svårt men viktigt att strunta i vad andra tycker om en. Med min man och mina barn fungerar detta fantastiskt bra i dag. Vi ses när det passar, utan att ställa krav på varandra. Det är jobbigt nog att leva upp till alla förväntningar man har på sig själv.