Ett oväntat möte

Hösten 2020, berättar Johanna att hon var på en väldigt bra plats i livet. Hon hade en hemmaboende son och var i en fin relation. Perioden var en av de bästa i hennes liv.

Men, en dag upptäckte hon en liten knöl armhålan. Hon drog sig länge för att gå till läkaren för att få den undersökt, men precis innan jul bokade hon tid hos sin husläkare. Läkaren kände och klämde och skickade henne vidare till Bröstcentrum för mammografi och biopsi.

Biopsin bekräftade att det var cancer.

Johanna var 45 år och hade fått två kallelser till bröstcancerscreening som hon, av olika anledningar, inte hade gått på. 

– Beskedet att jag hade bröstcancer vände upp och ner på hela mitt liv, berättar Johanna nu fyra år senare.

Plötsligt var hon inte bara mamma Johanna eller flickvännen Johanna utan patienten Johanna. Hon skrevs in på Södersjukhuset och fick en behandlingsplan. Det skulle bli 17 cytostatikabehandlingar, en dubbel mastektomi, antikroppsbehandling, hormonbehandling, borttagna lymfkörtlar, flera operationer,  och strålbehandlingar.

Hennes energi försvann helt.

– När jag kom in på onkologen första gången var jag livrädd och visste liksom inte var jag skulle ta vägen. Det var ju bara massa äldre kvinnor som verkade tappat all livsgnista i väntrummet, jag kände mig så ensam och alldeles för ung för att vara där.

Men plötsligt kom en man in i väntrummet. Han såg pigg och frisk ut, och Johanna trodde först att han arbetade där. Men han var också patient.

De började prata och hans energi och ljus smittade av sig. De bytte kontaktuppgifter och Jim, som han hette, blev en ljuspunkt och ett hopp för Johanna.

– Om han som såg så levande, stark och frisk ut hade cancer fanns det hopp för mig också, minns Johanna att hon tänkte.

Nätterna på sjukhuset var de värsta. Johanna kommer ihåg en känsla av brutal ensamhet. Under en period delade hon rum med en man med psykiska problem. 

– Jag var svag, nyopererad och trött av all behandling och sjukdom. Men trots det vågade jag inte vara kvar i rummet ensam med den obehaglige mannen, jag var typ rädd att bli våldtagen. Det är så konstigt att de blandar män och kvinnor i sjuksalar, speciellt kvinnor och hotfulla män.

Johanna gick och satte sig i avdelningens allrum istället för att sova. Och där kom plötsligt Jim in, mitt i natten! Han kunde inte heller sova och brukade vanka i korridorerna i väntan på att få åka hem.

Johanna berättade om sin rädsla för mannen i sin sovsal och Jim pratade med avdelningens sjuksköterska så att han och Johanna kunde byta rum. Senare insåg den ansvarige på avdelningen att mannen kunde vara en fara för patienter och personal, och vakter kom till rummet.

Jim blev en viktig del av Johannas sjukdomsresa, de följde varandra via Facebook och hans styrka och positivitet gav henne hopp.

– Jim gav mig hopp under en extremt svår tid. Vi var vänner på sociala medier. Men en dag när jag gick in på Facebook såg jag att Jims fru Mia hade skrivit att Jim hade gått bort.

Johanna ville verkligen berätta för Mia vad Jim betytt för henne under tiden på sjukhuset. Hur han var hoppet i mörkret där i väntrummet. Och hur det bara lyste om honom som att han var solen.

– Men jag var lite rädd för att närma mig Mia efter att Jim gått bort. Hon visste ju inte vem jag var, vi hade aldrig träffats. Men jag skickade ett meddelande i en kommentar på Facebook. Jag skrev att hade träffat Jim på sjukhuset och att han hade betytt så mycket för mig. 

Johanna och Mia bokade ett möte och Mia kom till Kraftens hus, där Johanna arbetar med att stötta andra som drabbats av cancer.

– När min pappa gick bort kom det en massa människor som ville berätta saker. Goda minnen, fina stunder och vem han var för just dem. Eftersom jag inte har så många minnen av honom var det så läkande för mig att jag ville göra samma sak för Mia, berättar Johanna.

2016 fick Mias man Jim diagnosen PMP, Pseudomyxoma peritoneien, en väldigt ovanlig och aggressiv cancerform. Läkarna tror att Jims cancer började när hans blindtarm brast. PMP sprider sig som ett slem över alla organ. Cancern var omfattande och läkarna var tveksamma till att operera honom på grund av de stora riskerna. 

Men en kirurg såg att Jim var i väldigt bra fysisk och psykisk form och valde att operera, trots dåliga odds och stora risker. Operationen varade i 14 timmar och när Jim vaknade och fick veta att han hade en stomi var han överlycklig för att han hade fått en chans att leva.

– Jim kämpade sig igenom en månad av komplikationer, infektioner och hög feber, men fick till slut komma hem till sina hundar. Väl hemma började tuffa cellgiftsbehandlingar, berättar Mia.

Vid ettårsuppföljningen visade det sig att cancern hade kommit tillbaka, som metastaser i lungor, lever och buk. Under en sexmånadersperiod genomgick Jim flera operationer och strålbehandlingar.

Trots allt detta kom cancern tillbaka igen och Jim sattes på en ny cellgiftsbehandling och ytterligare operationer. Under en paus i behandlingarna kunde Mia och Jim gifta sig och åka på sin drömresa till Afrika.

Hemma från behandlingspausen gick Jim igenom olika cellgiftsbehandlingar och deltog i ett forskningsprojekt med immunterapi, men cancern tog över och han blev sämre. 

I april 2022 lades Jim in på en palliativ vårdavdelning. Efter 20 dagar kände han att kampen var över och frågade Mia om det var okej att han gav upp. Två dagar senare, den 26 april, somnade han in.

– Att förlora Jim var fruktansvärt, men jag känner ändå ett lugn i att han slipper lida längre. Jim levde sex år längre än förväntat och vi levde verkligen livet under den tiden, säger Mia.

Nu har två år gått och Mia tänker fortfarande på Jim dagligen. Men hon har också en ny kärlek i livet.

– Jag vill ge hopp till andra människor som har mist någon i livet. Jim ville att jag skulle fortsätta leva, inte att allt skulle stanna av när han dog. Han ville göra människor glada, sprida sin energi och livslust och det gör han fortfarande, fast han är borta, säger hon.

– Man sörjer. Men min sorg kan också få vara det hopp jag kan utvecklas i. Jim kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Vad som än händer. Och då är det väldigt skönt att jag har träffat en ny man som kan acceptera det, säger Mia.

Jims historia fortsätter, både för Mia och för Johanna, på ett sätt de inte kunnat ana för två år sedan. De har fått berätta om det oväntade mötet på avdelning 22 på konferenser, Mia har hållit föredrag om att vara anhörig till någon som är sjuk för andra drabbade av cancer på Johannas jobb, Kraftens hus.

– Cancern finns alltid med oss men det är fantastiskt att känna att vi kunnat komma vidare och att våra erfarenheter och berättelser kanske kan hjälpa andra i samma situation nu. Vi vill visa att man kan gå vidare utan att känna skuld eller skam för att man överlevt sjukdom eller en nära person som gått bort, säger Johanna.