På ett ögonblick byttes den härliga semesterkänslan mot oro. Paret Ekwall och dottern Tindra hade en härlig dag på stranden. Plötsligt råkade Tindra stöta emot sin mammas ena bröst. Hannah kände att det ömmade, och där var den. Knölen.
– Den var som en liten fryst ärta. Jag blev livrädd och tänkte direkt på cancer. Men sen lyckades jag förtränga det och vi fortsatte vår semester. Efter några månader reagerade jag på att knölen hade blivit större och förstod att jag måste kolla upp den, berättar Hannah.
Några dagar innan bokat återbesök fick Hannah ont i armhålan och insisterade på att få träffa läkaren tidigare. Hannah var inte så orolig eftersom hon fått preliminära besked om att det förmodligen var en körtel i bröstet som var infekterad.
– När jag kom dit hade de precis fått mina provsvar. Läkaren såg på mig och berättade att jag hade bröstcancer. Det var fruktansvärt. Jag trillade ihop på golvet och sa att de måste ringa min man, säger Hannah.
Patrick Ekwall satt vid köksbordet när telefonen ringde. Det var en sköterska som sa: ”Hannah har fått bröstcancer. Du måste komma hit.”
– Jag satt i bilen på några sekunder och åkte mot sjukhuset. Tankarna rusade. Varför var jag inte där när hon fick beskedet? Vad kommer hända nu? Ska Hannah dö? Det värsta är ovissheten och känslan av att helt förlora kontrollen. Det är inte min starkaste gren, säger Patrick.
Paret minns de följande dagarna som ett vakuum. Hannah fick genomgå en screening av kroppen för att se om cancern hade spridit sig. Och än en gång tvingades familjen leva i ovisshet, i väntan på provsvar.
– Jag vet hur det är att ta farväl av någon man älskar. Min pappa gick bort i lungcancer för 14 år sedan. När jag fick mitt cancerbesked var jag livrädd att det skulle gå för mig, som det gick för pappa. Hans knöl satt på samma ställe som min fast i lungan, berättar Hannah.
Nu ska skiten bort!
– Jag träffade en onkolog som var helt fantastisk. Hon peppade mig så mycket och berättade om hur behandlingen skulle gå till, steg för steg. Det gjorde mig trygg att veta att läkarna hade en plan för allt, säger Hannah.
– När Hannah började sin cytostatikabehandling var hon otroligt målmedveten och tog en dag i taget. Jag beundrar verkligen hennes viljestyrka, säger Patrick.
Efter ett tungt besked kom det äntligen goda nyheter. Cancern hade inte spridit sig. Hannah påbörjade sin behandling med kemoterapi. På grund av smittorisk för covid-19 tvingades hon gå dit ensam.
När Hannah kom hem från sin första behandling mådde hon riktigt dåligt. Då blev Tindra rädd och sa att hon ville att allt skulle vara som vanligt.
Min mamma har lite cancer.
– För några dagar sedan frågade Tindras kompis varför Hannah inte har något hår. Tindra svarade: ”Min mamma har lite cancer. Men snart växer håret ut igen.” Det lät så enkelt och självklart när hon sa det, säger Patrick.
Paret Ekwall bestämde sig tidigt för att vara öppna med Hannahs diagnos, men var samtidigt måna om att äga sin egen historia.
– Vi berättade för våra följare på sociala medier om vad vi går igenom och fick ett enormt gensvar. Många kvinnor med cancer hörde av sig till Hannah för att stötta och dela med sig av sina egna erfarenheter. Och många män med flickvänner eller fruar i samma situation hörde av sig till mig. Det värmde verkligen, berättar Patrick.
– Det är fantastiskt vilka starka band man kan få med någon som man aldrig har träffat. Jag får mycket tröst av det. Det har också stärkt mig att kunna hjälpa andra. En kvinna hörde av sig för ett tag sedan och berättade att hon hade känt en knöl i bröstet. Men hon vågade inte kolla upp det. Jag peppade henne att gå iväg till läkaren och det visade sig att det var bröstcancer. Nu genomgår hon samma behandling som jag och vi hörs ibland för att fråga hur den andra mår.
Hannah har genomgått fyra cytostatikabehandlingar och har förmodligen sju kvar. Sen återstår operation i slutet av sommaren. Hon berättar att smärtan i bröstet och armhålan försvann redan några dagar efter första dosen.
– Jag har en hatkärlek till cytostatika. Jag mår skit av behandlingen, men den funkar. Det är en underbar känsla att knölen blir mindre och mindre. Idag var jag på mammografi och då såg de att tumören var borta. Till och med håret börjar växa ut lite, säger Hanna och stryker sig över huvudet.
– Ja, du är som en kiwifrukt på skallen, skrattar Patrick kärleksfullt.
Att gå igenom en cancerbehandling är att tvingas ta en dag i taget. Hannah och Patrick beskriver tillvaron som en bergochdalbana. Vissa dagar orkar Hannah knappt ta sig upp ur sängen och andra dagar upplever hon en enorm lycka i nuet och tacksamhet över allt som är bra. Precis som alla andra som kämpar mot cancer vet inte familjen Ekwall hur det kommer att sluta. Men de lever på hoppet.
– När Hannahs hår växt ut och knölen är helt borta har vi lovat Tindra att fira med restaurang och hotell. Till dess försöker vi att verkligen njuta av varje fint ögonblick tillsammans, säger Patrick.
Stöd den livsviktiga forskningen
September 2021: Tyvärr gick Hanna bort tidigare i år. Patrick har godkänt att hennes berättelse finns kvar här.
Var det här en intressant nyhet?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
