Leo Razzak, skådespelaren och föreläsaren som är Cancerfondens ambassadör, vet hur hårt pappa Raton har slitit. För att hålla ihop familjen. För att betala skulderna. För att överleva cancer. Relationen blir bara starkare.
Leo Razzak minns beskedet:
– Jag kom in genom bakdörren där och pappa sa: ”Sätt dig ner.” Jag tänkte ouch, vad är det här? Leo pekar mot altandörren i sin pappas vardagsrum i Slagsta, söder om Stockholm.
– Han sa cancer. Min första impuls var att köpa någon speciell medicin eller behandling som skulle lösa allt. Jag hade ganska bra med cash då. Men det gick inte att köpa sig frisk, det var kroniskt.
Jag slog upp i lexikon och började googla. Det sjönk egentligen inte in förrän jag läste att sjukdomen kan ge blåmärken.
Leo vänder sig mot sin pappa, som sitter i en ergonomisk fåtölj vid soffbordet.
– Några veckor senare hade du fått en svullnad i munnen och visade mig. Då gick en kall chock genom mig. Det var helt blått. Annars är det så abstrakt med cancer, men nu kunde jag se det.
Ett halvår hade gått efter att Raton Razzak flyttat in i radhuset när han drabbades av smärta i axeln. Alla som kände Raton visste att han inte klagade i onödan. Ända sedan han kom till Sverige 24 år tidigare hade han kämpat för att få tillvaron att gå ihop, först som gift med en missbrukare och sedan som ensamstående förälder till sonen Leo.
Under större delen av sitt vuxna liv hade han arbetat från svinottan till kvällen för att försörja både sin egen familj och släkten hemma i Bangladesh. Men nu såg de att han hade så ont att han behövde hjälp.
Att sitta och lyssna på att man har en dödlig sjukdom, det var svårt att ta in.
– Jag gick till läkaren, säger Raton. De tog prover. När svaren sedan kom sa de att jag hade myelofibros. En form av blodcancer. Det var en sådan chock att jag inte riktigt förstod vad som hände. Leo var liten, min dotter Leona var bara två. Att sitta och lyssna på att man har en dödlig sjukdom, det var svårt att ta in.
Under hela sin uppväxt hade Leo hört historierna om Ratons uppväxt i Bangladesh. Om hur han kom till Sverige för att plugga nationalekonomi. Hur han i Umeå fick svenskundervisning av en ung blond kvinna. Hur de två blev ett par och fick sonen Leo.
När Raton fick ett jobb som redovisningskonsult i Stockholm flyttade den lilla familjen söderut. Kanske var det då problemen började. Snart uppdagades att Leos mamma hade en historia av missbruk, som hon nu föll tillbaka i.
I sitt Sommarprogram från 2013 berättade Leo Razzak om några av sina första minnen: Grannar som var hemma och söp med mamman när Raton var på jobbet.
Raton gjorde sitt bästa för att hålla ihop familjen och samtidigt fullfölja sitt försörjningsansvar mot släkten i Bangladesh. När han blev av med revisorsjobbet startade han en egen firma och började sälja kläder och grönsaker på Skärholmens torg i södra Stockholm. Ofta gick han till jobbet vid fyra på morgonen och kom hem vid åtta på kvällen.
Till slut blev situationen i hemmet ohållbar. Raton flyttade ut. I väntan på att han skulle hitta ett eget hem sov han i sovsäck i familjens gamla Mercedes eller i klädlagret. När han skaffat en lägenhet tog han med sig Leo till Hallunda.
– Vi fick en speciell relation även om jag inte var hemma så mycket, säger Raton. Jag gav Leo pengar för att köpa mat eftersom jag kom hem så sent på kvällarna.
Jag såg hur pappa slet, och kände att så vill man inte hålla på. På den tiden betraktade jag hans snällhet som svaghet.
Och medan Raton stod på torget i Skärholmen hamnade Leo i sämre sällskap. Han sålde hasch, gjorde inbrott, snodde bilar.
– Det var så jävla stökigt allting, säger Leo. Jag såg hur pappa slet, och kände att så vill man inte hålla på. På den tiden betraktade jag hans snällhet som svaghet. Andra använde ju hans snällhet emot honom.
Så småningom började Leo hänga alltmer i Fryshusets skejthall. Där kom han i kontakt med vuxna människor som tog honom på allvar, gav honom ansvar. Så småningom fick han jobb som projektledare. Leo, som ansågs bra på att snacka, fick med tiden börja arbeta med Fryshusets företagskontakter och finansiering av Fryshusets olika aktiviteter.
Han började tjäna egna pengar. Tillsammans med Raton enades de om ett mål: En dag skulle de kunna köpa ett eget hus i Slagsta – ”Botkyrkas Beverly Hills”.
– Vi visste inte hur det skulle gå till, men känslan var att om vi bara fixar ett hus, då är vi hemma. Jag tror att det är en svartskallegrej.
24 år efter att Raton kommit till Sverige hade de äntligen råd att köpa ett radhus i Slagsta.
Efter att ha bott i det nya huset i sex månader fick Raton ont i axeln. När han kom hem från vårdcentralen samlade han familjen i soffan i vardagsrummet.
– Jag såg på honom att något var fel, säger Leo. Men pappa hanterade det så snyggt och sa: Det är allvarligt, och vi får tänka till. Men vi löser det. Den inställningen har han hållit hela vägen.
Han fick sprutor med cytostatika, men blev långsamt allt sämre. Sjukdomen och behandlingen gjorde dessutom att han inte längre kunde arbeta.
– Men pappa var utförsäkrad, så han fick varken ersättning eller hjälp. Ett tag försökte jag sköta hans företag, parallellt med mitt eget jobb, men det funkade inte i längden.
Följden blev betalningsanmärkningar, skulder och indrivning av Kronofogden.
– De var nära att ta huset. Men i sista stund snubblade jag över en person som kunde hjälpa mig med ett privat lån.
Efter några års behandling utan önskat resultat fattade läkaren beslutet att sätta Raton i kö för en stamcellsoperation. När det visade sig vara svårt att hitta en matchande donator i Sverige reste en av Ratons bröder från Bangladesh till Stockholm för att lämna blod.
– Efter transplantationen bråkade de gamla och de nya stamcellerna lite, vilket gjorde att jag fick problem med lungorna, ögonen och munnen, säger Raton. Men jag fungerade, och kunde göra saker som förr igen.
En av väggarna i Raton Razzaks radhus i Slagsta är täckt av fotografier. Där hänger svartvita bilder av hans mamma, pappa och farföräldrar. Men också en mängd foton av Leo tillsammans med internationella celebriteter. Där är Tony Blair. Bill Clinton. Kungen.
Under fotoväggen sätter sig Raton försiktigt i en ergonomisk fåtölj, medan Leo slänger sig i soffan. På bordet står ett fat med nyfriterade samosaknyten.
När pappa blev sjuk började han oroa sig över min framtid.
Som ansvarig för ”public affairs” på Fryshuset fick Leo så småningom jobba med flera av Sveriges största företag. Med tiden blev han föreläsare och entreprenör med eget företag.
Bilderna är tagna i samband med att han och hans lillasyster Leona – Ratons och hans nya fru Taslimas dotter – gjorde en podcast där de intervjuade makthavare. Men för den bredare allmänheten är han dock troligen mest känd som skådespelare.
– Det är faktiskt en direkt effekt av pappas sjukdom. När pappa blev sjuk började han oroa sig över min framtid. Han sa att jag måste skaffa mig en utbildning. ”Men jag har ju inga gymnasiebetyg”, sa jag.
Men så fick jag tips om att det fanns något som heter Stockholms dramatiska högskola, där man kan söka med lämplighetsprov.
Leo kom in på tv-linjen, och en dag under utbildningen blev han inbjuden till talmannens vårmiddag i Riksdagen. I vimlet fick han syn på Felix Herngren.
– Jag hade druckit ganska mycket vin och gick rätt fram till honom och sa: ”Hörru! Det går ett rykte om dig. De säger att du hackar upp din kalender i tiominutersperioder, din sjuka jävel. Tjena förresten, Leo Razzak, här.” Och så gav jag honom ett manus jag skrivit i skolan.
Just som Herngren var på väg att backa ut ur rummet kom nöjesmogulen Vicky von der Lancken förbi. Hon hade arbetat med Leo på Fryshuset.
– När hon hälsade på mig insåg han att jag var värd att lyssna på.
Några dagar senare ringde Felix Herngren upp. Han tackade nej till manuset, men erbjöd Leo en roll i sin nya tv-serie Torpederna. Den ledde i sin tur till att han kom att spela Sebastian i Bonusfamiljen.
Raton ler när hans son talar. Han berättar att de kom varandra närmre efter att han blev sjuk.
– Leo och jag har alltid haft en bra relation, men den blev starkare.
En tid efter att Raton påbörjat behandlingen började han tala mer med Leo om sin uppväxt. Han ville hitta ett sätt att ge tillbaka till alla som hjälpt honom på vägen.
Leo tog ett lån och köpte flygbiljetter till dem båda. På plats i Ratons hemby i norra Bangladesh köpte han 50 000 tegelstenar och byggde ett barnhem. För att finansiera driften investerade de i en maskin som omvandlar kodynga till el och biogödsel. Stipendiet de instiftade delas fortfarande ut en gång om året till ”duktiga men fattiga elever”.
– Sådana här diagnoser får en att reflektera över vad man ska göra med sin tid, säger Leo. Jag insåg att mycket av det jag höll på med inte betydde någonting. Det viktiga var att vara tillsammans, göra grejer ihop, och jobba för något större.
Vid samma tid fick Leo en förfrågan om att vara värd för Sommar i P1.
– Det var en konstig tid. Vi var nere i Bangladesh och pappa var sjuk, och jag visste inte vad mitt program skulle handla om. Men så bestämde jag mig för att utmana mig själv och vara helt ärlig och berätta om mig och pappa och hans sjukdom.
Efter att programmet sänts blev han kontaktad av Cancerfonden som undrade om han ville bli ambassadör.
– Det kändes viktigt att kunna prata om de här frågorna. Jag ville gärna bidra med det jag kan göra.
Han vänder sig mot Raton.
– Där inspirerade du mig pappa. Du visade att man även i svåra stunder kan få kraft av att tänka på andra än sig själv och försöka sätta igång en positiv rörelse.
Under samtalet i radhuset i Slagsta ringer Ratons telefon två gånger. Först är det Kronofogden. Skulderna från tiden efter hans förra insjuknande, då han tvingades avveckla firman, hänger fortfarande över honom. Det andra samtalet kommer från hematologen på Karolinska i Huddinge.
I somras drabbades Raton av kraftig feber. Han åkte in till sjukhuset. Prover togs. Läkarna konstaterade att han drabbats av akut leukemi. Bara ett år hade gått sedan familjen firat att han förklarats frisk från myelofibros.
Ett tungt slag för hela familjen.
Nu berättar läkaren att den första cytostatikabehandlingen haft bättre effekt än de först befarat. Ingenting är klart ännu, men beskedet får Leo att spricka upp i ett leende. Ratons axlar sjunker:
– Det där var väldigt skönt att höra faktiskt.
När Leo Razzak i dag talar om sin pappa beskriver han en man som kämpat, och som gjort sitt yttersta för att se positivt på tillvaron, även när andra funnit anledning att misströsta.
Det är viktigt att dela med sig av sin oro och tala öppet om sina tankar. Hälften av det jobbiga försvinner om du får stöd.
– Jag har alltid försökt vara optimistisk och inte lägga energi på sånt jag inte kan påverka, säger Raton. Det är en konst att inte grubbla för mycket, säger Leo och fortsätter:
– Jag går promenader och tränar, det är bra. Och det är viktigt att bjuda in sin familj och sina vänner, att dela med sig av sin oro och tala öppet om sina tankar. Hälften av det jobbiga försvinner om du har stöd från kompisar och släktingar.
Långsiktigt vinner man på att vara optimist, säger Leo. Man kan inte göra något åt själva sjukdomen, det får medicinen göra. Men jag kan påverka min psykiska inställning. Och jag har bestämt att jag inte ska dö av cancer. Jag kanske kommer att dö av någon annan sjukdom, men jag ska inte dö av cancer.
Leo stryker sin far över armen.
– Vi har pratat om hur det kommer sig att man blir så här sjuk som du blev. Du hade inga dåliga kostvanor. Men du hade en kronisk stress som låg och puttrade under lång tid. Och så är det: Om man vill ha cash och är fattig så betalar man med hälsan.
– Man kan inte investera sig dit man vill monetärt. Man får investera med sig själv. Det är lätt att vara efterklok och fråga sig: Var det värt det? I dag hade jag varit väldigt nöjd med att bo i en hyresrätt.
– Sådana här situationer kan frysa folk, säger Leo. Vi talar ju inte om döden i Sverige. Men när den kommer nära inser man att alla lever på lånad tid. När man tar in den informationen, då får man en annan ödmjukhet och respekt inför tillvaron. Det är först då man kan se de riktiga värdena i livet. När jag i dag ser tillbaka på alltihop är jag ändå tacksam över de fina tolv åren vi har fått tillsammans efter diagnosen.
Raton ler:
– Jag är inte rik eller så, men lyckan är att Leo vuxit upp ordentligt, trots allt dåligt vi hade. Jag har hela tiden kämpat för att vi ska få det bra. Och jag tycker att jag har gjort det lite bra. Jag har alltid hållit modet uppe.
Jag är generellt väldigt optimistisk över vilka framsteg forskningen och vården gör. Det är hoppfullt. Men vi skulle också behöva fatta beslut som gör att vi leder utvecklingen, istället för att bara följa den.
En av tre får cancer, men alla blir drabbade. Det borde vara standard att vara inskriven som donator i Tobiasregistret, istället för något man väljer. Inställningen borde vara: Du är medborgare, om någon annan medborgare blir sjuk så hjälper du till.
Gå gärna in och läs mer om Tobiasregistret här
Var det här en intressant nyhet?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
