Det är då du kommer till mig

I sjukdomsberättelsen finns ingen kronologi, bara upprepningar: Cytostatika, mediciner, stamcellsbehandling. Du går till jobbet, pappa. Vi skjuter på tiden. Cytostatika, mediciner, stamcellsbehandling. Du går till jobbet. Vi skjuter på tiden. 

Jag minns så lite av det som hände innan. Har sett det som ett tecken på frånvaro, brist på engagemang. Jag har kompenserat genom att påminna mig själv, i stället för att vänta på att du gör dig påmind. Velat framkalla närvaro. Jag försöker igen.  

Din blå blick bleknar i det solbrända ansiktet.

Tidigt nittiotal. Min bror och jag tjatar, bläddrar i resekataloger och studerar noga skillnaden mellan två- och trestjärnigt, lägenhetshotell och all inclusive. Vi enas om en vecka på Rhodos  och packar inför vår första och enda charterresa.  

Mamma blir sjösjuk på färjan. Du fryser under den grekiska majsolen och köper den tjockaste ulltröjan du kan hitta, den hänger tung på dina axlar. Du skrattar med oss när vi springer på de heta kullerstenarna, men jag ser att din blå blick bleknar i det solbrända ansiktet. 

Jag sitter uppkrupen i soffan och tittar ivrigt på Disneyklubben. Mamma svarar i telefonen. Jag sänker volymen och försöker urskilja orden i rummet bredvid. När mumlet avtar smyger jag iväg och gläntar på dörren.

Hon sitter stilla i fåtöljen med den ringlande sladden i knät. Du har fått provsvaren. Frågorna stannar i tanken eftersom jag både vill veta och inte veta. Jag beslutar mig för att förhålla mig till två faktum. Det är cancer – ett ord som fungerar både som svordom och skämt i skolan. Och: den går att leva med, men den kan heller inte överlevas. 

 Du förlorar centimetrar mellan gångerna vi ses.

I min parallellvärld glider faser osynligt in i nya. Tonårig och uppslukad av musik. Bandet upptar hela mitt ­varande och går inte att förena med det som samtidigt pågår hemma. En skarp gräns måste ritas upp så att jag vet i vilken av världarna jag befinner mig.

Jag börjar gymnasiet och flyttar till staden. Varannan helg tar jag bussen hem för att hälsa på. Mina bröder har redan lämnat, barnrum kallas för gästrum och kontor. Vi dricker kaffe men pratar inte om sjukdomen eller de praktiska bitarna kring den. Jag talar inte heller om mitt liv, det nya som händer i mig och runt mig. Det går inte att beskriva.

I huset har det skett en långsam anpassning till overkligheten. En tung och orolig dygnsrytm. Den är fullt synlig nu. De breda axlarna sjunker, den tidigare starka ryggen kröks. Du förlorar centimetrar mellan gångerna vi ses.  

Kanske fakta kan ge kontur åt de svävande känslorna?

Jag ringer mamma. Känner mig begränsad av mitt perspektiv. Vill höra en annan version, sedd genom en vuxen blick i stället för min unga, flackande. Hon försöker men jag hör hur smärtan vaknar när hon återvänder dit. Vi avslutar. Söker på ordet ”myelom”. Kanske fakta kan ge kontur åt de svävande känslorna?

Det mesta är bekant sedan tidigare. Studier på samband mellan DDT/Hormoslyr och diagnostiserade män. En överrepresentation av skogsarbetare i Norrland. Du som jobbade med det numera förbjudna medlet som ung. Nya artiklar vittnar om framsteg, fler godkända mediciner och effektivare behandlingar.

Livslängden ökar. Noterar att du levde fler år än genomsnittspatienten vid tidpunkten. På samma gång längre och kortare än som var meningen. 

Jag behöver inte minnas allt. 

Jag räknar åren och forsätter att räkna. Sorgen är och pågår. Ibland synlig och högljudd, oftast tyst och vilande. Jag skriver det jag kommer ihåg, som det hände eller inte hände. Jag behöver inte minnas allt. Det är när jag lämnar berättelsen ofärdig och öppen som du kommer till mig.

Krönika av Maria Andersson Lundell. Sångerska, låtskrivare och gitarrist i rockgruppen Sahara Hotnights. Publicerad i Rädda Livet nummer 2 2020.

Läs fler personliga berättelser