Fakta
- Inför en transfusion är det viktigt att veta vilken blodgrupp man har.
- Alla blodprodukter ges som dropp direkt in i ett blodkärl.
- Det är ungefär tre procent av befolkningen som ger blod.
Blodtransfusion är ofta en del i behandlingen av cancer. Både en cancersjukdom i sig och cancerbehandling med till exempel cellgifter, cytostatika, och strålbehandling kan ge anemi (blodbrist) och brist på trombocyter (blodplättar).
Blodtransfusion innebär att någon får blod som någon annan har givit. Det görs för att hjälpa de som har behov av det på grund av till exempel en sjukdom, olycka eller operation.
Blodet som ges av blodgivaren delas upp i olika delar. Det gör det möjligt att till exempel ge en transfusion med bara röda blodkroppar eller bara plasma. Vilken blodprodukt som ges beror på vad mottagaren behöver.
Många som har cancer behöver någon gång under sin behandling en blodtransfusion. Både sjukdomen i sig och behandlingen kan ge anemi (blodbrist) och brist på trombocyter (blodplättar).
De vanligaste symtomen vid anemi är
Brist på blodplättar ger inte alltid symtom men kan ge symtom som
Blodtransfusioner ges när någon har blodbrist. Det kan vara som följd av en sjukdom, vid en operation eller efter en olycka.
När någon lider av anemi finns det för få röda blodkroppar i blodet. Då kan en blodtransfusion öka antalet röda blodkroppar och förbättra syretransporten i kroppen.
Blodsjukdomar som cancerformen leukemi påverkar ibland hur blodceller bildas i kroppen. Då behövs också behandling med blodtransfusioner.
En del cancerbehandlingar, som cytostatika och strålbehandling, kan också påverka blodbildningen och göra att man behöver blodtransfusion.
Blodvärdet (Hb) är ett viktigt mått på blodets möjlighet att transportera syre. När blodvärdet sjunker så mycket att det ger symtom eller riskerar att leda till sjukdomar, som kärlkramp eller hjärtinfarkt, ger man röda blodkroppar (erytrocytkoncentrat) för att förhindra det.
Hur lågt blodvärde en person kan ha innan man får symtom varierar. Därför går det inte att sätta en allmän gräns för när det är dags att få blod som gäller för alla.
Blodvärdets gräns kan till exempel behöva ligga lite högre för personer som har både en cancersjukdom och någon annan sjukdom, som hjärtsjukdom.
Vanligtvis ligger gränsen för blodvärdet (Hb) mellan 80 och 100 gram per liter innan en blodtransfusion behövs.
Blodplättar behövs för att det ska kunna bildas sårskorpor när det blöder. Trombocytvärdet (B-TPK) mäts genom att titta på antalet blodplättar per nanoliter blod. Enheten uttrycks som 10 upphöjt i 9 per liter.
Transfusion av blodplättar ges till exempel när en cancersjuk har lågt trombocytvärde och blödningar som blödningar i munslemhinnan, näsblod, blod i urinen eller små hudblödningar.
Trombocytransfusion kan också ges om trombocytvärdet är så lågt att den som är sjuk riskerar att få en blödning.
Personer med låga trombocytvärden som ska göra ett ingrepp som kan riskera att sätta igång en blödning kan behöva en trombocyttransfusion innan ingreppet görs. Det kan vara inför en operation eller innan ett tandläkarbesök där en tand ska dras ut.
Blodplasma innehåller ämnen, så kallade koagulationsfaktorer, som stoppar blödningar i kroppen.
Transfusion av blodplasma ges framför allt vid större blödningar (eller brännskador) när man har förlorat en stor mängd koagulationsfaktorer. Det är inte vanligt att få en transfusion av blodplasma när man är sjuk i cancer.
Vita blodkroppar (leukocyter) ges inte via transfusion.
Man brukar filtrera bort så mycket som möjligt av de vita blodkropparna från alla övriga blodprodukter som ges via transfusion. Det görs för att minska risken för så kallad HLA-immunisering.
HLA står för "Human Leukocyte Antigen" och är proteiner som finns på ytan av nästan alla kroppens celler. De här proteinerna spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa immunsystemet att känna igen vad som är en egen cell och vad som är en främmande inkräktare, som en bakterie eller virus.
När någon får en blodtransfusion kan det hända att det kommer in främmande HLA-proteiner från en annan person i blodet. Kroppen kan då reagera genom att producera antikroppar mot det här främmande HLA-proteinet.
Det här kallas för HLA-immunisering och kan leda till att den som får blodet kan reagera negativt på givarens blod vid nästa transfusion.
Alla olika typer av blodprodukter ges som dropp direkt in i ett blodkärl vid en transfusion. Om den som ska få blodet har en central infart som Picc-line, CVK eller SVP går det bra att ge transfusionen där.
Om det inte finns en central infart för en sjuksköterska med hjälp av en nål in en plastkateter i armens blodkärl som blodet, trombocyterna eller plasman kan ges i.
Själva transfusionen gör inte ont, men om blodet är kallt kan det kännas. Om det är obehagligt kan transfusionen pausas en stund så att blodet hinner bli lite mer rumstempererat.
Blodplättar är rumstempererade när de hämtas från Blodcentralen.
Transfusion av röda blodkroppar (så kallat erytrocytkoncentrat) är det som de flesta förknippar med att få blod. De röda blodkropparna ligger i plasma och en näringslösning och varje påse blod brukar innehålla 250-300 milliliter vätska.
Vanligtvis tar det ungefär en timme att få en påse blod, men det kan variera.
Det kan till exempel ta längre tid om den som får blodet har hjärtsvikt eftersom man då inte vill öka blodvolymen för snabbt.
Transfusionen får inte ta mer än fyra timmar. Det är för att när droppslangen förs in i blodpåsen bryts det slutna systemet och det finns risk för att bakterier kan komma in i påsen och växa till där.
Vid en planerad blodtransfusion är det vanligt att ge två påsar blod, men doseringen blir allt med anpassad efter mottagarens behov.
Vanligtvis stiger blodvärdet (Hb) med ungefär 10 gram per liter för varje påse blod man får.
När man får transfusion av blodplättar (trombocyter) ligger de i plasma och en tillsatslösning. En påse blodplättar brukar innehålla ungefär 200 milliliter.
Blodplättarna ska droppa in snabbt och en transfusion brukar ta runt 30 minuter. Precis som vid transfusion av röda blodkroppar kan hastigheten behöva justeras beroende på hur mycket vätska kroppen tål att ta emot.
Trombocytvärdet i blodet, TPK, brukar öka med 20-30 x 10 upphöjt i 9/liter efter en påse trombocytkoncentrat.
Innan en transfusion behöver några förberedande kontroller göras. Kontroll av blodgrupp måste alltid ha genomförts innan man kan ge en transfusion.
Det är viktigt att veta vilken blodgrupp en person har inför en transfusion. För att ta reda på det tas ett blodprov.
Blodgrupperna delas in i A, B, AB och O (noll). De delas också in i Rh-positiv eller Rh-negativ.
Det som bestämmer vilken blodgrupp man har är proteiner som kallas för antigener på blodkroppens yta. Blodgrupp A har A-antigen, B har B-antigen, AB har både A och B-antigen och blodgrupp O saknar både A och B på sin yta.
Det finns även andra antigener på blodkropparnas yta. Ett sådant är Rh-antigenet. Om man har det är man Rh-positiv och om Rh-antigenet saknas blir man Rh-negativ.
Förutom antigener finns det också proteiner som kallas antikroppar i blodet. Om någon till exempel har blodgrupp A har personen antikroppar som angriper blod från blodgrupp B. Det är därför det är viktigt att ge rätt blod till rätt person.
I nödsituationer kan alla ta emot blod från blodgrupp O som är Rh-negativt.
BAS-test står för Blodgruppering, Antikroppsscreening och Säkerhetskontroll. Det är ett blodprov som måste tas innan man kan få en transfusion av röda blodkroppar.
Det är en extra säkerhetskontroll där man också tittar på om det finns några oväntade antikroppar mot röda blodkroppar i mottagarens blod.
En BAS-test är på de flesta ställen i Sverige giltig i fem dygn. Om det behövs en ny transfusion efter fem dygn måste ett nytt prov tas. Anledningen är att det finns risk för att det bildas nya antikroppar efter varje transfusion.
Ibland tas provet för BAS-test någon dag innan blodet ges. Om provet tas i samband med att man ska få blod får man vänta ett par timmar medan provet analyseras innan transfusionen kan ges.
Om man hittar oväntade antikroppar mot röda blodkroppar vid BAS-testet måste ett MG-test göras. MG står för Mottagare-Givare-test.
Vid ett sådant test kontrolleras mottagarens blod mot de specifika blodpåsar som ska ges för att kontrollera att det inte blir en oönskad reaktion.
Biverkningar vid blodtransfusioner är ovanliga, men förekommer ibland. Varje gång någon ger blod undersöks det för virus som
Det utförs också blodgruppskontroll och Hb-mätning av blodet. Här är några av de biverkningar som kan uppstå:
Man kan drabbas av lätta allergier, som klåda och utslag. Det kan också hända att man får svåra allergier, som andnöd, blodtrycksfall och hjärtklappning.
Ofta vet man inte vad allergin beror på, men det kan bero på antikroppar mot plasmaproteiner.
Symtom som feber, frossa och rodnad i ansiktet kan bero på att den som har fått blodet har så kallade leukocytantikroppar eller att blodet blivit förorenat med bakterier.
Blod som ska användas till transfusioner förvaras i kylar som har säkerhetslarm. Det gör att blodet håller rätt temperatur och det är mycket ovanligt att det växer bakterier i det.
Man kan drabbas av hemolys som kan leda till blodbrist. Hemolys kan göra att du får ikterus, gulsot. De vanligaste symtomen på blodbrist är trötthet och andfåddhet.
Hemolys innebär att de röda blodkropparna går sönder och det kan uppstå både akut och en tid efter transfusionen.
Akut hemolys kan uppstå om blodet innehåller så kallade gram-negativa bakterier som orsakar en blodförgiftning (sepsis) eller om blodet inte passar den som har fått blodet.
Vid fördröjd hemolys kommer hemolysen först efter en tid. Det kan uppstå om den som har fått blodet har antikroppar mot röda blodkroppar.
Om blodcirkulationen i kroppen blir överbelastad kan man få symtom som andnöd, vätska i lungorna, syrebrist, hjärtklappning, högt blodtryck och svullna fötter.
Komplikationen kan uppstå om blodet har droppat in snabbare än vad kroppen tål. Den här biverkningen kan framför allt drabba äldre personer och små barn.
Det är ungefär tre procent av befolkningen som ger blod men alla kan behöva få blod en eller flera gånger under livet.
Många tror att blod framför allt används vid olyckor, men så är det inte.
Ungefär 45 procent används till de som är sjuka i cancer eller som har kroniska sjukdomar. Nästan lika mycket går till planerade operationer, som vid canceroperationer. Knappt 10 procent används inom intensivvården, till exempel vid olyckor.
I svensk sjukvård används en blodpåse i minuten dygnet runt, året om. Därför behöver fler ge blod. Om du är 18-60 år och frisk är chansen stor att du kan ge blod.
De som har eller har haft cancer kan inte bli blodgivare, men närstående kan ge blod.
Blodet består av blodkroppar. Röda blodkroppar, erytrocyter, vita blodkroppar, leukocyter och blodplättar, trombocyter.
Vätskan som blodkropparna lever i kallas för plasma.
Hittade du informationen du sökte?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.