”Jag kunde inget om cancer. Nu kan jag för mycket.”

Samuel Edin, 28 år, bor i Haninge tillsammans med sin flickvän Beatrice. Sommaren 2021 diagnostiserades han med spridd testikelcancer. 

Testikelcancer utgör mindre än 1 procent av alla cancerfall, men är den vanligast förekommande cancern bland unga män i åldrarna 15-35 år. I Sverige rapporteras ungefär 360 fall av testikelcancer per år. Sedan slutet av 1970-talet har det skett en dramatisk förbättring av överlevnaden från 10 procent till drygt 95 procent. 

Trots operationer och behandlingar har Samuel fortfarande tumörrester kvar i kroppen, men han är försiktigt hoppfull.

– Jag vill att folk ska förstå att det inte är över bara för att behandlingen är klar, att alla drabbas olika, och att det är okej att prata om det. 

Allas beteende förändrades.

Det var en öm knöl i testikeln som fick Samuel att söka vård. Men vägen till rätt diagnos var onödigt lång och besvärlig. Månaderna gick, och när smärtan från testikeln spred sig till ryggen och fick Samuel att vakna om nätterna åkte han till slut in till sjukhuset på en akuttid. Efter undersökning och prover misstänkte man först njurbäckeninflammation.

– Men sen gjordes en magnetröntgen, och jag märkte att man upptäckte något nytt. Allas beteende förändrades.

Samuel fick ett eget rum, och när två läkare kom in tillsammans hade han på känn vad de skulle säga.

– De berättade mycket riktigt att jag hade cancer, och att den var spridd till lever och lungor. Den var även spridd till hjärnan och lymfkörtlarna, men det visste man inte då. 

I väntan på att mamma Monica skulle komma till sjukhuset satt Samuel ensam på sin sjukhussäng och grät. Han var 27 år gammal och visste inte om han skulle överleva.

– Regnet smattrade mot fönstret. Det låter klyschigt, jag vet, men så var det.

En tid av intensiva cellgiftsbehandlingar följde. Beatrice och Monica var ett viktigt stöd, men allt försvårades av coronarestriktionerna.

– Mellan behandlingarna kunde vi ses utomhus, berättar Monica. Men på vintern blev det bara korta stunder. Vi stod två meter från varandra, med munskydd, och jag kunde bara se hans ögon. Jag såg att han var så ledsen. Att inte få kramas i det läget.

Högdosbehandlingar följdes av stamcellstransplantationer, och därefter en bukoperation. En ett kilo tung tumör togs bort, stor som en skosula av storlek 43.

– Den hade legat bakom magsäcken och tryckt på en nerv. Det var därför jag hade haft så ont i ryggen.

Sedan följde två lungoperationer, där tumörer skulle avlägsnas från båda lungorna. Den första operationen gick bra, men efter den andra kollapsade Samuels lunga. Han fick en backventil inopererad och lungan repade sig.

– Jag har fortfarande tumörrester kvar, det går inte att ta bort allt utan att sätta in nya lungor. Men man har fokuserat på att få bort de mest aktiva delarna.

Operationerna var avklarade, sommaren var på väg och läget såg ljusare ut.

– Jag glömmer aldrig när Samuel hade fått första coronasprutan och en lunginflammationspruta, berättar Monica. Då sa han: ”Mamma, vi får kramas nu.” Och så kramades vi, jättelänge…

Ett något mer normalt liv kunde ta sin början. Samuel hade fått tillbaka sitt hår, som nu hade blivit lockigt istället för rakt. Trots biverkningar som trötthet, värk i kroppen och stickningar i benen kunde han tillsammans med Beatrice återuppta ett av parets stora intressen: att vara ute i naturen. 

– Vi älskar att vara ute och röra på oss. Jag måste ut, även om det tar på krafterna.

När himlen öppnade sig och blev röd plockade Samuel fram en ring.

Av en slump hade Beatrice upptäckt att årsdagen för Samuels cancerbesked sammanföll med datumet för deras första gemensamma dejt ett par år tidigare. Jubileet firades med en romantisk tältutflykt utanför Arvidsjaur, med popcorn i stormkök och en flaska champagne som legat på kylning i vattnet. När himlen öppnade sig och blev röd plockade Samuel fram en ring. Och så förlovade de sig.

– Återigen: Klyschigt, men så var det, säger Samuel och ler.

Han arbetar numera 100% som projektledare på HSB, vilket fungerar bra tack vare en flexibel arbetssituation med stora möjligheter till hemmajobb. 

– Vissa dagar åker jag in till kontoret i stan, när jag ska hålla i möten till exempel.

En gång i veckan får Samuel avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). Ett team med sjukvårdare kommer hem och tar prover, vaccinerar mot barnsjukdomar med mera. Med jämna mellanrum besöker han sjukhuset för undersökningar och röntgen av lungor, buk och hjärna.

– Och så tar jag smärtstillande och nervlugnande på grund av domningar i benen efter högdosbehandlingarna. Hela tiden är det som om benen sover och jag har sockerdricka i dem.

– Det är skönt att få prata om hur jag mår, även om det är en svår fråga. Jämfört med när det var som värst mår jag mycket bättre. Men jag är ordentligt omskakad till kropp och själ och lider av ett antal biverkningar.

Den mentala belastningen har naturligtvis också inneburit en stor påfrestning.

– Jag kunde inget om cancer innan jag fick det. Nu kan jag för mycket.

Som många andra unga par drömmer Samuel och Beatrice om att skaffa barn. Behandlingen har gjort Samuel steril, och de funderar nu på att ta hjälp av IVF.

– Jag upplever att det finns ett stigma kopplat till sterilitet, och tycker att det ska vara okej att prata om det också, säger Samuel.

För Samuel och Beatrice har erfarenheterna även inneburit värdefulla lärdomar.

– Vi oroar oss inte för sånt vi oroade oss över förut. Nu vet man vad som verkligen betyder nåt, säger Beatrice.

– Tid är allt vi har, det gäller att använda den rätt, fyller Samuel i. Det är en av de viktigaste insikterna. Att prioritera rätt saker. Lyfta andra. Visa tacksamhet.