Upptäckten räddar tiotusentals liv

”Jag hade blivit erbjuden en plats på Nobelpristagaren Tomas Lindahls labb i London, men tackat nej. Nu satt jag istället i Sheffield, mitt i England, och undersökte hamsterceller i mikroskop. Inte alls lika prestigefullt som London, men med större frihet för en ung forskare i början av sin karriär. Jag fick forska om det jag ville. Jag var rätt ensam om att tycka att det var ett intressant ämne.

Inte heller min chef i Sheffield förstod varför jag ville slösa bort min tid på proteinet PARP; ett dött fält. Men han lät mig hållas. Ibland undrade jag om han kanske hade rätt. Forskning är mycket bakslag, det är lätt att börja tvivla.

Cellodlingsarbetet tar mycket tid. När flera experiment pågår samtidigt blir det långt över hundra petriskålar att sköta om, så jag hade Dan, en labbtekniker, som hjälpte mig med det praktiska.

Labbet var hans brödjobb, det han egentligen brann för var dansen och sitt DJ:ande. Han var ute och spelade nätterna igenom och gick omkring lite i dvala om dagarna. Han kunde sitt jobb och följde mina instruktioner, men var inte speciellt intresserad av att sätta sig in i vad allt egentligen handlade om. 

En dag i februari 2003 stod han i min dörr med en beklagande min.

– Det blev något fel i experimentet. Alla cellerna dog.

Suck. Ännu ett bakslag. Vi tittade tillsammans. I skål efter skål var cellerna döda. Men inte alla, visade det sig.

– Alla i kontrollgruppen lever ju? invände jag.

– Ja, men alla de andra dog.

Han tog för givet att något gått snett, det var tydligt. Men det fanns en annan möjlighet: att cellodlingarna dött av den molekyl som vi hade tillsatt. Alla skålar med cancerceller var döda, alla skålar med friska celler hade överlevt – tänk om vi hittat en substans som bara skadar tumörceller!

Det är ju den stora utmaningen i cancerforskning: att hitta något effektivt som ändå är skonsamt mot resten av kroppen. Upphetsad försökte jag förklara för honom. Vi drog snabbt igång nya experiment för att få visshet.

Det här är det stora genombrottet.

Det hann bli mars och vår innan vi fick resultat. Sheffield är inte alltid charmigt, men just den här tiden på året, när solen och värmen kommer tillbaka och påskliljorna blommar i tusental – då är stan till sin fördel och man tar gärna sin after-work-öl ute i eftermiddagssolen i pubens trädgård.

En eftermiddag stod teknikern på mitt rum igen. Han hade gjort om vårt experiment med lägre doser av substansen och vi såg samma resultat. Nu kunde vi också vara säkra på att det fanns en koppling: cancerceller som fått en högre koncentration av substansen dog fortare. Det mest anmärkningsvärda var att även låga doser dödade cancercellerna effektivt. De var mer än tusen gånger känsligare än friska celler.  

Jag började inse vidden av upptäckten och deklarerade högtidligt för teknikern:

– I dag är en historisk dag. Vi har gjort något fantastiskt. Det här är det stora genombrottet!

Han tittade klentroget på mig. Men jag fick rätt. 

Preparatet som vi använt i skålarna kallas PARP-hämmare. Den gör att ärftliga cancrar som tappat en av två viktiga gener – BRCA1 och BRCA2 – får irreparabla DNA-skador. Det var därför cancercellerna dog, men inte de friska cellerna. Upptäckten har lett till att PARP-hämmare i dag räddar livet på tiotusentals människor runtom i världen, framförallt med den ärftliga formen av cancer i bröst, äggstockar, bukspottskörtel eller prostata.”

Om Thomas Helleday

Thomas Helleday är professor i translationell medicin och kemisk biologi vid Karolinska institutet och gästprofessor vid Universitetet i Sheffield. Han har tidigare varit professor vid Stockholms universitet, University of Sheffield och University of Oxford. Thomas Helleday har tilldelats en rad vetenskapliga priser och utsågs av Cancerfonden till Årets Cancerforskare 2016. 

Thomas Helleday är medförfattare till studier som har citerats totalt mer än 28 000 gånger. 

Fakta: PARP-hämmare 

PARP-hämmare hindrar cancerceller som saknar någon av generna BRCA1 eller BRCA2 att reparera skador på DNA. Sådana skador uppstår hela tiden, och om de inte repareras dör cellen.

Efter upptäckten 2003 ledde fortsatt forskning och så småningom kliniska prövningar till att den första PARP-hämmaren blev godkänt läkemedel i Europa 2014. I Sverige behandlades mer än 350 patienter med PARP-hämmare 2020.