Cancerforskarens flykt från krigets Ukraina

Victoria är uppvuxen i Poltava och arbetade som forskare och professor på Poltava State Medical University när kriget bröt ut.

Hon beslutade sig snabbt för att ta med sig sin son och lämna landet innan gränserna skulle stänga. 

Forskar på mutationer i cancerceller

I sin forskning i Ukraina använder sig Victoryia av bioinformatiska metoder för att analysera stora dataset som beskriver hur cancerceller reagerar på cancerbehandling. 

Här i Sverige gör hon samma sak, fast inom cancerforskaren och professorn Thomas Helledays MTH1-projekt. 

Forskning annorlunda i Ukraina

– I Ukraina har forskare mycket mer undervisning och lyder under Utbildningsministeriet. Det är också mycket mindre pengar till forskning där, vi har svårt att få anslag, säger Victoryia.  

Inga av hennes kollegor från universitetet har lyckats fly. Victoriya berättar att hon tog sig ut i rättan tid.

– Nu är vägarna avstängda och få tåg går från Poltava till gränsen. Dessutom måste man åka genom Kyev, vilket skulle vara mycket farligt just nu. 

Mödrar försöker ta ut sina cancersjuka barn över gränsen, men det är oerhört svårt.

– Det går inte att säga vad som kommer hända med cancerforskningen och cancervården i Ukraina nu. Kriget tar över allt. Jag hör om mödrar som försöker ta ut sina cancersjuka barn över gränsen, men det är oerhört svårt. 

Tvingades lämna sonen vid gränsen

När Victoryia och hennes son kom fram till gränsen i Polen blev sonen stoppad. Inga män mellan 18 och 60 får lämna landet. Victoriya korsade gränsen själv och lämnade sonen, som är 24 år, hos vänner i staden Liviv. 

Det går inte att känna sig lugn eller lycklig så länge det här pågår. 

– Jag har kontakt med honom varje dag. Han bor med vänner, nio personer i en etta. Ännu så länge fungerar internet och vardagen i Liviv, berättar Victoriya. 

– Jag vaknar på nätterna och läser nyheterna från Ukraina. Scrollar på dagarna. Det går inte att känna sig lugn eller lycklig så länge detta pågår. 

Victoriya fick bara med sig en ryggsäck med saker när hon lämnade sitt hem. 

Det första hon gjorde när hon kom över gränsen till Polen var att mejla Thomas Helleday, sin handledare när hon var i Sverige och gjorde sina Post doc-studier 2015. Som tur var svarade han snabbt att hon var välkommen att komma tillbaka. 

– Att komma till Sverige var som att komma tillbaka till det jag hade 2015, då jag var här senast. Det är säkert här. Människor här är intelligenta, forskningen är intressant och miljön är kreativ men mitt hjärta är tungt, säger Victoryia.

Människor här är intelligenta, forskningen är intressant och miljön är kreativ men mitt hjärta är tungt. 

Victoryia berättar att hon har kontakt med sina kollegor i Poltava och att de hade många internationella studenter från Indien, Afrika, totalt från runt trettio olika länder, på universitetet innan kriget.

De utländska studenterna har lyckats ta sig till sina hemländer igen, men det var inte lätt. Nu försöker kollegorna starta upp undervisningen igen, trots kriget.  

– Det är en väldigt svår och farlig situation. Flyglarmen går hela tiden, människor tar sig ner i skyddsrummen och ska samtidigt försöka överleva i sina vanliga liv. 

När Victoriya ringde från gränsen blev Thomas glad.  

– Jag hade tänkt på henne och blev väldigt lättad när hon ringde.  

Samtidigt blev han orolig och funderade på var hon skulle ta vägen? Var skulle hon bo, hur skulle hon få pengar? Han visste samtidigt att hon behövde komma hit.  

Thomas kontaktade styrelsen i sin stiftelse för medicinsk forskning och frågade om den kunde bevilja ett stipendium för att kunna ta hit Victoryia som forskare. 

Styrelsen sa omedelbart ja. 

Stiftelsen är ideell och syftet är att ”belöna allmännyttig vetenskaplig forskning inom fältet för medicin, med särskilt fokus på framtagandet av nya behandlingar ur ett biologiskt perspektiv”. 

– Styrelsens besked gjorde att jag kunde skicka en inbjudan från Karolinska Institutet till Victoriya som gjorde det lättare för henne att ta sig till Sverige. 

– Det behövde verkligen gå snabbt, hon behövde ju ha papperna omgående, berättar Thomas Helleday.

Dagen efter kom hon hit. 

Thomas Helleday erbjöd Victoryia att bo i hans sommarhus men eftersom det ligger en bit från stan hittade hon ett eget boende närmare Karolinska Institutet med hjälp av kontakter hon hade i Stockholm.

Många kontakter med myndigheter

Väl i Sverige var det mycket som behövde fixas, försäkringar, bankkonto, kontakter med Migrationsverket, Skatteverket och myndigheter. Athina Pliakou, som själv kommer från Grekland och arbetar som research coordinator på labbet hjälpte till med allt. 

– Det hade varigt betydligt lättare om det fanns en mall för allt man behöver göra, säger Athina. Det tog dagar, åtskilliga mejl och telefonsamtal för att lösa allt. 

Victoryia hyllar sina kollegor och all hjälp hon fått. 

– Mina kollegor har varit fantastiska. Jag har fått hjälp med allt ifrån pappersarbete till kontakter med myndigheter. Jag hade bara med mig en ryggsäck när jag kom. 

 Det enda jag önskar nu är att kriget ska upphöra. Allt annat är oviktigt. 

– Jag är priviligerad och hade tur som lyckades ta mig ut. Jag bestämde mig snabbt, flydde innan tåg och bussar slutade gå och tog bara med mig det mest nödvändiga.

– Det enda jag önskar nu är att kriget ska upphöra. Allt annat är oviktigt. 

Journalist Sanna Percivall