Tomas Lindahl säger att vi inte slåss mot cancer, utan samarbetar med kroppen. Möt Nobelpristagaren som har hjälpt oss att förstå hur cancer uppkommer.
Tomas Lindahl har haft stor påverkan på cancerforskningen. I hög utsträckning handlar hans forskning om vad som sker i cellernas DNA.
– Viktiga framsteg har gjorts under senare år. Vi vet nu att nästan all cancer beror på skadliga mutationer i arvsmassan. Det gör att vi med biokemiska tekniker kan angripa problemet, säger han.
Den kunskapen har bland annat läkemedelsutvecklare tagit fasta på och därigenom har nya cancerläkemedel riktade mot specifika mutationer kunnat tas fram.
Tomas Lindahl trodde redan för 50 år sedan att DNA inte var stabilt och oförstörbart. Det var han ganska ensam om då. Själv säger han att hans forskningsfält ansågs ligga i bakvattnet. Ett sidospår som få trodde på.
– Det är väl den vanliga reaktionen när man säger något underligt och oväntat. I efterhand är det ganska uppenbart att det hela tiden blir skador på DNA. På en dag blir det tusentals fel i varje cell. Men kroppen löser det genom olika typer av reparationer. Det går till på flera sätt och antagligen har inte alla typer av reparationer blivit identifierade ännu, säger han.
På en dag blir det tusentals fel i varje cell.
Han tilldelades Nobelpriset i kemi 2015 (tillsammans med Paul Modrich och Aziz Sancar). De fick utmärkelsen för att de på molekylär detaljnivå hade kartlagt hur celler lagar skadat DNA och felsäkrar den genetiska informationen.
Tomas Lindahls bidrag handlade om upptäckten av ett molekylärt maskineri som lagar DNA när någon kvävebas i DNA-molekylen har tagit skada.
När cancer uppkommer har reparationen misslyckats och cellerna börjat utvecklas på ett sätt som är farligt för kroppen.
– Skador i DNA uppstår spontant i kemiska processer. Vi kan inte förhindra den processen, men genom att förstå hur cancer uppkommer kan vi hitta den på ett tidigt stadium. Men cancer kommer aldrig att försvinna, det kommer alltid att vara en del av vårt liv, säger Tomas Lindahl.
Att han skulle bidra till att knuffa den moderna cancerforskningen framåt var det få som trodde när han började.
– Jag sysslar med grundforskning och det är där de stora lösningarna finns. Utan grundforskning skulle det snabbt bli stopp på mycket av cancerforskningen. Men jag trodde mig tidigt kunna se att mina experiment med DNA kunde leda till att vi förstod hur cancer uppstår.
Även om det sambandet verkade dunkelt för många fick Tomas Lindahl tidigt ekonomiskt stöd för sin forskning, inte minst från Cancerfonden.
– Cancerfonden trodde på mig. Det var avgörande, säger han och fortsätter:
– Det är inte så känt som det borde vara, att utan det här stödet för forskning skulle vi inte få fram nya upptäckter. Själv hade jag inte kunnat fortsätta om jag inte fått anslag.
Egentligen hade Tomas Lindahl ingen tanke på att bli forskare. Han skulle bli läkare men när han fick pröva på mikrobiologi och biokemi tillbringade han mer och mer tid i labbet.
Forskningen kändes inte ens som ett jobb, utan som en hobby. Och han bytte yrkesbana.
– Det som fascinerade mig var att det är möjligt att hitta saker som ingen annan tidigare känt till. Jag hade tur som på ett tidigt stadium fick börja med DNA-forskning. Vi vet ju att DNA är den substans som bär vår livsinformation. Hur det går till och hur den informationen kan bevaras måste vara intressant för många, tänkte jag. Så det ville jag undersöka.
Cancer kommer alltid att vara en del av vårt liv.
Envishet har varit en viktig egenskap i det arbetet. Eftersom naturen ibland slår en på fingrarna, som Tomas Lindahl säger. Det kan vara deprimerande att lägga ner månader av jobb på en idé som visar sig inte hålla. Och är idén riktigt originell är den antagligen fel. Det måste vara andra som har tänkt samma sak för att den ska vara värd att arbeta vidare med. Men när det går bra är allt förlåtet.
– Med lite tur och intuition kan man komma på något viktigt och öppna ett nytt forskningsområde. Då bidrar man med ny kunskap om den värld vi lever i.
– Det är en mycket bra känsla, tillägger han.
– Den känslan har varit en viktig drivkraft för mig. Vad vill man göra med sitt liv? Hur vill man bli ihågkommen? Vad kan man göra för att inte bli alldeles bortglömd? Det ena är att få barn och barnbarn. Det andra är att åstadkomma någonting som kommer att finnas kvar som ett viktigt livsverk.
Tomas Lindahl har fyllt 83 år. Han har fortfarande uppdrag som rådgivare i forskningsprojekt i såväl Sverige som i Italien och England, där han är bosatt sedan början av 80-talet.
Förutom forskningen är musik ett stort intresse. Han klassificerar sig som en god amatörpianist och spelar både klassiskt och jazz. Men åldern har börjat göra sig påmind. Tyvärr blir det inte så mycket spelat längre. Efter 80 är inte energin densamma. Det är en del av åldrandet, säger han och gör en koppling till sin forskning.
– Vi får mer och mer bevis för att våra cellers åldrande huvudsakligen beror på DNA-skador. För att förstå sjukdomar hos äldre måste vi förstå DNA-skador och DNA-reparation, det tror jag är hela nyckeln till kunskapen om åldrandet.
Forskningen är på god väg. Allt fler kommer att leva allt längre, menar han.
– En god och realistisk möjlighet är att de flesta människor som lever nu borde kunna bli 100 år gamla. Med bra mental verksamhet till slutet.
– En central aspekt av åldrandet är att vi får cancer. Cancer är direkt relaterat till åldrande. Jag har bidragit till förståelsen av varför cancer uppstår och att det kommit fram nya läkemedel är ett resultat av det.
Utan stödet skulle vi inte få fram nya upptäckter.
Läkemedel i kombination med tidig upptäckt är grunden för ett långt liv.
– Jag tycker det är missledande att säga att vi ska ”slåss mot cancer” eller ”vinna kriget mot cancer”. Den mesta cancer vi drabbas av går inte att undvika. Men genom att hitta cancern så tidigt som möjligt kan vi hjälpa kroppen att reparera sig själv. Vi slåss då inte mot cancern, utan vi samarbetar med kroppen.
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
