”Jag är glad att vi kunde finnas där hela vägen”

Jag var 19 år och skulle precis börja studera till läkare i Spanien när pappa fick beskedet att han hade en elakartad tumör i urinblåsan. Jag hade aldrig kommit i kontakt med cancer på det sättet tidigare och oroade mig inte jättemycket.

Pappa ville att jag skulle fullfölja drömmen.

Tumören opererades bort – sedan var det i princip bra. Men det dröjde inte länge innan återfallet kom och nya tumörer upptäcktes i buken. I den stunden bestämde jag mig för att skjuta upp planerna på att bli läkare. Först ville jag lägga drömmen helt åt sidan men pappa sa: "Nej, gör inte det."

Pappa var min bästis under hela uppväxten. Jag var lite av pappas flicka. Vi var tighta redan innan pappa blev sjuk men kom varandra ännu närmare under sjukdomsperioden. Pappa drev restaurang och jag började jobba med honom. Han lärde mig att baka pizza.

Pappa älskade att hjälpa andra. 

Det är inspirerande att arbeta med någon som brinner för sitt jobb som han gjorde. Pappa älskade också att hjälpa andra.

Vi brukade skoja och säga att han borde byta restaurangskylten mot en där det stod Migrationsverket eftersom han hjälpte så många nyanlända och vägledde dem. 

I drygt två år var pappa sjuk. Hela tiden var han noga med att vi andra inte skulle oroa oss. Jag och mina bröder levde på hoppet. Men hösten 2014 fick vi besked på sjukhuset att man inte kunde göra mer för pappa.

Jag minns det så starkt när överläkaren sa att det krävs mirakel, och att hon inte trodde på mirakel. Mamma föll ihop. Jag var så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga.

Pappa låtsades inte bry sig, men efter att han och mamma kommit hem satt han ensam i trädgården och grät. Det var så klart rätt av läkaren att säga som det var, men det finns olika sätt att uttrycka sig och jag har svårt att förstå att hon valde just de orden. 

Plötsligt rörde pappa högerarmen.

Efter det dröjde det bara fem veckor. Pappa dog på fars dag. Hela familjen var samlad på sjukhuset men jag ville fortfarande inte tro att skulle vara slut snart.

Pappa hade inte rört sig på två dagar men plötsligt lyfte han högerarmen så att även handen som legat under täcket blev synlig och jag kunde hålla den.

Pappa tittade på mamma, sedan slutade han andas. Jag kastade mig på pappa. Jag inbillade mig att han inte var död. Jag sa till mamma "han andas, titta på bröstkorgen".

Jag är glad att vi kunde finnas där hela vägen. Tiden efter var jag i chock. Jag grät när pappa gick bort men inte dagarna därpå. Allt kändes overkligt. Ett bra tag väntade jag mig varje dag att pappa skulle komma hem från jobbet.

Inom familjen pratade vi inte så mycket. Jag tror att alla kände "jag vill inte att de ska må sämre på grund av att jag mår dåligt". Jag hanterade sorgen i min ensamhet och skrev av mig på Instagram.

Jag saknar pappa hela tiden men extra mycket vid speciella tillfällen. Som när jag gifte mig, ett halvår efter att pappa dött. Vi hade tänkt skjuta upp bröllopet, men enda gången jag och pappa pratade om att han kanske skulle dö sa han att vi skulle fullfölja våra bröllopsplaner, även om han skulle gå bort.

Det som skänker tröst nu är att pappa slipper lida och det gläder mig att så många andra tyckte om honom.

För en tid sedan var jag hos en läkare som uttalade mitt namn fel. När jag rättade honom sa han att han kände en man med samma efternamn, som hette Younes. "Han var en bra man". Jag hade aldrig träffat läkaren tidigare men det gjorde mig så glad att höra honom säga så.

Berättat för Lina Norman 

Läs fler personliga berättelser