”Jag trodde inte män kunde få bröstcancer”

Det var en försommardag för två år sen som Charles Listam kände en knöl i sin ena bröstvårta hemma i huset på Ornö, i Stockholms södra skärgård. Hans fru Therese rådde honom att få den undersökt. 

– Den kändes som en hård grön ärta. Jag trodde det var en fettknöl och hade inga tankar om att det kunde vara cancer, säger Charles. 

Läkaren på Handens sjukhus kände och klämde på knölen men var osäker på vad det var och skickade en remiss till Bröstcentrum på Södersjukhuset. Där fick Charles göra mammografi och biopsi. 

Allt svartnade

Några veckor senare blev Charles kallad på möte där läkaren konstaterade att han hade bröstcancer. 

– Det var en speciell dag. En dag jag aldrig glömmer. Först tänkte jag att jag skulle lyssna och ta in det läkaren sa. Men tillslut märkte jag att jag inte hörde vad hon sa. Allt svartnade. Hon sa att jag kanske skulle lägga mig ner. Att jag såg lite blek ut. 

Efter en stund liggandes på britsen kvicknade Charles till och satte sig upp. 

– Det var som att sju svåra år hade susat igenom mitt huvud. 

Läkaren berättade hur behandlingsplanen skulle se ut och hur den närmsta tiden skulle bli. Efter samtalet med läkaren gick Charles ner till bilen på parkeringen. När han startade den drog radion igång. Låten ”Forever young” med Alphaville spelades. Med den låten i högtalarna började Charles köra hem till huset på Ornö. 

Tårarna började rinna 

Hemma möttes han av Therese och yngsta sonen Alexander. Charles hade på vägen hem berättat hur läget var för sin fru men skulle nu meddela sonen hur situationen var. De satte sig i soffan. 

– Jag hann knappt börja innan tårarna kom och Alexander frågade varför jag grät. Sen berättade jag. 

Det dröjer inte länge förrän äldsta sonen Christopher kom hem efter att ha varit på tennisskola. Han märkte att stämningen inte är på topp och att något var fel. Charles började berätta vad som hänt och tårarna började rinna igen. På Christopher också.

– Han sa bara ”cancer pappa, cancer…”

Jag kände mig så otroligt ensam.

Charles kände tidigt att han ville vara öppen och berätta om sin cancer. Dels för att dela med sig av kunskap men också få tips, råd och stöttning och det kunde han inte få om han inte var öppen och pratade om det.

– Jag tillhörde nog en av de som trodde att män inte kunde få bröstcancer. Men när jag väl fick det och fick veta att det bara är runt 60 män i Sverige som får det varje år kände jag bara fan varför just jag? 

Tiden från cancerbeskedet till operationsdagen beskriver Charles som den värsta tiden mentalt.

– Jag kände mig så otroligt ensam. Och tankar som varför fick jag cancer? Vad har jag gjort för fel? snurrade i huvudet så fort jag inte höll mig sysselsatt eller umgicks med någon. 

Men så kom den efterlängtade operationsdagen. Natten innan sov Charles hos en kompis. De käkade middag och kollade på film. 

Det är en spännande känsla att bli sövd.

På väg in till sjukhuset hade Charles och hans kompis så trevligt i bilen. De lyssnade på musik, pratade och glömde bort att svänga av till Södersjukhuset. De fortsatte in mot stan och först när de var vid Stadshuset upptäckte dem att de kört för långt. 

– Det var en sån härlig känsla när jag kom in till sjukhuset. Jag kände mig så väl omhändertagen. Och det är en spännande känsla att bli sövd. Jag sa till sjuksköterskorna att jag inte skulle somna. Jag försökte verkligen. Men somna gjorde jag. 

Operationen gick bra och sen väntade cytostatikabehandling. På fredagar var tredje vecka fick Charles åka in till Södersjukhuset under hösten och vintern. 

– Först blev jag varm i kroppen. Som om jag druckit nån konstig alkohol. Så kändes det. Till en början gick det ganska bra men för varje behandlingstillfälle blev jag svagare och svagare. I slutet orkade jag knappt nånting. 

Ärret är en påminnelse 

I december 2020 fick Charles sin sista cytostatikabehandling och för att fira åkte han i februari Vasaloppet. 

– Det var skönt att kunna börja ta i och svettas mer. En härlig känsla att få känna sig stark igen. 

I dag mår Charles bra. Han får Tamoxifen, hormontabletter, som han ska äta i fem års tid. När han ser ärret på sitt högra bröst är det en påminnelse om en tid som han vill minnas. Ett kapitel som han behövde ta sig igenom. 

– Det blev ett ”wake up call” för mig. Att inte ta dagarna och livet för givet. Saker kan förändras. Jag vill leva livet mer bara som det är och inte ha handbromsen i.