"Jag önskar bara att min kropp orkar"

En bit av mitt bröst togs bort och så en portvaktskörtel för ett se om cancern spridit sig till lymfkörtlarna.

Det visade sig att cancern hade spridit sig. Jag har fått en lurig sort som smyger sig in i vävnaden och är svår att upptäcka. Jag måste opereras igen. Mastektomi med rekonstruktion. Mitt bröst som jag ju älskar, som är en del av min kvinnlighet, som gjort så mycket gott och givit så mycket njutning, har plötsligt blivit farligt. 

Jag skrev i sociala medier.

Efter den andra operationen och inför min cytostatikabehandling ville jag berätta att jag var sjuk. Jag skrev i sociala medier:

”Mitt i livet, mitt i klivet, blir jag sjuk. Just när jag börjat resa mig efter en svår separation och fått lite fart på frilanseriet och span på en ny slags tillvaro. Bam! Du har cancer, tjejen! Jag är arg, ledsen och besviken på mitt livs dramaturgi. Jag svarar upp och gör allt jag kan för att gå hel genom det här, som så många andra gjort och gör, men det är ingen lätt resa. Det är så genomgripande.

Något växer fel i min kropp och måste ut och bort innan det tar över. Läkarna letar febrilt efter sort och sätt. Hur beter sig min cancer? Var har den satt sig? Vart vill den sprida sig? Hur snabb är den? Det finns inga svar. Men det finns statistik. Hypoteser. Och hopp. En operation, två operationer, en sorts cytostatikacocktail, ännu en ny sort. Vi skjuter vilt med lösa skott rakt ut i skogen. Kanske träffar vi på något som inte ska vara i mig.”

Jag överöstes med lyckönskningar, kärleksbetygelser och tack för att jag var öppen och berättade. Jag fick nya vänner. Vi kallar oss cancersystrar och stöttar varandra i allt det där som inga friska kan förstå eller orkar höra.

Cytostatikabehandlingen var en helvetesresa. Jag var duktig och kom upp och ut varje dag. Jag tog yogaklasser och dansade och promenerade. Jag träffade vänner. Men för varje dag som gick blev jag svagare och sjukare. Det blev svårare att hålla fast i tron att behandlingarna skulle göra mig frisk.

Jag önskar bara att min kropp orkar.

Jag skrev igen:

 ”Ni vet när man läser FASS: Skelettvärk, sår i munnen, magsmärtor, myrkrypningar i ben och fötter, huvudvärk, svårt att svälja, yrsel, låga blodvärden, nedsatt immunförsvar, ödem, hudutslag, vallningar, sömnsvårigheter, fatigue. Fast PÅ RIKTIGT – för när man genomgår en cytostatikabehandling är alla de här biverkningarna normala.

Så när vännerna frågar om det går bra med behandlingarna ska jag ju svara ja. Det går säkert bra. Jag mår sämre och sämre, men det säger inget om själva cancern. Det är bara bevis på att cytostatikan bryter ner många typer av celler. Jag önskar nu bara att min kropp orkar med tills den får en chans att återhämta sig.” 

Jag fick en ny sorts cytostatika och efter några dagar började det sticka och krampa i händer och fötter och jag tappade känseln. Det visade sig att jag drabbats av nervskador. Neuropati. Behandlingarna avslutades tvärt. Det jag varit allra mest rädd för hade hänt. Något i min kropp hade förstörts.

Nu har det gått snart tre månader sedan vi avbröt behandlingarna och det är meningen att jag ska bli lite starkare och att neuropatin ska lägga sig innan vi tar nästa steg.

Cancer är orons sjukdom.

Jag är hjärntrött och har värk i leder och muskler och jag sover dåligt då cytostatikan kickat igång klimakteriet. Jag väntar på svar från datortomografi. Jag har behandlingar kvar och en operation till av bröstet.

Det är god prognos och jag vet att det kommer att bli bra. Även om cancer är ovisshetens sjukdom, väntans och orons sjukdom, så bara vet jag det. Det är enda sättet att tänka. Och jag är oändligt tacksam att jag inte har det värre.

Krönika av Justine Kirk, publicerad i Rädda Livet nr 1 2020

Läs fler personliga berättelser