”Jag har fått en ny födelsedag”

Det är en tidig eftermiddag i april. I köket hemma hos Martin Kragh hänger en Bamse-almanacka där barnens aktiviteter skrivits in. Hans egen jobbkalender är nästan tom efter att ha varit alldeles fulltecknad. Som kommenterande rysslandsexpert, forskare och ekonomisk historiker har han ständigt synts i tv och hörts i radio under invasionen av Ukraina.

Han har dessutom skrivit en bästsäljande bok som tecknar bakgrunden till Vladimir Putins stormaktsdrömmar. Förra året var med Martins egna ord ”fruktansvärt intensivt”. Fullt av resor. Arbetsdagar som kunde vara 15 timmar långa.

Först trodde jag att det skulle räcka med att checka ut ett litet tag.

– Så när jag i slutet av oktober kände en stark utmattning, tyckte jag inte att det var konstigt. Först trodde jag att det skulle räcka med att checka ut ett litet tag. Men så blev det inte.

Efter några dagar fick han nya symptom. 

– Jag blev gul, och det syntes tydligast i ögonvitan. Det kan bara betyda en sak: att man har gulsot, så jag åkte till akuten och blev röntgad dagen efter. Då fick jag det, beskedet. Att de hade hittat en tumör. Och att det var pancreascancer, alltså cancer i bukspottkörteln. 

Han fortsätter, berättar om den komplicerade operationen som följde. 

– De tog bort en bit av bukspottkörteln, de tog tolvfingertarmen och gallgången och en del av magsäcken och antagligen något mer som jag glömt bort. Själva operationen tog åtta timmar.

 Hade aldrig varit sjukskriven 

Den vackra lägenheten där Martin Kragh bor med sin familj ligger i ett kvarter i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Gulputsade stenhus med rödmålade plåttak. Spröjsade fönster där solens ljus flödar in.  

Martin Kragh berättar att sjukdomsbeskedet kom som en chock.  

Jag var helt oförberedd. Jag har liksom aldrig varit sjuk.

– Jag var helt oförberedd. Jag har liksom aldrig varit sjuk. Aldrig ätit medicin, aldrig varit sjukskriven. Så detta att bli allvarligt sjuk fanns inte som en del av min självbild. Innan operationen kunde jag fortfarande fråga läkaren: ”Jag har snart en jobbresa till USA, tror du att jag kommer att kunna åka dit?” 

Martin Kragh skrattar, som åt sig själv, den han var då. 

– Läkaren bara skakade på huvudet och sa att det här är en långvarig process. Jag var kvar på sjukhuset i flera veckor, för återhämtning och rehabilitering, Sedan, i januari sattes nästa fas med cellgiftsbehandling in. 

Nedslående statistik 

Han säger att den allmänna statistiken kring sjukdomen ”inte är särskilt upplyftande”. 

– Majoriteten av alla män som får pancreascancer dör av den. Men det är för att det är en stor del av patienterna aldrig kommer till operation, och det är ju det som särskiljer mig. Det är en tuff cancerform, en av de allra dödligaste.  

Femårsöverlevnaden för kvinnor ligger på 16,9 procent och för män på 14,2 procent. 

– Men jag försöker att inte tänka i termerna av statistik, för jag vet att läkarna inte gör det, utan de tittar på varje patient individuellt. 

I Martins fall betydde det att läkarna kunde se att tumören kunde angripas effektivt via en operation. Det faktum att han är ganska ung, 42 år, och inte lider av några underliggande sjukdomar, gör prognosen än mer positiv: 

– Det gör att de kan ge mig väldigt starka cellgifter som är bra mot eventuella metastaser. Behandlingen är beräknad att pågå i ett halvår. Jag ser mig själv som en person som kommer att gå tillbaka till jobbet, efter sommarledigheten.

– Tumören är borta och markörerna visar att cancern inte kommit tillbaka, så i dagsläget är jag frisk, men jag har ju opererats och behandlingen gör mig trött.

Dagar med vila och läsning 

Han tar fram en plastburk med rödvita kapslar. Det är piller med enzymer som han kommer att behöva äta för matsmältningens skull, efter att den där tredjedelen av bukspottkörteln tagits bort. 

– Det är klart att allt detta är en ödmjukande erfarenhet. 

Det är klart att allt detta är en ödmjukande erfarenhet.

På vilket sätt? 

– Man slutar ta vissa saker för givet. Det är ju också detta att … 

Han tvekar lite, fortsätter: 

– Hade den här tumören vuxit bara lite till vänster på bukspottkörteln, då hade den inte blockerat gallgången och då hade jag inte fått symtomen, och då hade den antagligen fortsatt att växa tills det blivit för sent att operera mig. Så jag har överlevt, med några få centimeters marginal. 

Hur ser dina dagar ut, nu när du är hemma? 

– Jag försöker läsa mycket, du ser travarna här, säger han och pekar på två kanske 30 centimeter höga boktravar som ligger i den djupa fönsternischen. 

– Jag betar av en fackbok om dagen ungefär, det får mig att känna lugn och trivsel, nyss avslutade jag en tjock monografi om det ottomanska rikets uppgång och fall. Sedan lyssnar jag på musik, jag ordnar med min skivsamling, har väl ungefär 1000 vinyler. 

Och arbetet?  

– Jag ställer fortfarande upp en del i media, i den mån jag klarar av det. Men det är oftast bara en enkel resa fram och tillbaka till en inspelningsstudio. Jag följer utvecklingen i Ukraina, men inte alls på samma sätt nu under behandlingen.

– Att hålla reda på trupprörelser, politiska utspel eller svängningarna i de ryska försvarsutgifterna … Den typen av information är som ett ständigt pipande och mentalt utmattande på ett annat sätt än när man läser en bok.  

– På grund av infektionsrisken håller jag mig här i området. Det är ganska mysigt och jag får träffa mina barn mycket mer än förut. Men det ska bli roligt att komma ut i den stora världen igen. 

Familjens stora stöd 

Martin Kragh och hans fru Paulina har döttrarna Julie och Sofia, fem och åtta år gamla. I Stockholm finns också far- och morföräldrarna.     

– Jag har haft ett enormt stöd, från min familj. Jag vet inte hur jag hade klarat det annars. Min fru hälsade på varje dag, och min mor och bror och farsgubben kom titt som tätt och tittade till mig. Men barnen, vi ville ju inte att de skulle se mig i skicket jag var efter operationen. Men jag har fått massor av teckningar, och en av de bästa har jag här i telefonen, det är pappa med gulsot! 

Han visar upp teckningen med gubben med gula vitor, gjord av den åttaåriga dottern. 

Och han bär en väldigt fin röd kostym! 

– Ja, han är glad också! Jag ville bara hem till dem. 

Det är nästan overkligt stilla i rummet. Kontrasten mot hur det var när han arbetade som mest intensivt och tycktes synas överallt måste vara stor; tänker han kasta sig in alltsammans igen? 

Jag har levt med för mycket stress, det är alldeles säkert.

– Jag är ingen rökare och missbrukar inte alkohol, det finns heller ingen i släkten som har haft pancreascancer, och då undrar man ju varför just jag har drabbats. Men jag har levt med för mycket stress, det är alldeles säkert, så jag har bestämt mig för att inte falla tillbaka i det gamla mönstret igen.  

Har du varit arg? 

– Nej, jag har varit förvånansvärt lugn. Det är klart att jag inte är glad över det som har hänt, men känner mig ändå positiv, för jag har fått en fantastisk hjälp, så jag fokuserar på det. Och jag har fått en ny födelsedag, den nionde november. 

Jag stod på gravens rand, och läkarna ryckte mig tillbaka.

Vad hände då? 

– Det var då jag opererades, det var ju där jag fick mitt liv tillbaka. Jag stod på gravens rand, och läkarna ryckte mig tillbaka, och sa att min tid att lämna jordelivet inte är nu. Jag har fått mer tid att vara här.