Martling är Årets cancerforskare

Sverige är världsledande inom tarmcancerfältet, och det beror till stor del på Anna Martling och hennes forskargrupps enträgna arbete. Det har gjort Årets cancerforskare till en flitigt anlitad föreläsare – vilket innebar många resdagar, innan pandemin.

 – “Måste du resa så mycket?” sa alltid min mamma. “Ja”, svarade jag, “det är en del av mitt jobb.” Nu kan jag föreläsa i Schweiz i morgon utan att vara ifrån familjen eller flyga och skräpa ner miljön. Det är den enda vinsten med pandemin – vi har insett att vi kan sprida forskning fortare. Och att mamma hade rätt.

Är kirurg på 30 procent

Att föreläsa fungerar via länk, absolut. En hel del annat går också att sköta från hemarbetsvrån högst upp i huset i Djursholm. Samtalen med patienter inför operation till exempel – hon är kirurg på 30 procent – liksom dialogen med de 32 enheter som ingår i ett av hennes pågående forskningsprojekt. 

Inte undra på att Anna Martling hade många missade samtal från Anna Karlsson, biträdande vetenskaplig sekreterare på Cancerfonden, innan hon nåddes av beskedet att hon utsetts till Årets cancerforskare. Den första reaktionen var förvåning. Sedan blev hon glad, otroligt glad.

Vad gick igenom ditt huvud när känslorna lagt sig lite?

– Då tänkte jag, ärligt talat, på möjligheten som utmärkelsen innebär för att lyfta den här sjukdomen. Tarmcancer får inte fullt så mycket uppmärksamhet som bröstcancer och prostatacancer. Ändå är tarmcancer den tredje vanligaste cancerformen för både män och kvinnor.

Tarmcancer är en av de dödligaste cancerformerna för både män och kvinnor.

Hur många känner till att kolorektalcancer, samlingsnamnet för tjock- och ändtarmscancer, är så vanlig? Trots det: inga kändisar anlitas för att formge årets stomipåse, och få av oss är bekväma med att lyfta tarmproblem över en fika. När Anna Martlings söner var små bad de sin mamma att inte nämna ordet ändtarm varje gång någon frågade vad hon sysslade med.

Men för de runt 7 000 svenskar som årligen får diagnosen är besvären högst reella. 

Antalet drabbade ökar

Genomsnittsåldern för att insjukna har länge legat runt 70. Men allt fler är under 50 år och antalet drabbade ökar stadigt.

– Jag träffar de här patienterna varje vecka och det som driver mig är att hela tiden förbättra för dem. Jag måste veta säkert att de inte kan få mer information än den jag har, och att det inte finns någon bättre behandling än den vi ger. 

Kirurgin har utvecklats

När Anna Martling började arbeta inom området för runt 25 år sedan var tarmcancer svår att bota. Var tredje patient drabbades av lokalt återfall. 

– Sedan dess har vi och flera andra forskarlag kunnat förbättra omhändertagandet avsevärt, det har varit väldigt stimulerande. 

Angreppssätten är många, men hon vill särskilt lyfta den goda effekten av hur den kirurgiska tekniken utvecklats.

Hur gick det till i praktiken? 

– Vi drev en workshop och utbildade tarmkirurger i Stockholm: På två år kunde vi gå från 15 procents återfall – då hade vi lagt till strålbehandling innan operation – till under 5 procent. Bara genom att utbilda kirurgerna. Och metoden vi lärde ut fick genomslag i hela världen, förklarar Anna Martling och tillägger:

– Kirurgi är inte hajpad inom forskning, för det finns inga pengar i det, men den räddar liv. 

På två år kunde vi gå från 15 procents återfall till under 5 procent. Bara genom att utbilda kirurgerna.

Forskning är tidskrävande och tålamodsprövande. Men att sänka återfallsrisken från 30 till 5 procent under 30 år låter som kort tid? 

– Jo, men det har skett genom många små steg: i kirurgin, i strålbehandlingen. Den senaste strålstudien vi bedrev tog 13 år. Men vi skruvar åt överallt och till slut blir små steg stora kliv. Och i ett 30- till 40-årsperspektiv är förbättringarna för patienterna enorma. 

Fortfarande hög dödlighet

I dag kan i princip alla patienter, tack vare forskarnas framsteg, botas från de lokala tumörerna. Men en uppenbar fråga kvarstår: varför är dödligheten så hög? Femårsöverlevnaden i kolorektalcancer ligger på drygt 60 procent. 

 – Det som händer är att cancern sprids, vanligtvis till lever och lungor, det är också det som dödar 40 procent, säger hon.

Än är det inte tid att dra ner på tempot. Anna Martling utstrålar effektivitet och talar snabbt. Nu lutar hon sig framåt och höjer hastigheten ytterligare när hon berättar om ett alldeles nytt projekt, ett i frontlinjen. 

Blodprov kan ge många svar

– Hypotesen är att vi genom ett blodprov kan både förutse hur någon svarar på behandling, och om vi kan hitta tidiga återfall. Det är ett område som är väldigt lovande. Jag tror att det inom en relativ snar framtid kan ha stor påverkan på både behandling och utfall för tarmcancerpatienterna. 

 Men det är inte allt:

– Sedan driver jag en annan stor studie, möjligen den största pågående akademiska läkemedelsstudien i dag, som är hur spännande som helst.

Det rör sig om ett forskningsprojekt som – rejält förenklat – utgår från studier som visat att de som tar aspirin, med det verksamma ämnet acetylsalicylsyra, har lägre risk att utveckla tarmcancer. Framöver ska Martling undersöka hur de som redan insjuknat påverkas av det beprövade läkemedlet. Metoden bygger på omfattande studier av 4 000 patienter, via hela 32 samarbetande centra.

Kan rädda 500 liv per år

Förhoppningen är att aspirin även kan hjälpa mot återinsjuknande, i alla fall hos dem som har en viss mutation i generna, vilket sannolikt är en tredjedel av patienterna. 

– Tänk dig potentialen! Om det här väldigt enkla läkemedlet med få biverkningar har effekt, och vi kan rikta den till rätt grupp, skulle det kunna rädda 300 liv per år, kanske upp till 500. 

Anna Martlings ögon lyser.

– Dessutom – behandlingen skulle kosta så lite som 268 kronor om året.

De två ovannämnda studierna möjliggörs bland annat genom anslag på totalt 18 miljoner kronor från Cancerfonden. En finansiering som är helt avgörande, understryker Anna Martling. Och som spelar roll för hur fort resultaten går att få fram. 

– Om tre år vet vi.

Så föddes engagemanget

Men låt oss nu blicka lite bakåt istället. Hur uppstod Anna Martlings engagemang och hur ser hennes tillvaro ut utanför laboratorier och operationssalar? Anna Martling drar upp glasögonen i pannan och suckar knappt hörbart; frågor om hennes forskning är utan tvekan mer intressanta att besvara.

Inom kort har Årets cancerforskare ändå fått upp farten och spurtar genom uppväxten. Den utspelade sig på olika adresser i Danderyd, och hon gillade sådant som barn vanligtvis gillar: leka, sporta, kompishäng. Plus skolan: Anna hade lätt för sig, och särskilt de naturvetenskapliga ämnena lockade. Med höga betyg stod valet efter studenten mellan läkarlinjen och Handelshögskolan, och hon har aldrig ångrat att det blev det förstnämnda: att lära sig om kroppen, ända ner på cellnivå, är ju så roligt! 

Sina första fyra år tillbringade hon förresten på Såtenäs flygflottilj. 

En flygflottilj?

– Ja, pappa var general i flygvapnet. Jag var yngst, lite sladdis, men mina tre äldre syskon flyttade omkring en hel del på grund av hans jobb.

När syskonen inte ville byta skola fler gånger fick pappa istället utgå från basen i Djursholm.

Anna Martlings livsfilosofi tycks vara att det mesta går att lösa, såväl medicinskt som privat. Familjen är viktig. Den egna och den utökade. Maken, också läkare, hade tre söner från ett tidigare äktenskap, sedan fyllde de på med två pojkar till. Huset fullt alltså; därtill umgås Anna Martling gärna och tätt med syskon, svågrar och svägerskor, barnens kusiner och annat löst folk ur den stora släkten.

Familjen hårt drabbad av cancer

Att familjelivet inte hindrat hennes krävande karriär tillskriver hon dels att maken var äldre och därmed längre kommen i karriären när de träffades. Men även han hade jour och resdagar och då klev den livsavgörande hjälpen in:

– Mamma. Hon har ställt upp för mig och min familj något så makalöst. Kommit direkt när barnen varit sjuka eller haft träning. Utan mamma hade det aldrig gått.

Vi har varit rätt så drabbade av cancer i min släkt – eller väldigt drabbade. Det har varit tunga år.

Anna Martling låter tvärsäker, men det är något med stämbanden. Svajar de? 

Ja – det beror på att mamma gick bort för två år sedan, i njurcancer. En tung förlust. Då var hon änka sedan länge; Anna Martlings pappa dog 1994, av en hjärntumör. Men mamma behövde i alla fall inte genomlida släktens senaste sorg: Annas äldste bror, nyss 60 fyllda, gick bort i leukemi i somras. Det såret är ännu färskt. 

– En ex-svåger har också gått bort i cancer. Så vi har varit rätt så drabbade i min släkt – eller väldigt drabbade. Det har varit tunga år.

Att du själv är cancerforskare, har det påverkat dig som närstående?

– När det gäller ens nära och kära är man, och ska nog vara, en anhörig mer än en professionell. Däremot kunde jag känna att jag har ett ansvar att sprida kunskap.

Hon har reflekterat mycket över det här, funnit att det är tudelat:

– Det finns en tröst i att kunna agera och känna att man kan göra någonting. Men det finns också en frustration i att inse när det inte går att göra mer. Jag sa det till min bror flera gånger mot slutet: “Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig mer”.

Hon räddar tusentals liv

Att bota en patient – det har hon gjort oräkneliga gånger som kirurg – inger en känsla av tillfredsställelse som är svårslagen, och smickrar egot, det sticker Anna Martling inte under stol med. Hon tycker mycket om att operera och vill ogärna släppa det helt. Men mer avancerad bukkirurgi, sådan som kräver en hel dags fokuserat hantverk, är svårförenlig med att leda omfattande forskningsprojekt.

Lyckligtvis har Anna Martling en återkommande tanke som hjälper när hon saknar kirurgin som mest.

– Jag tröstar mig med att jag som forskare inte räddar bara en patient, utan flera tusen.

Anna Martlings råd till den som har fått en cancerdiagnos:

• Ta reda på så mycket du kan, men var noga med att enbart ta till dig information från tillförlitliga källor.
• Ta med dig en närstående eller vän till läkarbesöken. Det kan vara svårt att ta in allting som sägs när känslorna svallar.
• Ta emot andras tröst och tips, fast utan att skuldbelägga dig själv i onödan. Efter en cancerdiagnos vill vänner och bekanta gärna ge goda råd, om till exempel vad man ska äta eller låta bli att äta. Det finns många myter, och tipsen riskerar att skapa onödiga skuldkänslor. De flesta menar väl, men ta ovetenskapliga rekommendationer med en nypa salt.