”Erik spelade trummor och tog morfin under vårt sista gig”

– Ni var tre bröder, säger jag när vi inleder intervjun hemma vid köksbordet i Bo Sundström och kärestan Kinnas lägenhet i Stockholm.   

Bo, vemodets och kärlekens sångare och uttolkare i gruppen Bo Kaspers Orkester, rättar mig direkt.    

 – Vi ÄR tre bröder, det är bara det att en av oss inte längre är närvarande rent fysiskt.   

Lillebror Erik dog i cancer i bukspottskörteln, för mer än tio år sedan, bara 47 år gammal. 

Bo skrev dödsrunan i ilska.    

– Det var ju så orättvist. Vi pratar ganska mycket om livsstil – ’håll vikten, sluta rök, akta dig för bilar …’ Och Erik, som var en skötsam grabb och vältränad, honom valde döden. ’Dig tar vi, dig tar vi’. Det är så jävla nyckfullt och just då var jag så heligt förbannad… på någon.  

Med tiden har insikten och en vemodig acceptans ersatt ilskan.   

– Sedan har jag ju med tiden försonats med att så här är det, säger Bo.

Erik är frånvarande rent fysiskt, men ändå ständigt närvarande. Bland annat i flera av Bos låttexter:   

"Utan dig" är det jag har framför mig  

Tar ett steg utan att veta  

Utan dig famlar jag  

Än en gång, än en dag”  

Men vi går tillbaka till uppväxten i Piteå. Storebror Lars-Ivar, mellangrabben Bo och så lillebror Erik.   

– Vi hade alla våra kompisgäng, men vi lekte också med varandra, hade musiken som bas, och hade ett band ihop. Erik spelade trummor, Lars-Ivar bas och så jag på piano och gitarr. Vi lirade tillsammans.   

Erik spelade trummor, Lars-Ivar bas och så jag på piano och gitarr.

Bo flyttade ner till Stockholm och blev musiker på heltid. Bröderna stannade i Piteå och fortsatte spela på deltid. 100 mil skilde dem åt men de höll hela tiden kontakten.   

Så kom då det där samtalet sommaren 2011.  

– ’Vet du vad som har hänt?’, frågade Erik och berättade att han varit hos läkaren för han hade haft ont i magen – och fått diagnosen cancer i bukspottkörteln.   

Chocken kom inte då.   

– Man skakar av sig det, både för egen del och för hans, och säger “Det här kommer att gå bra”’   

En spelning på liv och död  

Chocken kom senare när faktum sjönk in, att det var en mycket allvarlig typ av cancer och att tumören dessutom satt väldigt illa till. Familjen fick fortlöpande rapporter om läget.   

– Erik själv förstod och sa rakt ut “Nu är det inte länge kvar… nu är det kanske bara tre-fyra månader”.  

Det var officiellt ett slags förtida gravöl

Bröderna och kompisarna ordnade en spelning på Café Krokodil mitt i Piteå.   

– Det var officiellt ett slags förtida gravöl. Alla kompisarna kom upp och lirade men det var Erik som var huvudpersonen. Alla visste, det var inget hysch-hysch om det. Erik spelade trummor och fick ju sitta och pumpa morfin under spelningen.   

– Alla spelade skiten ur sig, det var verkligen på liv och död den där kvällen. Det var förbaskat fint.   

Erik visste hur han ville leva de sista dyrbara månaderna av liv. Han ville utnyttja varje sekund till att umgås med familjen och barnen. Och så skulle köket bli färdigt … Han som var finsnickare i grunden, ville inte lämna köksrenoveringen halvfärdig efter sig.   

– Vi firade julen tillsammans.   

Men sedan gick allt snabbt. I mars 2012 dog Erik.

Frånvarande men närvarande   

– Men det är ju inte som att han har försvunnit. Alls. Erik är fortfarande högst närvarande, det är bara det att han inte är här rent fysiskt. Men han finns ju med i anekdoter och stories… “Minns ni när Erik bla bla bla…” Och så skrattar man. 

Erik är ju inte borta så länge vi pratar om honom

Lillebror Erik var den spralliga av de tre bröderna.   

– Ja, han var ingen dysterkvist. 

Bo Sundström känner att det är en tröstande tanke att vi är kvar så länge vi finns i människors medvetande. Och i mobilerna och på Facebook, när någon återvänder och läser vad vi en gång skrev. Vi dör definitivt först den gången någon för allra sista gången uttalar vårt namn.   

– Mig tröstar det i alla fall, Erik är ju inte borta så länge vi pratar om honom.  

En dag i sänder   

 Är du själv rädd för att drabbas av cancer?  

 Svaret kommer direkt och utan tvekan.   

– Nej, jag är inte rädd. När jag var barn hade jag en slags dödsångest, en skräck inför att inte längre finnas. Men den försvann när jag själv fick barn. Den åkte ut med moderkakan! Det var som en svart skugga som bara försvann. 

 I sina texter återvänder Bo Sundström alltid till livet och döden. Och även till detta att vår tid är utmätt:  

  ”Vi tar en dag  

  Ett ögonblick i sänder  

 Och hoppas innerligt att ingenting händer”  

 Det händer att Bo Sundström sjunger på begravningar.   

– Det är lite fint när man sitter där i kyrkan, känner att rummet är fyllt av ljusa tankar och fina minnen även om folk gråter.   

 Och han väljer ofta att sjunga Vera Lynns andra världskriget-hit:  

”We’ll meet again, don‘t know where don’t know when…  

– Det är en bra sång som kan ge lite tröst, och man vet ju aldrig …  

Och så kan man ju alltid skåla för de man saknar, med Bo Sundströms egna ord:  

Sitter med en av mina vänner   

Och några glas på hans balkong   

Och säger skål till de vi älskar   

Som inte längre finns och för att sommaren är på gång