”När jag var som längst nere kände jag den starkaste livskraft jag upplevt”

Det är femton år sedan fingrarna nuddade vid en hård kula i högra bröstet. Skådespelaren Elisabeth Heilmann Blind hade som vanligt jobbat mycket och inte hunnit stanna upp på länge. Men hon har samtidigt alltid varit kroppsmedveten; intuitionen sa henne nu att något var fel.  

Företagsläkaren undersökte och skickade henne till röntgen, vilket ledde vidare till biopsi och ett omtumlande besked: ”Det är förstadium till cancer”.  

Två veckor senare togs en bit av bröstet bort. Efteranalysen visade att cellförändringarna var många och spridda i bröstet. Elisabeth blev rekommenderad att operera bort hela bröstet.  

– Det var ett svårt beslut. Som kvinna identifierar man sig mycket med sina bröst, jag kände att en del av min femininitet skulle gå förlorad. Men jag bestämde mig för att lita på sjukvården.  

Nöjd med nya bröstet

Efter en period med en tillfällig protes, som ofta lossnade vid exempelvis träning, fick hon tid för bröstrekonstruktion. Muskler och hud togs från ryggen och tillsammans med ett mindre silikoninlägg byggdes ett helt nytt bröst upp.   

– Resultatet är fantastiskt. Jag är otroligt nöjd, säger hon. 

Jag tänkte ´nu är jag väl ändå paranoid´. 

Två år efter den där dagen då fingrarna nuddat vid något hårt hände det igen, nu i vänster bröst. Hon hade just tagit farväl av sin mamma. Begravningen hölls i Danmark, där mamman bodde. 

– Jag tänkte ”nu är jag väl ändå paranoid”. Men jag visste ju också att det statistiskt är fullt möjligt att drabbas igen.  

Så fort Elisabeth Heilmann Blind kom hem gick hon till läkaren. Inom en vecka var hon opererad på nytt. Eftersom tumörerna, som det rörde sig om, låg inkapslade räckte det att ta en tårtbit av bröstet.  

Även om diagnosen denna gång hade allvarligare klang – det gällde utvecklad cancer – var känslorna inte lika tunga som tidigare. 

– Jag var förstås ledsen men jag bestämde mig för att verkligen ta ett större ansvar för min kropp, säger hon. 

Elisabeth hade under många år haft koll på kost och träning. 

– Nu ville jag på ett djupare plan ta hand om min psykiska och fysiska hälsa.  

Bär och rotfrukter

Hon äter det som fångats eller skördats nära. Elisabeth bor i Mertajärvi, en by utanför Karesuando. Det betyder att renkött och vildfångad fisk ofta står på menyn, liksom bär och rotfrukter. 

Yogapassen har fått en särskild dimension. Ännu mer än tidigare involverar hon sina mentala och andliga sidor i övningarna. 

– Mitt medvetande har stegrats och jag har förstått vad livet går ut på. Inte på så sätt att jag har en mall för hur andra ska leva, var och en måste hitta svaret på varför man finns till och vad som är ens uppgift. Men jag har fått perspektiv på det faktum att jag är dödlig. 

Erfarenheten krokar arm med både den avlägsna historien, den som är allas, och med sådant som hänt henne personligen. Elisabeth beskriver hur hon har blivit påmind om förfädernas överlevnadsinstinkt och om hur det är deras ansträngningar som gör att hon existerar.

Jag är bara tacksam för att jag fått leva.

– På något sätt känner jag att den instinkten finns inom mig, den som vi alla har vid födseln men väldigt ofta glömmer under tidens gång. 

Akut livskris

För tio år sedan slungades Elisabeth in i en akut livskris. Dagarna blev mörkare och mörkare tills hon kände att hon inte kunde hantera tillvaron längre. Där, på botten, skedde något oväntat. 

– När jag var som längst nere kände jag den starkaste livskraft jag upplevt. Jag kände ”Jag vill ju inte alls dö!”.  

I dag har hon fått kontakt med kreativiteten igen, den som sattes på paus under krisen. Efter många år som anställd på Samiska teatern i Kiruna är Elisabeth Heilmann Blind frilansskådespelare inom dans och teater.

Hon uppträder bland annat med Grönländsk Maskdans ”Kiinappannguaajeerneq” ett kulturarv från Grönlands innuiter, och är involverad i flera kulturprojekt, däribland sin mans kommande jojkalbum.

Ändå är det inte framtiden som är i fokus. Elisabeth säger att hon varken ser framåt eller bakåt.  

– Framtiden blir ett resultat av hur jag lever mitt liv. Det är väldigt sällan jag tänker på vad jag gått igenom, och jag har egentligen inga drömmar. Jag är bara tacksam för att jag fått leva, och hoppas på en värdig och rolig ålderdom där jag kan få inspirera andra och där jag själv kan kommunicera med människor i alla åldrar.