De hjälper de allra sjukaste i hemmet 

– Att parkera är en av de krångligaste bitarna med det här jobbet. 

Vi närmar oss dagens första patient och sjuksköterskan Lotta Krantz, som jobbar på ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) suckar bekymrat bakom ratten. Det blir en nödlösning, mer eller mindre laglig, utanför huset i Stockholmsförorten Vårberg där Ali Bahrani och hans hustru Farzaneh bor.

Snart står vi i hallen och trär på munskydd och skoskydd medan Ali sätter sig på sängen. Han vet vad som väntar och lyfter upp tröjan. I magen sitter en slang med ett förband, en så kallad PEG, som behöver bytas. Lotta sprejar på ett medel som ska få det att släppa lättare.

– Jag har fått en blåsa på huden så du får vara extra försiktig, säger Ali och svarar sedan nekande när Lotta frågar om det gör ont. Det går bra.

Han har opererats och fått cytostatika för magsäckscancer. Slangen i magen dränerar en infekterad böld, en komplikation efter behandlingarna. Blåsan är en följd av förbandet runt slangen. Men nu ser den hel och fin ut, konstaterar Lotta.

”De är alltid tillgängliga” 

Det märks att de är bekväma med varandra. Medan Lotta arbetar småpratar de om kommande vårdbesök och vad Ali behöver hjälp med.

– Det är en stor lättnad att inte behöva åka till sjukhuset. Det är så omständligt att ta sig ut med rullatorn och sedan in i taxin. Vissa dagar är det svårt med balansen och man vill ju inte ramla, säger Ali.

Under en period fick han antibiotika intravenöst. Då kom Lotta och hennes kollegor två gånger per dygn. Nu är det mer sällan.

– Men de är alltid tillgängliga om det händer något eller om man har någon fråga, säger Ali.

Tillgängligheten. Det är något som även de andra patienterna vi möter under dagen betonar. Hur mycket det betyder att ASIH-teamet finns där dygnet runt, bara ett telefonsamtal bort.   

Avancerad sjukvård i hemmet kan omfatta en rad yrkesgrupper. Teamet från ASIH Stockholm Södra består bland annat av sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter, dietister, arbetsterapeuter och kuratorer.   

– Och av patienten och de anhöriga så klart. Vi betraktar dem som en del av teamet, säger Lotta. 

”Många vill får vård hemma”

De utgår från Långbro park i Fruängen i sydvästra Stockholm där det också finns en palliativ vårdavdelning för de patienter som, av olika anledningar, behöver läggas in.

– Men det är många som vill få vård hemma. De mår helt enkelt bättre då. En del har barn som de vill vara med så mycket som möjligt eller husdjur de behöver ta hand om. 

De flesta patienter har eller har haft cancer. De kan vara på väg att återhämta sig efter en krävande behandling. Många behöver hjälp med olika biverkningar eller komplikationer men kommer så småningom bli cancerfria.

Andra får palliativ vård, då det inte finns någon bot. Det kan vara i ett tidigt skede, och pågå under många år, men också i livets slutskede. Oavsett orsak är ASIH, enligt sjuksköterskan Lotta Krantz, ”en fantastisk vårdform”.

Det är många som vill få vård hemma. De mår helt enkelt bättre då.

– Vi kommer närmare patienten och jag tror att kvaliteten på vården blir bättre av att vi lär känna människan bakom sjukdomen. Vi är gäster i deras hem. Sedan får man också bättre kontakt med de anhöriga.

På frågan om vilken typ av vård de kan ge i hemmet svarar hon med att räkna upp vad de inte kan göra. Operationer, strålning och röntgen är det enda hon kan komma på.

Listan på vad de kan ge och utföra är betydligt längre: blodtransfusioner, dropp, intravenös antibiotika, provtagningar. De lägger om sår och delar läkemedel. Smärtpumpar och vissa former av cytostatika hanterar de också.

– Samtalen är en viktig del. Det kan vara allt ifrån svåra existentiella funderingar till att både patienter och anhöriga vill dela med sig av glädje, att det går framåt.

När vi har lämnat Ali och hans fru Farzaneh i lägenheten i Vårberg åker vi vidare till Vårby gård, fem minuter därifrån.

ASIH är trygghet 

På Nilesh Patels ytterdörr sitter en lapp: ”Hej ASIH, dörren är öppen, kom in bara”. Han har förberett inför besöket med en kudde på en pall där han kan lägga armen och en stol åt Lotta.

Själv lägger han sig på soffan och sträcker fram armen där han har en så kallad PICC-line, en kateter som bland annat används för att injicera läkemedel. Lotta byter förband och ställer frågor. Hur fungerar magen nu? Och hur är det med smärtan? 

– Jag har lite smakförändringar efter den senaste behandlingen. Annars är det bra.

Nilesh har nyligen fått sin sista behandling för ändtarmscancer och kommer snart att bli av med sin PICC-line. Han säger att han knappt behöver något smärtstillande. Lotta kan ta bort det mesta från hans läkemedelslista. Men till nästa gång de kommer vore det bra med mer hudsalva.

– Det är stor skillnad mot hur det är på sjukhuset. Där är personalen så stressad, det märks att många är trötta. De vill väl, men de har för lite resurser, säger Nilesh.

Liksom Ali tar han upp tryggheten i att kunna kontakta ASIH dygnet runt. Han känner att de bryr sig, att de är måna om honom.

Senare under dagen, när vi äter lunch med Lotta och hennes kollegor, märks det att värmen och uppskattningen är ömsesidig. Det är ”en underbar patientgrupp”, får vi höra.

För Lotta är det andra omgången på ASIH Stockholm Södra. Hon längtade tillbaka, både till patienterna och kollegorna. Den palliativa vården har en särskild plats i hjärtat och vid sidan av arbetet studerar hon för en magister inom omvårdnad med inriktningen palliativ vård.

– Det är en ära att få vara med i slutet av resan. Alla har rätt till ett så bra slut som möjligt. Många vill dö hemma och då ska vi finnas där för att lindra både det kroppsliga och det själsliga.

En tung sommar 

Dagens sista patient, Sara Elshibani, bor i Fittja. Det är hennes man Ibrahim som öppnar dörren och med stor lättnad berättar att Sara mår mycket bättre.

Det har varit en tung sommar med både kirurgi och strålning mot tungcancer. Samtidigt har de fyra barnen, mellan två och nio år, haft sommarlov. Men nu är de tillbaka på förskola och skola.

– Vi har ingen familj här, inte några släktingar som kan hjälpa till så när jag har skjutsat Sara till strålningen har barnen fått lov att följa med. Det har verkligen minskat stressen att de har kommit hit från ASIH, säger Ibrahim.

Lotta tar bort Saras PICC-line innan hon kommer ut från sovrummet. I perioder har hon haft dropp och smärtpump. Nu känner hon sig piggare, hon går upp i vikt och har inte längre samma svåra smärta som tidigare.

– Kanske ett eller två, säger hon när Lotta ber henne gradera smärtan på en skala mellan ett och tio.

Sara berättar om hur barnen varit med när ASIH-temat kommit, suttit bredvid, frågat och tittat.

– Ja, för det mesta har du haft minst ett barn med dig i sängen, säger Lotta och berättar hur barnen brukar hälsa dem redan genom brevinkastet.

Både Sara och Ibrahim enas om att det varit en glädje – om än en viss ansträngning – att få vara tillsammans hela familjen. Hur det hade gått utan vård i hemmet kan de inte ens föreställa sig. Ibrahim skakar på huvudet och ögonen tåras, av lättnad, av tacksamhet.

För Sara handlar det nu mest om att vila upp sig innan hon påbörjar sin nya tjänst som ST-läkare på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Besöken från ASIH blir allt glesare.

– Men jag är så tacksam för allt de har gjort, det är svårt att beskriva med ord, säger Sara.