”Kanske är meningen med livet att leva i nuet”

”Min man och jag hade kämpat flera år för att få barn. Sedan fick vi två med bara 15 månaders mellanrum. Strax efter att jag fött den yngsta fyllde jag 40 och kallades till min första mammografi. Bara ett par dagar efter mammografin började mitt vänstra bröst svullna upp. 

Jag är distriktssköterska och insåg snabbt att rodnaden, värmeökningen och apelsinhuden inte var någon vanlig inflammation, att det måste vara något mer. Jag kände på mig att jag skulle bli kallad till en andra mammografi och det blev jag.

Under den andra mammografin gjordes ett ultraljud och så tog de en biopsi, en bit vävnad av bröstet. Jag frågade läkaren om han kunde se något men han ville inte uttala sig. Då tänkte jag att det här är illa, för annars borde han sagt att det inte var något att oroa sig för.

Fick veta via 1177

Att jag hade bröstcancer fick jag veta via 1177 när jag gick in för att läsa ett meddelande om att jag fått en tid på bröstmottagningen. I anteckningarna stod att jag hade invasiv duktal bröstcancer med metastaser i vänster armhåla.

Även om jag själv är sjuksköterska hade jag ändå inte koll på hela innebörden. Jag kände hur jag blev alldeles varm i kroppen.

Min mammas tidiga bortgång skapade ett starkt band mellan min pappa, syster och mig.

Min mamma dog när hon var 39 och jag 19. Sedan dess har mitt mål varit att leva längre än hon gjorde, både för mig själv och hennes skull. På min 40-årsdag, precis innan jag gick på första mammografin, sa jag att ’mamma, nu har jag levt ett år för oss båda’.

På något sätt hade jag försonats med hennes död. Ändå hade jag lite skuldkänslor för att jag hade levt längre än henne. Och nu hade jag blivit allvarligt sjuk. Det var svårt att hantera.

Min mammas tidiga bortgång skapade ett starkt band mellan min pappa, syster och mig – ett band som ingen annan förstår. Det var inte lätt att berätta om cancern för dem och se oron och sorgen i deras ögon. Även mina mostrar blev chockade. 

På bröstmottagningen fick jag veta att jag skulle börja en 18 veckor lång cytostatikabehandling och, precis som jag misstänkt, att bröstcancern var inflammatorisk.

Jag valde att ta bort båda brösten. Jag ville bara slippa mer lidande, fler operationer och eventuella komplikationer.

Läkaren berättade att de oavsett hur kroppen svarade på behandlingen skulle göra en mastektomi och ta bort bröstet eftersom inflammatorisk bröstcancer även angriper huden.

Ett stort stöd

Pappa följde med mig till sjukhuset vid varje tillfälle. Han hade inte behövt det för han fick ju ändå inte följa med in i behandlingsrummet. Men han körde mig, satt där i väntrummet och var ett väldigt stöd.

Inför behandlingarna tog jag kortisontabletter, vilket påverkade vikten. Cellgifterna gjorde att jag tappade mitt långa hår. Jag var väldigt infektionskänslig, hade i princip inget immunförsvar, vilket var lite bökigt eftersom det ständigt gick olika smittor på barnens förskola.

Efter cytostatikabehandlingen var det dags för operation. Jag valde att ta bort båda brösten. Jag ville bara slippa mer lidande, fler operationer och eventuella komplikationer. 

Kirurgen tog också bort tio lymfkörtlar under vänster armhåla för att se hur många som hade metastaser, vilket visade sig vara två eller tre.

Trots att det var en stor operation fick jag komma hem samma dag. Det här var strax före midsommarhelgen 2023. En tid därefter genomgick jag strålbehandling. 

Årliga kontroller

Nu ska jag ta sprutor i fem år och hormontabletter i tio år för att hamna i kemiskt klimakterium. Biverkningarna är många, och det är jobbigt, men inte minst för barnens skull tänker jag göra allt i min makt för att ta mig igenom detta. Jag kommer att kallas till årliga kontroller, men i övrigt är jag färdigbehandlad.

När jag började jobba igen kände en del kolleger inte igen mig. Jag har alltid haft långt hår, nästan till svanken och varit väldigt smal. Nu kom jag med två millimeters stubb och hade gått upp hel del i vikt.

Mina ögon, min röst och sättet att prata var samma som innan jag blev sjuk, men några arbetskamrater tittade på mig som om de aldrig sett mig förut.

Första gången det hände blev jag ledsen, men sedan tänkte jag att jag kände ju inte heller igen mig när jag tittade mig i spegeln. Och över lag har alla varit väldigt gulliga och snälla.

Jag har gått ner i arbetstid och hämtar barnen tidigare på förskolan. Vi skriver böcker tillsammans, och hittar på sagor. Jag tänker att jag ska skapa fina minnen för dem. 

”Jag får inte välja själv”

När jag fick cancer kände jag att jag inte ville utsätta mina barn för den sorg som jag själv upplevde när jag förlorade min mamma. Nu tänker jag att jag ska leva tills de blir 20. Men det är bara ett önskemål. Jag får inte välja själv. 

Sjukdomen har ändrat min syn på livet. Tidigare ägnade jag mycket tid åt planering och ville ha kontroll över detaljerna. Numera fokuserar jag på dagen. Jag har accepterat jag inte kan styra allt. Den här acceptansen har jag arbetat mig fram till. 

Jag går hos en psykoterapeut och pratar om mina existentiella tankar. Jag är inte religiös, men har alltid fascinerats av de här frågorna. Skillnaden mot tidigare är att jag inte längre funderar över meningen med livet, för meningen kanske är att leva i nuet.”