Bröderna valde olika vägar när mamman fick bröstcancer

Han minns att han var ute och åkte moppebil med sin bästa vän när mamma Camilla ringde. Hon ville att han skulle komma hem, på en gång.  

– Jag förstod direkt att någonting hade hänt, säger Jakob Borgqvist. När jag satte mig i soffan såg jag på mamma att det var allvarligt. Ganska snabbt sa hon ”jag har fått bröstcancer”. Det kändes overkligt, som en hemsk dröm. Allt stannade upp. Jag grät, mamma grät. Sedan åkte jag och min kompis bil hela natten. Han grät också.  

Det kändes overkligt, som en hemsk dröm.

Jakobs storebror Adam Borgqvist hade vid det tillfället flyttat hemifrån. Även han fick ett samtal från mamma som bad honom möta henne på ett kafé. 

– Hon sa ”jag ska gå rakt på sak, jag har bröstcancer”, berättar Adam. Jag försökte tänka positivt – ”okej, nu gör vi allt för att det ska gå så bra som möjligt” – men innerst inne var jag i chock. Jag hade tusen frågor. Vad gör vi nu? Vad är nästa steg?

Max fyra år kvar att leva  

Det var så det började – men då visste ingen hur illa det var, att mamma Camilla en tid senare skulle få beskedet att hon hade max fyra år kvar att leva. Jakob och Adam, som då var 17 respektive 18 år, beskriver hur de hanterade situationen helt olika.  

– Jag försökte leva som vanligt medan du snöade in dig på sjukdomen och var ledsen, säger Adam och ser på Jakob som nickar.  

– Jag har lättare för att gräva ner mig, konstaterar Jakob. Jag är känslig. Skolan gick åt skogen och jag började jobba i stället. Det kanske var en flykt. Jag ville heller inte veta vad som skulle hända mamma. Jag ställde inte några sådana frågor.  

Adam förklarar att han och Jakob, till följd av hur olika de reagerade, inte pratade så mycket med varandra under perioden då deras mamma var sjuk.

Ville inte vara ledsen inför mamma 

– Jakob hade svårt för hur jag tog beskedet, säger Adam. Där krockade vi. Många har tyckt att jag betett mig känslokallt i och med att jag har velat leva som vanligt. Men jag ville inte visa mig ledsen inför mamma. I stället försökte jag tänka positivt och hitta lösningar.

När Jakob hoppade av gymnasiet fick han jobb på en skola och beskriver det som fantastiskt att umgås med barn när allt annat kändes svårt.

Jag klarade inte av att prata med mamma

 – Alla fina ungar gav mig glädje. Jag berättade inte för så många i min omgivning att mamma hade cancer. Men min bästa polare visste. Och under tiden mamma var sjuk träffade jag min nuvarande tjej. Hon, och mammas vänner, har varit fantastiskt stöttande.

– Jag däremot har alltid pratat öppet om mammas sjukdom, säger Adam. Mitt bästa stöd var min dåvarande tjej. Hon var väldig viktig i allt det här. Hon drog upp mig varje morgon.

Jakob och Adam konstaterar att deras mamma var bra på att inte visa sig svag inför dem trots att hon blev sjukare och sjukare.

– Det var först mot slutet som jag började förstå hur illa det var, säger Jakob. 

Ingenting mer att göra  

I oktober 2019 åkte bröderna på spa tillsammans med mamma och moster. I bilen på vägen hem berättade mamma Camilla att behandlingen det var tänkt att hon skulle få i Tyskland hade ställts in. Hon var för sjuk. Det fanns ingenting mer att göra.  

– Jag grät och grät – och fattade då hur envis jag varit som inte hade frågat mer om sjukdomen, säger Jakob.

På luciadagen mindre än två månader senare, dog Camilla, 45 år gammal. 

– Jag klarade inte av att prata med mamma om hur det skulle bli, men samtidigt ville jag vara förberedd, fortsätter Jakob. På skolan där jag jobbade fanns en kurator som jag kunde ta upp sådana saker med. Men att jag inte resonerade med mamma kan jag ångra nu. Det är mycket sådant som äter upp mig, men det börjar bli bättre.

”Jag ville inte se mamma gå bort” 

Den sista tiden sov Jakob hemma hos henne. 

– Jag ville inte se min mamma gå bort, men ville ändå vara där. Natten mot lucia väckte min moster mig och sa att det var dags. 

– Där ser man återigen våra olika sätt att hantera allt på, fyller Adam i. Jag var ofta hos mamma, men behövde emellanåt åka hem för att lugna ner mig och bearbeta mina känslor.

Efter en kort paus säger Adam:

– Det var Jakob som ringde mig och berättade att mamma hade gått bort. Han sa ”du måste komma”. Men klockan var tre-fyra på morgonen. Jag var så klart ledsen, men somnade om och åkte dit först lite senare. Jag har tänkt på det efteråt att Jakob kanske hade behövt mig... 

Det har snart gått tre år sedan brödernas mamma dog. Adam menar att hans och Jakobs relation stärkts i och med allt de varit med om. 

Pratar på ett djupare plan nu

– Vi pratar betydligt mer med varandra nu – och på ett djupare plan. Vi finns där och ställer upp för varandra på ett helt annat sätt.

– Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft en brorsa, säger Jakob. Man ska inte ta varandra för givna. Sådant reflekterar jag mer över nu.

Jakob säger att han ofta drömmer om sin mamma.

– Det är det jobbigaste. När jag vaknar och inser verkligheten … Jag har också grubblat mycket på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Men när jag tänker på henne minns jag främst den fina och fantastiska människa hon var. 

– Det finns så mycket att säga om henne, fortsätter Adam och ler en aning. Hon var så kärleksfull och såg alla. För två veckor sedan lyssnade jag på mammas röst för första gången sedan hon dog. Det kändes som om hon var där och jag rös i hela kroppen.