Britta Marakatt-Labba designer av Rosa Bandet 2024: Livets sköra tråd

Köp rosa bandet

 

– Jag tycker att det är en väldigt viktig sak. Jag har sett människor drabbas av cancer och tänkt att jag vill bidra till att lyfta fram betydelsen av forskning. 

Hon sitter i sitt arbetsrum i Övre Soppero, tolv mil norr om Kiruna. Det är här hon broderar de konstverk som gjort henne internationellt känd och som öppnat publikens ögon för den samiska kulturens rikedom och historia.  

Huset ligger mitt i byn. På vägen utanför fönstret ser hon dagligen människor passera. Utan att veta om det har ortsborna, med sina skiftande gångstilar och ansiktsuttryck, varit modeller genom åren. Britta Marakatt-Labbas bilder befolkas av små människofigurer sydda i tunn, tunn tråd. 

Den röda linjen står för venerna och för blodet som flyter i våra ådror

Just den – den sköra tråden – är tanken bakom 2024 års upplaga av Cancerfondens rosa band. Det pryds av en lång röd oregelbunden linje. På något ställe är linjen tjockare. På andra tunnare.  

– Den röda linjen står för venerna och för blodet som flyter i våra ådror. Ibland är tillvaron skör, så som det kan vara när sjukdom slår till. Ändå fortsätter linjen, så som livet kan göra tack vare nya behandlingsmetoder, säger Britta Marakatt-Labba. 

Påminner om de stora frågorna 

Bandet har gula, trekantiga flikar. Britta Marakatt-Labba förklarar att trianglarna är riktningsvisare som vill påminna om att vi inte får glömma bort de stora frågorna.

– Hur går jag genom livet? Vilka är mina prioriteringar? 

Den gula triangeln är vanlig i den samiska kulturen.  

– Vi har den i vår ornamentik, där den kallas ”njunnje suorrán” och symboliserar kåtan där vi bor och elden som ger värme. 

Britta Marakatt-Labbas rosa band har också en ”cutout”, en öppning där färgen på det plagg man bär lyser igenom och där den röda linjen upphör. 

Vi har den i vår ornamentik, där den kallas ”njunnje suorrán” och symboliserar kåtan där vi bor och elden som ger värme

– Det blir som när man ligger i kåtan och ser röken försvinna ut genom rökhålet och vidare ut i kosmos, säger hon. 

Den samiska kulturens särart märks på många områden. Även i synen på sjukdom. Att tala om sjukdomar har setts som detsamma som att åkalla dem. Därför har man hellre hållit tyst.  

Nämnde aldrig sjukdomen 

Britta Marakatt-Labba berättar om en samisk väninna som fick cancer. Kvinnan nämnde aldrig för någon att hon var sjuk, inte ens för sin närmsta familj.  

– En nyårsafton skulle vi gå på promenad, hon orkade knappt gå. På min fråga om hur hon mådde svarade hon ”bra”. Efter att hon dött gick jag omkring och var nästan arg. Som väl är börjar det där försvinna, de yngre talar mer om sjukdom och i min familj har vi alltid varit öppna. 

Några år senare fick ännu en väninna cancer. Väninnan sa ja till all hjälp samtidigt som hon höll hoppet uppe om att allt skulle gå bra. Tack vare tidig upptäckt kunde behandling snabbt sättas in, vilket gjorde att hon klarade sig. 

Britta Marakatt-Labba tycker att det är ett förhållningssätt som alla bör följa.

– Håll fast vid hoppet, säger hon. Den som är positiv orkar mer. Och hon tycker att man ska vara öppen för den behandling man blir erbjuden. 

Hon vet själv vad ohälsa innebär. Sedan åttiotalet har hon en kronisk ögonsjukdom som hela tiden förvärras och som kräver behandling. Periodvis har hon känt sig sorgsen och vilsen.  

Men också tacksam för vad synen har gett henne. 

– Tänk vad jag har kunnat åstadkomma tack vare mina ögon. De gåvor vi får ska vi försöka göra något positivt av, säger hon. 

Livets sköra tråd 

Britta Marakatt-Labba pekar på bandet hon formgett, med dess röda linje. Den kanske inte bara handlar om blodomloppet, säger hon. Den kan också ses som en vandringsled.  

– I sjukdomskriser blir leden smal, så smal att man kanske tappar bort sig. Då måste du börja söka igen, efter nya förhållningssätt och metoder som tar dig tillbaka. 

Redan som ung visste Britta Marakatt-Labba att hon ville jobba med det textila. Hon försökte med tygtryck, vävning och andra tekniker. Ingenting kändes riktigt hundra. Förrän en dag då hon började färga in tunna garner. Hon minns fortfarande upplevelsen: ”Det var som att måla!”. 

Håll fast vid hoppet, den som är positiv orkar mer!

Med åren har just målandet tagit allt större plats. Inför utställningen som hon jobbar på nu, och som har vernissage i Stockholm i januari, målar hon akvarelliknande bilder med textilfärg. Därefter broderar hon på tyget. 

Så som trådarna läggs över varandra i samernas traditionella tennbroderi lägger Britta Marakatt-Labba garnet för att visualisera frost eller trädstammar.  

– Att arbeta textilt har betytt oerhört mycket för mig, jag har vuxit upp med människor som slöjdat. Man kan säga att jag översätter naturen till stygn.