"Hjälper att prata om det"

Det var kallt när han kom ut från Lundby sjukhus på Hisingen i Göteborg, men ändå promenerade Tommy Sand den relativt långa vägen till arbetsplatsen Gårda brandstation. På Götaälvbron stannade han till.  

– Jag lipade en stund, minns Tommy. Det gjorde jag nog egentligen hela vägen till jobbet. Det var fruktansvärt. Jag skulle arbeta på eftermiddagen och hade just fått beskedet ”du har cancer i prostatan”.  

Det var i januari 2015. Redan ett år tidigare hade Tommy, efter den årliga läkarkontrollen via jobbet, kallats tillbaka för ytterligare prover.  

– Jag hade tagit prostatatest i fem–sex år på vårdcentralen. Det var min kära mor som ville det. Men varje år fick jag tjata för att få göra testet eftersom jag inte kunde svara på om det fanns någon i släkten som haft prostatacancer, det var ju ingenting gubbar direkt skröt om förr i tiden. 

Ville vara öppen om cancern 

Ett år tidigare, 2014, när proverna för första gången visade avvikande värden, trodde man till en början att det berodde på en inflammation.

I ett år behandlades Tommy men när det inte gav resultat gjordes en biopsi som visade att han drabbats av en aggressiv form av prostatacancer.  

– När jag kom till jobbet berättade jag direkt för min chef, säger Tommy. Det var känslosamt. Men jag ville vara öppen med det på stationen.   

Brandmän löper högre risk att drabbas av cancer enligt forskningen. Undersökningar visar att det bland annat rör sig om lungsäckscancer och urinblåsecancer. 

”När jag kom till jobbet berättade jag direkt för min chef”

– Men att få cancer var ingenting som jag oroat mig över innan, fortsätter Tommy. Fast man visste ju att det är ett farligt yrke. Det finns så mycket giftiga ämnen i allt i dag. Det finns ingen rök som inte innehåller gift. 

Efter en kort paus förklarar Tommy att synen på att skydda sig från röken har förändrats med åren.  

– Det är oerhört stor skillnad i dag jämfört med förr. Yrket i sig innebär en risk man måste hantera, men nu tänker man även på att skydda sig från rök.  

Det var häftigt att lukta rök 

Tommy minns när han började arbeta som brandman 1985.  

– Då var det för mesar att åka i rena kläder. Det skulle vara skitigt. Det var häftigt att lukta rök, man ville visa att man jobbat. Hade man lust att jävlas med någon polerade man dennes hjälm.  

Tommy ler lite snett. Sedan säger han:  

– Nu tänker vi på sådana saker som att alltid vara rena i bilarna och inte släpa med oss kontaminerat material hem. Slarvar någon finns det tio andra som påpekar ”jag vill inte bli sjuk”. Det är en positiv trend.  

Efter att Tommy fått sin diagnos opererades han ganska snart och var tillbaka på jobbet två veckor senare. En tid därefter beslutade han sig för att anmäla sitt sjukdomsfall till försäkringsbolaget.  

Gjorde en arbetsskadeanmälan 

– Jag gick till HR-avdelningen och bad om hjälp med att skriva en arbetsskadeanmälan. 

En handläggare ringde från försäkringsbolaget och frågade bland annat om jag varit med om brand på en oljetanker! Det var lite krystat med inrutade frågor.  

Tommy medger att han inte hade några höga förhoppningar. Men det kändes ändå viktigt att göra en anmälan, för statistikens skull. Han ville även skapa debatt och lyfta frågan. 

– Det dröjde något halvår, sedan fick jag ett brev där det stod att min sjukdom blivit godkänd som arbetsskada. Jag fattade först inte vad jag läste och blev tvungen att ringa försäkringsbolaget. Jag ringde också Anders Cederberg som jobbar för Brandmännens Cancerfond. Han har själv haft cancer och blev hur glad som helst. Det kändes som ett genombrott.  

Tommy var då den förste brandmannen i Sverige att få prostatacancer klassad som arbetsskada.  

– Jag uppmuntrar alla som misstänker att de blivit sjuka av jobbet att anmäla. Jag har många gamla kollegor som även de fått prostatacancer.  

Kollegor vill prata om cancer 

Tommy lutar sig fram och säger därefter:  

– När jag fick min diagnos blev jag så klart nedslagen, men sedan försökte jag se framåt. Att prata om det gjorde ont, men det blev bättre med tiden. Kollegor kom och frågade ”kan vi snacka lite”.

– Ibland ville de prata om sig själva. Vissa var rädda att ta det här testet. Jag tror att det har blivit lite lättare att prata om sjukdomar och känslor bland killar. Mina söner vet förstås att jag drabbats av cancer, men själv vet jag inte om min pappa eller morfar kanske också hade prostatacancer. 

”Att prata om det gjorde ont, men det blev bättre med tiden”

Tommy, som utöver operation även genomgått strålbehandling, berättar att det fortfarande finns cancer kvar i hans kropp.  

– Min sjukdom är inte botbar men behandlingsbar. Jag tar dämpande medicin varje dag som håller den i schack. Och jag går på kontroll var sjätte månad och inför varje provtagning blir jag orolig. Men en läkare sa till mig ”du kommer att dö någon gång, fast jag tror inte att du dör av detta”.