Att förbereda sig för det värsta

Det var efter midnatt sensommaren 2018. Fredrik Manneby hörde inte hur hustrun Therése lämnade sängen för att logga in i sin journal på 1177 Vårdguiden. De båda barnen, 4 och 7 år gamla, sov lugnt i sina rum.

Ett par år av hopp och tvivel låg redan bakom familjen. 

När Therése strax senare återvände till sovrummet väcktes Fredrik av hennes sorg. Hon återgav läkarens nyskrivna anteckning: Proverna åter åt fel håll, rekommenderar avslut av cytostatika, inled palliativ behandling…

– Hon läste sin egen dödsdom själv en augustinatt. Det är helt fruktansvärt, säger Fredrik som några månader senare förlorade sin hustru i spridd livmoderhalscancer. 

Ett liv utan Therése

Han har starka synpunkter på de konsekvenser som patienternas fria tillgång till sina journaler kan få, men det är inte därför han gör den här intervjun. Fredrik Manneby har lovat att berätta hur han och Therése handskades med det otänkbara, att förbereda sig för döden mitt i livet. 

Och ur den aspekten är augustinatten för snart ett och ett halvt år sedan central. Hur okänsligt budskapet än levererades så markerade det gränslinjen för ett tydligt före och efter. Särskilt för Therése.

– Hon blev plötsligt väldigt målinriktad och praktisk. Som jag minns det grät hon bara vid ytterligare två tillfällen efter att hon fått det här beskedet. I stället ägnade hon en stor del av den tid hon hade ork åt att förbereda mig och barnen på ett liv utan henne. Hon satte mig i ett slags skola, säger Fredrik. 

Träffades på lärarhögskolan 

Men innan det definitiva beskedet då? Att förbereda sig för sin egen död… Hur går det till när hoppets låga fortfarande brinner om än så svagt?

– I efterhand kan jag se att Therése förberett oss på vad som skulle komma under ganska lång tid, även när hoppet om tillfrisknande fortfarande var starkt. Långt innan jag själv accepterat att hon skulle kunna dö.

Fredrik och Therése träffades på Lärarhögskolan i Karlstad i början av 2000-talet. Hon var ett år äldre och fadder för Fredriks klass. Det som fick Fredrik att älska henne var hennes goda hjärta, hennes glädje och äventyrslystnad.

– Jag var en vanlig sportkille från Motala som mest ville vara hemma… Hon ville ut och resa och se sig om och reflekterade ofta över saker som alla människors lika värde. Vi var olika som människor, men jag tyckte det var väldigt spännande. Hon lärde mig nya grejer… Som att äta sushi, indisk mat och avokado, säger Fredrik och skrattar. 

Besked om cellförändringar 

Sonen Emil föddes 2011 och 2014 var det dags för dottern Kerstin. Värkarna startade kraftfullt klockan 08.19 på morgonen i den nyköpta villan och fem minuter senare hade Fredrik i ett tillstånd av euforisk chock hjälpt till att förlösa sin egen dotter i hemmet. Den ambulans de ringt efter hann aldrig fram, men personal från SOS Alarm hjälpte till med instruktioner via telefon. 

Therése arbetade som lärare i spanska. Fredrik hade lämnat lärarbanan för ett chefsjobb på en hamburgerkedja. Han ledde en expansion som tog honom från Värmland till Växjö och Skåne.

Livet rullade på. 

Men våren 2015, då Fredrik var pappaledig med Kerstin, kom Therése hem och berättade att hon fått information om cellförändringar på livmodertappen. Lite senare konstaterades cancer. 

– Men läkarna verkade inte så oroliga. De sa till Therése att hon kunde operera bort livmodern om hon ville vara riktigt säker, men det var inget de absolut rekommenderade. 

Läkaren sa till mig att nu är det fifty fifty.

Therése bestämde sig dock snabbt för att göra ingreppet och våren 2015 opererades hon. Biopsierna från livmodern visade ingen tumör och under sommaren tycktes allt återgå till det normala. 

Hösten 2016 åkte Therése till Spanien på semester och hennes ben började svullna. Nya utredningar påbörjades och våren 2017 konstaterade läkare att hon hade en tumör, en metastas, i bäckenväggen. Röntgenundersökningar visade att metastasens läge i relation till nerver och urinledare gjorde den olämplig att operera. I stället startades behandling med cytostatika och strålning sommaren 2017. 

– I september det året hade vi ett kalas hemma då vi firade att vi vunnit den första fajten mot cancern. Therése var noga med att involvera barnen redan från början. De visste att hon behandlades för en hemsk sjukdom. I efterhand är jag tacksam över att de fick den här förberedelsetiden. Jag är säker på att de har haft nytta av det i sitt sorgearbete, säger Fredrik. 

Då, hösten 2017, gladdes familjen tillsammans. Glädjen höll i sig till julafton samma år. 

– Det var precis efter Kalle Anka och julmiddagen… Jag kommer aldrig att glömma det. Therése kom till mig och sa att hon kände av trycket i ljumsken igen. Jag försökte säga att hon nog inbillade sig, men jag såg att hon var orolig.

Therés hade extrema nervsmärtor 

I slutet av januari konstaterades åter en aktiv tumör. Under en läkarkonferens beslutades att trots allt gå vidare med den operation man tidigare velat undvika. Nu handlade det om liv eller död och biverkningarna skulle trots allt vara värda priset om operationen lyckades. 

– Therése hade extrema nervsmärtor och gick på väldigt starka smärtstillande mediciner inför operationen. Det var mitt livs mest nervösa dygn. Jag fick inte höra något förrän på natten då läkaren sa till mig att nu är det fifty-fifty. Antingen blir hon frisk eller inte. Och blir hon inte frisk riskerar det att gå fort. 

– Då sa Therése en till sån där kommentar som jag aldrig kommer glömma: ”Fifty-fifty… Vem rullar min tärning?”. 

Fredrik stannade i två dagar på sjukhuset med Therése innan han åkte hem och bodde med barnen. Theréses föräldrar tog över på sjukhuset. 

Hon ville att jag skulle starta ett sparkonto till barnen. 

I maj berättade läkaren att cancern nu spridit sig till bukhinnan. ”Men ge inte upp, det är inte helt kört ännu”.

– Men den dagen sa Therése: ”Nu bokar jag ett familje­foto”. En vecka senare tog vi bilden och samma kväll hjälpte jag henne att raka av håret.

Familjen åkte till Legoland 

Sommaren 2018 skulle bestå av cytostatikabehandlingar. Ett svagt hopp existerade fortfarande, och det blev viktigt att göra något tillsammans som familj för att glömma vardagens smärta, illamående och allt fokus på sjukdomen. 

– Mitt under pågående cytostatikabehandling drog vi till Legoland i Danmark. Therése åkte karusell med både Emil och Kerstin. Än i dag förstår jag inte hur hon klarade det. Resten av sommaren orkade hon knappt kliva upp och äta frukost. 

Förberedde sig för avslutet 

Sedan kom augusti. Och natten när Therése läste sin journal på nätet. Efter ett möte med läkaren visste Fredrik och Therése att hon sannolikt hade ett par månader kvar. Några dagar senare såg Fredrik en lapp med tvättinstruktioner i tvättstugan.

Han förstod att Therése blivit alltmer konkret i sina förberedelser. Hon avslutade sina abonnemang och sitt medlemskap i lärarfacket. Såg till att de gifte sig. Köpte två änglaljusstakar som barnen skulle ha när de flyttade hemifrån. Ringde de närmaste vännerna för att ta farväl och bad Fredrik att kontakta alla andra som berördes, till exempel föräldrar till barnens kompisar. 

Hon kontaktade en parkurator för att hon och Fredrik skulle kunna förbereda sig för hur man hanterar barnens sorg, och träffade själv en psykolog från palliativa teamet. Tillsammans diskuterade de bland annat Theréses begravning. 

Skrev varsin bok till barnen 

Efter att de berättat för barnen att Therése skulle dö försökte hon förmå Emil, 7 år, att gå till skolkuratorn. Men han ville inte. 

Therése skrev varsin personlig bok till barnen. Emils blev helt färdig, men när hon kommit till hälften i Kerstins bok var hon för svag för att orka fortsätta. Therése drabbades av en infektion och hamnade på sjukhus trots att hon hade velat avsluta sitt liv i hemmet. 

– Vi bestämde att jag skulle vara hemma med barnen så mycket som möjligt och att hennes föräldrar skulle vara med henne på sjukhuset. När jag kom dit brukade hon skicka ut sina föräldrar en stund och så hade hon en agenda för mig, säger Fredrik och skrattar lite. 

– En gång hade hon flätskola, så att jag skulle kunna ta hand om Kerstins hår och en annan gång var det mens-skola. Hon tydliggjorde en stark önskan om att jag skulle stötta Kerstin i dansen, eftersom hon själv haft så stor glädje av dans i sitt liv. Hon ville att jag skulle starta ett sparkonto till barnen så att de skulle få en chans att resa om de själva ville det, eftersom resor betytt mycket i hennes liv. Hon var noga med att jag skulle fortsätta sopsortera, hon visste att jag lätt slarvade med det…

Ett sista andetag 

De sista tio dagarna i Theréses liv var hon okontaktbar. Hon gick bort i stillhet på sjukhuset den 7 november klockan 12.15. Omkring sig hade hon sin mamma, pappa, bror och Fredrik. 

– Jag kan knappt berätta hur det gick till för det låter som att jag ljuger, men… Vid lunchtid samma dag som Therése dog ringde Emils lärare och berättade att han till slut gått med på att träffa skolkuratorn. Att han skulle gå in till henne nu, klockan 12.15. När jag kom in i Theréses rum igen berättade jag det för hennes familj som satt vid hennes sida. Och klockan 12.15 drog Therése sitt sista andetag.