Antons fästmö Caroline gick bort i livmoderhalscancer

”På min 24-årsdag, den 23 december 2019, fick vi beskedet att Caroline drabbats av livmoderhalscancer. Vi bröt båda två ihop hos läkaren. Innan kändes cancer som något man bara hör talas om. Man förstår inte innebörden förrän man själv är mitt i det.

I början såg prognosen trots allt någorlunda ut. Vi höll hoppet uppe och levde, bortsett från alla sjukhusbesök och behandlingar, hyfsat normalt. Caroline var levnadsglad och ville inte att cancern skulle hålla henne tillbaka. Hon levde inte som om hon var sjuk. 

Som att falla ner i ett svart hål

Men i mitten av november 2021 fick vi veta att cancern spridit sig för mycket. Det var som att falla ner i ett svart hål. Jag kände mig tom. Innan hade jag försökt skjuta undan det.

Jag och Caroline hade många samtal om kvällarna när hon var ledsen. Ibland sa hon till mig ’det kommer inte att gå bra’. För att ge oss hopp försökte jag få henne att prata om våra drömmar. 

Caroline hade en ‘bucket list’. På den fanns bland annat att skaffa hund – hon hade alltid önskat sig en golden retriever. Ett år in i sjukdomen köpte vi därför valpen Harry. Caroline älskade honom. Harry gav, och ger, mycket energi.

På Carolines lista fanns också att förlova sig. Den 25 april 2020 friade jag. Det var nervöst men vackert.

Mot slutet gick jag som på autopilot

Efter att vi fått veta att det inte fanns något mer att göra rullade vardagen, på något sätt, ändå på. Caroline hade fortfarande energi och eftersom hon älskade fjällen åkte vi dit och umgicks med vänner. Caroline älskade även högtider. Vi var förväntansfulla inför julen och försökte hitta julstämning.

Att se den man älskar ta sina sista andetag var oerhört jobbigt.

Men natten till julafton tvingades vi åka till sjukhuset. Vi blev kvar där i en vecka. Det känns jobbigt att Caroline inte fick uppleva en sista fin jul… Hon hade längtat efter det. Men resten av tiden vårdades hon hemma. Det var något hon ville och det känns skönt att det blev så.

Att se den man älskar ta sina sista andetag var oerhört jobbigt – att veta att man aldrig mer kommer få prata med henne. Mot slutet gick jag som på autopilot. Där och då hade jag inte tid att tänka på hur jag själv mådde. Jag ville bara att Caroline skulle må så bra som möjligt.

Jag vill bara ha tillbaka Caroline

Caroline började skriva en slags dagbok när hon blev sjuk. De anteckningarna är fina att ha idag. När jag läser det hon skrivit blir jag påmind om hennes sätt att prata.

Jag har en låda med bilder, hennes mobil och anteckningsböcker som jag tar fram när jag känner mig ledsen.

Jag tycker inte om att vara känslosam bland människor, men när jag tar fram lådan känns det som om Caroline är där och tröstar mig. Jag har försökt prata med några psykologer men jag känner inte att det gett så mycket i själva sorgeprocessen. Jag vill bara ha tillbaka Caroline.

Vid graven pratar jag med Caroline

Jag tänker på henne konstant. Vi blev tillsammans när jag var 18 och hon 19. Hon lärde mig mycket. Jag blev vuxen med henne. När jobbiga känslor bubblar upp går jag till graven. Jag sitter där och pratar med Caroline.

Det känns fint att komma dit – att se hennes namn. Jag brukar ta på bokstäverna för att känna henne. Caroline var glad, rolig och mån om andra. Hela vägen till slutet tänkte hon mer på alla runtomkring än på sig själv. Jag har alltid känt mig älskad och trygg hos henne.

Minnen från vår tid tillsammans är tuffa att tänka på idag men jag kommer bära dem med mig hela livet och känner mig djupt tacksam. När Caroline dog syntes norrsken på himlen, vilket var något hon drömt om att få se. Jag tänkte ’det är Caroline som har fixat det här – hon lyser upp himlen åt oss’. ”