Utbildningsnivå påverkar risken att dö i cancer

Individuella förutsättningar

Det är sedan länge känt att cancerrisken i stor utsträckning påverkas av hur människor lever sina liv. Ett ohälsosamt beteende i form av exempelvis rökning, fysisk inaktivitet, onyttig mat, alkohol och överdrivet solande är alla var för sig faktorer som ökar risken för att insjukna i cancer.

Det är också väl kartlagt att det individuella beteendet skiljer sig åt mellan socioekonomiska grupper och att förekomsten av cancer går att koppla till det beteendet. I den rapport som EY tagit fram på uppdrag av Cancerfonden jämförs insjuknandet per 100 000 invånare för tio olika cancerdiagnoser samt övrig cancer uppdelat på utbildningsnivåerna förgymnasial, gymnasial och eftergymnasial.

Socioekonomisk status (SES) och grupper kan delas in efter olika kriterier. Det kan vara utbildningsnivå, inkomst, bostadsområde, yrkeskategori etcetera. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att vilka kriterier man än använder sig av när man studerar kopplingen mellan social status och hälsa blir utfallet likartat.

EY liksom Socialstyrelsen har i sin rapport valt att använda utbildning som sorteringskriterium. Beteckningen låg definieras med förgymnasial utbildning. Beteckningen mellan definieras med 2- eller 3-årig gymnasial utbildning. Beteckningen hög definieras med eftergymnasial utbildning inklusive forskarutbildning.

För sju av diagnoserna och övrig cancer är insjuknandet högre eller lika högt för dem med grundskola som högsta utbildning jämfört med dem som har gymnasie- eller eftergymnasial utbildning.

För tre av diagnoserna – bröst- och prostatacancer samt malignt melanom – ökar risken för insjuknande i takt med utbildningsnivå, högre utbildade personer drabbas oftare av någon av dessa diagnoser. Dödligheten är däremot högre eller lika hög för lågutbildade inom samtliga diagnoser utom för malignt melanom där dödligheten är något lägre.

Ojämlik vård

Sammanlagt skulle cirka 2 900 liv per år räddas om alla patienter inom alla cancerdiagnoser hade lika hög överlevnad som dem med eftergymnasial utbildning.

Det är i stort sett samma nivå som Socialstyrelsen kom fram till i sin rapport från 2011. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den vetenskapliga utvecklingen och de medicinska framstegen kommer inte alla till del. Den stora frågan är förstås – varför?

Foto: Scandinav

Lågutbildade avstår från vård

Det är känt att benägenheten att söka vård och delta i screeningprogram skiljer sig mellan olika grupper. Personer med enbart grundskoleutbildning avstår oftare från vård och det finns indikationer på att personer i lägre socioekonomiska grupper deltar i screening i mindre omfattning.

Patienter från högre socioekonomiska grupper följer behandlings- och läkemedelsrekommendationer i större utsträckning än personer från lägre socioekonomiska grupper.

Det finns även stöd för att vissa grupper kan ha svårare att förstå och använda information om sin egen hälsa och sjukdom, vilket kan få negativa konsekvenser för en pågående behandling.

Högutbildade ställer högre krav

Förmågan att ställa krav på vårdgivare skiljer sig också mellan olika grupper. Tidigare forskning har visat att personer med högre utbildning generellt sett får mer tid för frågor och önskemål i mötet med vården.

Det kan i sin tur bero på att resursstarka personer kan ha lättare att orientera sig i vårdsystemet och argumentera för sin sak. En svensk studie har visat hur vårdpersonal uppfattar patienter med högre utbildning som mer pålästa, mer krävande och ibland svåra att resonera med.

Samtidigt anger vårdpersonalen att personer med lägre utbildning ställer färre frågor och uppfattas som mer tillbakadragna och medgörliga än övriga. Alla ovanstående faktorer har förstås betydelse men kan inte ensamma förklara de stora skillnaderna i dödlighet.

Socioekonomiska grupper kan delas in efter olika kriterier. Det kan vara utbildningsnivå, inkomst, bostadsområde, yrkeskategori etcetera. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att vilka kriterier man än använder sig av när man studerar kopplingen mellan social status och hälsa blir utfallet likartat. EY liksom Socialstyrelsen har i sin rapport valt att använda utbildning som sorteringskriterium.

Att människor lever sina liv olika är uppenbart. Att vi har olika förutsättningar för att styra våra val och påverka vår livsstil får konsekvenser för hälsan. Men är det rimligt att dessa skillnader följer med oss in på vårdcentraler, läkarmottagningar och kliniker? Man skulle kunna tro att, precis som hälso- och sjukvårdslagen säger, alla människor får en likvärdig behandling i vården, oavsett inkomst, utbildning eller härkomst. Men så verkar det inte vara.

Vårdgivarens agerande

Tidigare studier har visat på flera ojämlikheter som uppstår i själva vårdkedjan, från diagnostisering till behandling och rehabilitering.  Skillnaderna som uppstår kan ibland vara motiverade, utifrån att olika individer kan ha olika behov. Men det finns också omotiverade skillnader, som exempelvis beror på att vårdpersonalen bidrar till ojämlikhet i mötet med patienten.

Enligt lag har alla människor i Sverige rätt till likvärdig hälso och sjukvård. Men statistiken visar på att verkligheten ser annorlunda ut. Foto: Scandinav

Demografiska skillnader i diagnos och behandling

Sannolikheten att få en korrekt cancerdiagnos i ett tidigt tumörstadium varierar mellan olika grupper. En utvärdering genomförd av Socialstyrelsen har lyft fram att personer med kortare utbildning får sämre tillgång till de åtgärder inom diagnostik som rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Till exempel får högutbildade män med prostatacancer genomgå skelettundersökning i större utsträckning än lågutbildade, och högutbildade med lungcancer har kortare väntetider från remiss till diagnos.

De studier som gjorts visar också att olika demografiska och socioekonomiska grupper erbjuds olika behandling. Socialstyrelsen har exempelvis konstaterat att personer med kortare utbildning generellt sett får sämre tillgång till den behandling som rekommenderas i de nationella riktlinjerna.